Rationalisten

Först och främst vill jag sträcka ut en tanke till alla dem som förlorat någon anhörig och till alla dem som befinner sig i det ofattbara helvete det måste innebära att inte veta, inte kunna ta reda på och kanske aldrig få veta säkert vad som hänt med någon kär.

Tyvärr framstår det allt klarare att UDs och kanske än mer dess chefs agerande varit under all kritik i den svåra situationen. Det är klart att det inte går att ha resurser beredda för en sådan här fruktansvärd händelse, priset skulle vara alltför högt, men det är inte orimligt att göra upp planer som skulle göra arbetet snabbare. Nu verkar det, skrämmande nog, som att rop på hjälp gått obesvarade och att erbjudanden om insatser avvisats. Det är rimligt att just nu koncentrera alla resurser på att hantera situationen och att avvakta med kritiken men så småningom måste alla aspekter av utvecklingen belysas och de som förtjänar kritik måste kritiseras och ta konsekvenserna av sina val och handlingar. Det lär knappast vara någon idé att göra partipolitik av kritiken, det är inte särskilt troligt att en borgerlig regering hade varit bättre än vad den här regeringen varit. Problemen har förmodligen mer att göra med enskilda personers inkompetens. I den här artikeln i Expressen hävdar en “centralt placerad person i regeringskansliet” att det framför allt är UDs konsulära avdelning som fatalt misslyckats i sitt arbete. Framtida utredningar kanske kan visa var problemen ligger och hur de ska åtgärdas på bästa sätt.

Mitt i allt detta mörker framträder ändå ett svagt ljus i form av människors enorma generositet. Horder av frivilliga flockas till hjälporganisationernas kontor och människor skänker pengar som aldrig förr. Numer har många människor besökt dessa avlägsna länder och känner samhörighet med befolkningen, något som givetvis gör att viljan att hjälpa ökar. Dessutom exponeras katastrofens fruktansvärda omfattning enormt mycket i medierna och denna närmast kontinuerliga exponering ökar medvetenheten om tsunamins effekter och visar på de umbäranden som den lokala befolkningen drabbas av. Detta i sin tur leder till en större önskan bland oss alla om att kunna hjälpa till på något sätt, vilket sätt som helst.
Att mediernas bevakning är mer fokuserad på de svenska, norska, finska, danska och europeiska offren är inte förvånande. Att bry sig mer om dem som är närmre är en mänsklig egenskap, stammande ur vårt arv som flockdjur. Globaliseringen och den globala turismen bidrar till att ständigt förstora den här sfären och göra oss mer benägna att identifiera oss också med människor som geografiskt och etniskt befinner sig på stora avstånd från oss.

Slutligen den mest osmakliga och fruktansvärda reaktionen på det faktum att många svenskar kan ha dött i följderna av den stora jordbävningen. Följ länken från Eschaton.

Det blev, naturligtvis, som alla hade väntat sig: stridsåtgärderna som Byggnads och Elektrikerförbundet vidtagit mot det lettiska företaget Laval un Partneri bedömdes inte som otillåtna av AD, som DN rapporterar. Fanns det någon som hade räknat med något annat?
Kanske mest iögonfallande vid en genomläsning av domen (finns att hämta på DN) är att AD väljer att avstå från att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen. I domen nämns på flera ställen att man inte kan avgöra om kraven som framställs och stridsåtgärderna som vidtagits står i strid med EG-rätten. Vore det då inte intressant att få svar på frågorna genom att vända sig till EG-domstolen? De två ledamöter som var skiljaktiga uttrycker just detta och visar prov på lite mer nyanserat tänkande när de menar att bolagets yrkande borde bifallas, dels på grund av just osäkerheten gällande EG-rätten och dels eftersom man menar att stridsåtgärderna är mycket negativa för företaget men knappast innebär några fördelar för Byggnads.

I kölvattnet efter ADs dom tänker också 7 andra LO-förbund vidta sympatiåtgärder mot det lettiska företaget (info via obunden.se). Det lär knappast underlätta för företaget att utföra sitt arbete men kan kanske skrämma dem till att skriva på ett kollektivavtal. Då kanske vi kan slippa irriterande lettiska konkurrenter på den svenska arbetsmarknaden i fortsättningen och letterna kan jobba på byggen hemma i Lettland.

Nu rapporteras om “vissa framsteg” vid klimatförhandlingarna i Buenos Aires. Den här veckan har också P1 temavecka om växthuseffekten. Att det finns (länktips från Stefan Ruthström) skeptiker inom vetenskapen rapporteras inte någonstans. Växthuseffekten är inte en teori, det är en dogm.
Om man accepterar växthuseffekten som en realitet kan man ändå, så som Henrik Alexandersson har gjort, läsa Björn Lomborg, som är professor vid Århus universitet och som var ledande i Copenhagen Consensus, när han idag skriver i The Daily Telegraph om Kyotoavtalet. Avtalet är extremt dyrt, 150 miljarder dollar om året och ger väldigt dåligt resultat:

Even if everyone (including the United States) did Kyoto and stuck to it throughout the century, the change would be almost immeasurable, postponing warming by just six years in 2100.

Lomborg menar, precis som slutsatsen var i Copenhagen Consensus, att det inte finns tillräckliga resurser för att komma till rätta med alla problem som finns i världen på en gång, vi måste prioritera. När vi prioriterar måste vi se att det finns många andra projekt som kostar mindre och ger betydligt bättre resultat, så som bekämpning av HIV/AIDS och malaria. Han skriver:

For comparison, the UN estimates that half that amount could permanently solve the most pressing humanitarian problems in the world: it could buy clean drinking water, sanitation, basic health care and education to every single person in the world.

Sådana insatser skulle också ha den fördelen att de på sikt medför stora ökningar av det totala välståndet i världen, vilket skulle underlätta framtida insatser för att motverka växthuseffekten, om den är sann.

På Brännpunkt i SvD idag (den här artikeln finns bara i PDF:en) kommer ett nytt försök till försvar av det ekonomiska stödet till RKU. Det är samma argumentation som Tove Fraurud försökte med tidigare, nämligen att hävda att det handlar om att försvara RKUs rätt att bedriva politiskt arbete. Detta är fortfarande en skenargumentation, ingen har hävdat att RKU ska förbjudas. Det sluttande planet kommer härnäst och slutsatsen blir att det snart kommer att vara förbjudet att kritisera både det kapitalistiska systemet och regeringens utrikespolitik. Det är fortfarande inte logiskt hållbart att argumentera på det här sättet.
Det riktigt obehagliga med den här artikeln är den relativistiska syn på demokrati som författarna ger uttryck för (och som Nicklas Lundblad uppmärksammar, tack för tipset). Vissa egenskaper måste finnas i ett system för att det ska kunna betraktas som en demokrati, egenskaper som åsikts- och yttrandefrihet (för alla!). Det är det faktum att RKU inte har någon respekt för dessa egenskaper som gör att de inte är berättigade till stöd för demokratisk fostran från Ungdomsstyrelsen.
Det är inte rimligt att hävda att alla politiska organisationer är demokratiska, det är heller inte rimligt att kräva att man ska få monetärt stöd för sin verksamhet när den verksamheten dels syftar till att med våld störta systemet man får stöd från och dels står i strid med de värden man fått stöd för att försvara och sprida. Den bästa lösningen vore att avskaffa det här stödet helt och hållet.

Jag försöker migrera bloggen till en annan plats och ett annat verktyg. Samtidigt är jag extremt upptagen just nu så det blir inte så mycket skrivet. Några intressanta saker:

• Brain in a dish. Väldigt intressant forskning, neuroner kopplade till elektroder vilket i stort sett blir en liten hjärna som kan interagera med en dator. Man hoppas kunna använda det för att styra t ex små flygplan.
• Riksdagen kommer att rösa igenom det nya förslaget om sjuklöner som kommer att innebära att arbetsgivaren får betala hela kostnaden under de första två veckorna och sedan 15% under resten av sjukskrivningen. Från och med nu gäller det alltså att försöka undvika alla former av sjukskrivning som pesten eftersom de kommer att vara riktigt dåliga meriter vid jobbsökning. Dessutom uppstår återigen frågan om vart alla pengar vi betalar i skatt egentligen tar vägen.
• Representanter för (kd), (m), (fp), (c) och (v) har lagt motioner angående propositionen om ny sexualbrottslagstiftning. Alla talar om frågan om samtycke där de tycker att förslaget inte går tillräckligt långt. Endast Johan Pehrson m.fl. (fp) poängterar att det gäller att inte hamna i en situation där bevisbördan blir omvänd. Det är bra att någon poängterar det, det vore väl knappast en bra utveckling att överge konceptet “Hellre hundra skyldiga frisläppta än en oskyldigt dömd” ens när det gäller så fruktansvärda brott som våldtäkter? Borde egentligen läsa propositionen också…
• Jinge kortsluter all eventuell debatt genom att hävda att alla som tycker annorlunda än vad han gör är marginaliserade extremister. Ingen mening att försöka vara mångsidig där, tydligen.

Det ska bli spännande att se vad som framkommer när Victor Conte ska intervjuas i TV på lördag natt (svensk tid). Vilka har egentligen varit dopade och när, kan vi få några sådana svar? Sensationslystenheten vaknar till liv hos mig…

Så var det då klart, Mijailo Mijailovic dömdes till livstids fängelse.

Det var väl det enda rimliga egentligen, eftersom utgången annars hade blivit att han fått gå fri eftersom han inte längre bedömdes vara i behov av vård. Med tanke på hur ansträngt många svenskars förtroende för rättsväsendet är just nu hade det nog inte varit så lämpligt med en sådan utgång.
Förhoppningsvis kan det här domslutet bli vägledande så att färre tveksamheter uppstår i de psykologiska utvärderingarna av brottslingar i framtiden. Kanske kan det också leda till mer debatt om hur psykiskt sjuka ska hanteras inom kriminalvården. Ett problem med psykisk vård som påföljd på brott är ju att systemet faktiskt går att manipulera.

Såg just att Enskede IK nu krävs på mer skatt av myndigheterna. Efter vad jag har förstått av diskussionen är det snarare regel än undantag med svarta pengar i idrottsrörelsen och sakfrågan upprör mig inte speciellt mycket. Det som är svårt att förstå är att Bosse Ringholm kom så lätt undan. Det var ett par dagars grillande men när förundersökningen lades ner tystnade det hela. Är det rimligt att ordföranden i en förening kan förklara sig ovetande om de ekonomiska transaktionerna och komma undan med det?