Kyoto
Nu rapporteras om “vissa framsteg” vid klimatförhandlingarna i Buenos Aires. Den här veckan har ocksÃ¥ P1 temavecka om växthuseffekten. Att det finns (länktips frÃ¥n Stefan Ruthström) skeptiker inom vetenskapen rapporteras inte nÃ¥gonstans. Växthuseffekten är inte en teori, det är en dogm.
Om man accepterar växthuseffekten som en realitet kan man ändå, så som Henrik Alexandersson har gjort, läsa Björn Lomborg, som är professor vid Århus universitet och som var ledande i Copenhagen Consensus, när han idag skriver i The Daily Telegraph om Kyotoavtalet. Avtalet är extremt dyrt, 150 miljarder dollar om året och ger väldigt dåligt resultat:
Even if everyone (including the United States) did Kyoto and stuck to it throughout the century, the change would be almost immeasurable, postponing warming by just six years in 2100.
Lomborg menar, precis som slutsatsen var i Copenhagen Consensus, att det inte finns tillräckliga resurser för att komma till rätta med alla problem som finns i världen på en gång, vi måste prioritera. När vi prioriterar måste vi se att det finns många andra projekt som kostar mindre och ger betydligt bättre resultat, så som bekämpning av HIV/AIDS och malaria. Han skriver:
For comparison, the UN estimates that half that amount could permanently solve the most pressing humanitarian problems in the world: it could buy clean drinking water, sanitation, basic health care and education to every single person in the world.
Sådana insatser skulle också ha den fördelen att de på sikt medför stora ökningar av det totala välståndet i världen, vilket skulle underlätta framtida insatser för att motverka växthuseffekten, om den är sann.
