Rationalisten

En domare i USA, Joyce Hens Green, har fastslagit att även människor som infångats och hålls fångna utanför USA, av amerikanska myndigheter, måste omfattas av de rättigheter som fastslås i den amerikanska konstitutionen. Dessa rättigheter omfattar bland annat rätten till en advokat och rätten att bemöta den bevisning som finns mot dem. Green påpekade även att anklagelserna om att tortyr förekommit på t.ex. Guantanamo-basen berövar eventuella bekännelser en stor del av deras värde.

Det här är superba nyheter. Som jag skrivit tidigare är kampen mot terrorismen förlorad om de grundläggande demokratiska värdena offras för den. Alla människor måste ha samma rättigheter att skyddas mot godtycklig och plågsam behandling, framför allt frånt staten, det är en av de mest grundläggande av dessa principer. Dagens dom är kanske ett steg mot att den kan återupprättas.

Nog kan man väl säga att valdagen i Irak var en framgång med stort valdeltagande och, trots allt, relativt lite våld. Förhoppningsvis var det här startskottet till utvecklingen av en stark demokrati i ett fritt Irak.

Hos Ann Althouse hittade jag en länk till den här artikeln i New York Times. Jag tycker den inger optimism, kanske stöttade TV-kanalernas rapportering osäkra röstare i Irak så att de vågade gå och rösta och kanske kan rapporteringen ha sått små frön i de andra odemokratiska grannländerna när människorna där fick se hur många Irakier som gick och röstade. Man kan ju alltid hoppas.

Folkpartiet kom häromdagen med ett utspel om att man ska sluta lova sänkta skatter. Vad är det som försiggår?

Antagligen är det en bra idé för Socialdemokraterna att förvarna om skattehöjningar. På det viset ser man ut som ett ansvarstagande parti som vill slå vakt om välfärden. Dessutom kan man ragga röster bland 40-talisterna genom att visa att man kommer ha pengar att lägga på att ta hand om dem när de börjar behöva vård, en vård som en stor del av väljarkåren fortfarande tror kan hanteras bäst genom gemensam finansiering och utan privata initiativ. Kanske kan de borgerliga också tjäna på att visa 40-talisterna att man kommer ha pengar men det är ändå dåligt att, i röstfiskningssyfte, göra avkall på sina principer. Vad är syftet med att få makten om man inte tänker förändra något?

Jag tror dessutom att det finns en risk för att intresset för politiken minskar när partierna liknar varandra mer och mer. Istället för tydliga skiljelinjer mellan partierna står vi nu här med fem partier, (s),(c), (fp), (kd) och (m), som bara utgör variationer på ett tema. Risken är att valdeltagandet minskar och att intresset för partier med tydliga ståndpunkter ökar.

Kan bombningarna av vallokaler i Irak, som definitivt drabbar civila människor som gått ut för att rösta för första gången någonsin, också definieras som motstånd mot ockupationen? Är dessa handlingar också förståeliga och försvarbara?

I UNT pÃ¥gÃ¥r debatten om huruvida det är lämpligt att införa diskriminering mot studenter med svensk etnisk bakgrund för att motverka diskriminering mot studenter med icke-svensk etnisk bakgrund. Idag skriver Tobias Smedberg (ordförande i SFS) och Andreas Kembler (ordförande i Uppsala studentkÃ¥r) ett inlägg med rubriken “Därför behövs positiv särbehandling”.

Som jag läser artikeln är det inte bara frÃ¥gan om varför diskriminering är bra som avhandlas, författarna försöker ocksÃ¥, tycks det mig, ge sken av att ha mandat att tala i alla studenters namn. Genom att hävda att SFS är en frivillig organisation och alla beslut i bÃ¥de SFS och studentkÃ¥ren fattas demokratiskt skapas intrycket av att dessa pÃ¥stÃ¥tt demokratiska beslutsvägar ger ett sÃ¥dant mandat. Men att besluten i studentkÃ¥ren och SFS fattas demokratiskt (dvs med hjälp av omröstningar) innebär inte att de är demokratiska föreningar. Faktum är att alla som vill studera vid Uppsala universitet är tvungna att ansluta sig till Uppsala studentkÃ¥r (utom farmaceuterna som har en egen kÃ¥r). Det är alltsÃ¥ frÃ¥gan om tvÃ¥ngsanslutning, vilket automatiskt berövar studentkÃ¥ren alla möjligheter att kalla sig demokratisk. Att det sedan hÃ¥lls “val” och att besluten inom kÃ¥ren fattas av en majoritet av ledamötena har ingen betydelse för om kÃ¥ren kan kallas demokratisk eller inte, tvÃ¥ngsanslutningen gör den odemokratisk per se. SFS är en sammanslutning av sÃ¥dana odemokratiska föreningar och kan knappast kalla sig mer demokratisk än sina ingÃ¥ende delar.

I det senaste kårvalet i Uppsala röstade 10,6 % av de röstberättigade (enligt kårens egna uppgifter) och det parti som fick flest röster i valet var UUS som fick 1198 röster, vilket motsvarar 3,8 % av alla 31 800 röstberättigade. Valutfallet saboterar effektivt alla försök att hävda att kåren har mandat att tala för alla Uppsala universitets studenters räkning. Men jag vill hävda att Kemblers och Smedbergs trovärdighet som författare av debattartikeln bygger på att de har ca 300 000 respektive ca 32 000 studenter bakom sig, för vilkas åsikter de kan ses (och, av utomstående, förmodligen också ses) som representanter. Problemet är bara att dessa studenter är tvångsanslutna, oengagerade och i stor utsträckning hyser väldigt stark misstro mot både kåren och SFS. Kontentan är att författarna inte har mandat att tala för alla studenters räkning, de representerar bara sig själva, kåren och SFS.

Vidare fortsätter man hävda att det vore bra om man införde diskriminering för att motverka diskriminering. Varifrån kommer den absurda idén att det bästa sättet att rätta till ett fel är att göra ett nytt fel? Jag har skrivit så mycket om det här förut men lite till går nog bra. Enligt den debattartikel jag hänvisade till förra gången har Stockholms universitet arbetat med en stor mängd olika metoder för att motverka snedrekryteringen till t.ex. juristutbildningen. Arbetet inkluderar information, särskild språkundervisning, mentorskapsprogram och annat och har uppenbarligen givit resultat, trots att det inte inkluderar s.k. positiv särbehandling. Detta är just poängen: den diskriminering på basis av etnisk bakgrund, kön, sexualitet och annat som många människor utsätts för varje dag är fullständigt ohygglig och oacceptabel men metoden för att motverka den måste vara att sprida kunskap och ändra attityder, inte att införa ytterligare diskriminering.

Varje gång vi försöker åtgärda ett samhälleligt problem genom att dela upp befolkningen i olika grupper på basis av någon godtycklig egenskap och sedan behandla grupperna olika kommer någon att hamna i kläm. Oavsett hur gott syftet med åtgärden är kommer den att medföra att någon får sina möjligheter att förverkliga sina livsmål försämrade. På vilket sätt har de individerna gjort sig förtjänta av den behandlingen? Genom att ha fel föräldrar eller kön?
Bara med ett kollektivistiskt synsätt, där människor enbart ses som delar av en grupp, kan man komma fram till att vi borde bekämpa diskriminering med diskriminering. Vi behöver inte åtgärder som cementerar synen på människor som en grupptillhörighet snarare än som individer och som försöker bota sjukdomen genom att motverka symptomen. Se individerna och inse att det som verkligen behövs är åtgärder som motverkar grunderna till diskrimineringen, åtgärder som botar sjukdomen genom att angripa dess orsak.

Den här texten rekommenderar jag. (Länktips från Lagergrens blog)

Svenskan rapporterar att Svenska elektrikerfacket (SEF) går till attack och varslar om strejk mot Energiföretagens Arbetsgivareförening (EFA) på grund av att EFAs medlemmar anställer polska linjemontörer för att snabba på återuppbyggnadsarbetet i de stormdrabbade områdena. Facket hävdar att företagen betalar de polska arbetarna mindre än motsvarande svenska löner men medger att man inte vet säkert att det är så. Arbetsgivarna å sin sida menar att de löner som betalas till polackerna är högre vad svenska linjemontörer tjänar.
Trots att man faktiskt inte har fakta på sin sida väljer alltså facket att gå till strid direkt och man lindar in det hela i ett förment humanistiskt stöd till de stackars lönedumpade polackerna. Det verkar mer som att det är utländska konkurrensen som man vänder sig emot. Tydligen accepterar man dessutom norska och finska arbetare så man frågar sig: vad är det som gör de polska arbetarna så hemska?

Är inte justitiekanslerns beteende lite märkligt? Kanske till och med lite farligt?

Igår när jag skulle hacka en chilifrukt lyckades jag kapa av en bit av vänster pekfingerspets. Man har mycket blod i fingrarna. Det gör inte ont men det stora plåstret gör att pekfingret är oanvändbart att skriva med på tangentbordet och det blir mycket jobbigare att skriva.

60 år har gått sedan befrielsen av Auschwitz. Idag finns det många som vill förneka att förintelsen överhuvudtaget ägde rum. Vi får aldrig falla till föga för deras förvirrade, hatiska idéer.

Det här måste betraktas som ett starkt argument mot dödsstraffet.

SvD skriver att en utredning ska tillsättas (finns ju rätt få) för att undersöka hur könsfördelningen i bolagsstyrelserna ska kunna utjämnas. Eftersom utredningen lär ta ett tag kommer det inte införas någon någon lag om könskvotering under 2005 i alla fall. Skönt tycker jag. Innebär det att jag tycker att det är bra att det är ojämn könsfördelning? Självklart inte, det är dåligt på flera sätt, inte minst därför att det tycks vara dålig ekonomi. Jag råkar bara anse att kvotering är en dålig idé i alla situationer(som jag kan komma att tänka på).
Exakt vad den ojämna fördelningen beror på vet jag inte, jag kan tänka mig flera olika tänkbara orsaker, men en kvotering innebär ett försök att lösa problemet från toppen istället för från botten och riskerar därför att lösa problemet på ytan men inte i grunden.
Statistik visar att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser har ökat med 139 procent från 6,1 till 14,6 procent under två år. Det är inte en tillräcklig ökning men det tycks i alla fall som om utvecklingen går åt rätt håll. Kanske är det inte värt att införa tvingande regler som i längden kan visa sig vara destruktiva om det önskade resultatet kan uppnås, om än långsammare, genom andra metoder?

Va?

Är det rimligt att hävda att det är frågan om politiskt motiverade mediadrev när medierna kritiserar orimliga företeelser? Borde medierna ha varit mer nyanserade i sin kritik av Vänsterpartiets oförmåga att göra upp med sitt forna fraterniserande med kommunistdiktaturer runt om i världen? Borde medierna ha varit mer förstående inför fackföreningsledningarnas feodala privilegier, såsom möjligheten att tillförskansa inte bara sig själva (vilket skulle kunna motiveras) utan också sina familjer tillgång till centralt placerade hyresrätter med låga hyror i Stockholms innerstad, ibland på bekostnad av särskilt utsatta grupper? Kanske har inte regeringen förtjänat kritik för att den reagerade outhärdligt långsamt på katastrofen i Sydostasien? Om detta stämmer, borde då inte SVT ha underlåtit att, precis före valet 2002, flika in det där valstugereportaget där en förvirrad representant för moderaterna gjorde invandrarfientliga uttalanden som uppenbarligen stod i strid med partiets politik? Borde inte medierna ha varit mindre hårda sin rapportering kring Skandia-skandalen? Medierna vill ha reportage som möjliggör förenklad kritik mot högt uppsatta personer, det är det som säljer och raggar tittare/lyssnare.
Det är svårt att argumentera mot att det finns en majoritet av högerpolitiska ledarsidor i tidningarna idag, även om landets största tidning är (s)-märkt och Dala-demokraten får mycket uppmärksamhet tack vare Greiders kändisskap. Det gäller dock att hålla i minnet att dagstidningarna lever i en konkurrensutsatt marknad och, i slutändan, finansieras av dem som köper dem, om läsarna sviker går tidningen under. Varför det inte finns någon riktigt stark, seriös, socialdemokratisk dagstidning är ett mysterium med tanke på att 30-40% av Sveriges befolkning röstar på Socialdemokraterna i varje val och, tycker man, borde efterfråga en dagstidning som reflekterar deras åsikter. En sådan dagstidning borde kunna få tillräckligt många läsare för att locka annonsörer. Det är skillnad på en dagstidning och ett magasin.
De andra stora mediekanalerna i samhället idag (borträknat Internet) är radio och TV och dÃ¥ framför allt SR och SVT. Här talar vi om tvÃ¥ medieföretag som finansieras gemensamt genom en obligatorisk licens som tas ut av alla som överhuvudtaget har möjlighet att ta del av utbudet och som tar ifrÃ¥n alla möjligheten att rösta med plÃ¥nboken. Var vore det viktigare med politisk mÃ¥ngsidighet än inom dessa “demokratiska företag”? Istället för balans mellan olika politiska Ã¥skÃ¥dningar intar SVT och SR en sÃ¥ uppenbart marknadskritisk ställning att varje program som avviker frÃ¥n den gängse bilden, t.ex. Bengt Nilssons “Jorden, maten, makten, folket”, mer känns som ett upplägg inför en kampanj än ett ärligt inlägg. Att Lars Adaktusson kritiserar regeringen, att rapport gör ett inslag om förvirringen kring Ung Vänsters medlemsantal eller den ovan nämnda kritiken mot (v) och fackförbunden förändrar inte den övergripande bilden. Det här handlar om kritik mot existerande organisationer som agerar felaktigt och ibland direkt i strid med de värderingar man pÃ¥stÃ¥r sig stÃ¥ för. Den kritiken gör ingenting för att förändra den generella bilden av en vänsterdoftande politisering som genomsyrar snart sagt varje reportage i bÃ¥de SVT och SR.
För mig är det värre att SR och SVT har en politisk obalans än att tidningarna har det. Med den obligatoriska TV-avgiften (som vissa nu vill utöka till en allomfattande obligatorisk medieavgift) tvingas jag, ofrivilligt, finansiera medier som sprider åsikter jag inte stödjer. Ett tidningsköp, å andra sidan, är ett frivilligt val.

Något som borde ha gjorts för länge sedan.