Rationalisten

BBC rapporterar att forskare funnit att en skillnad på en enda aminosyra (1-3 bokstäver i DNA) i ett visst protein förmodligen är den viktigaste förklaringen till varför HIV-viruset kan infektera människor men inte Rhesusapor. En fungerande metod för genterapi skulle alltså kunna imunisera hela jordens befolkning mot HIV.

Enligt den här artikeln i USA Today visar en opionionsundersökning att en (stor) majoritet av det amerikanska folket ogillar de förhörsmetoder som USA använt i Irak och på Cuba. Skönt att veta.

Sveriges Förenade Studenkårer beklagar idag gårdagens beslut i Uppsala tingsrätt att universitetet gjort sig skyldig till etnisk diskriminering mot två studenter med svensk bakgrund. I ett pressmeddelande klagar man över att frågan om vad som är tillåtet avgörs i domstolar snarare än i riksdagen och i Aftonbladet har ordföranden Tobas Smedberg skrivit en debattartikel där han i stora drag försvarar diskriminering om bara syftet med den är tillräckligt gott, uppenbarligen enligt hans måttstock. Smedberg skriver “Det är viktigare att uppnå målet att skapa ett jämlikt samhälle än att behandla alla exakt lika i varje stund.” och avslöjar dels att han inte förstått att jämlikheten måste implementeras på individnivå för att vara värd något och dels att i hans jämlika samhälle spelar det ingen roll när individer blir diskriminerade så länge den grupp de tillhör inte är den som är mest diskriminerad i allmänhet. Smedberg försöker också blanda bort korten genom att döpa om denna etniskt baserade kvotering (=diskriminering) till “positiv särbehandling”, vilket är helt galet. Positiv särbehandling förekommer på en del utbildningar, framförallt sådana där könsfördelningen är väldigt sned och innebär att man i valet mellan två personer med likvärdiga meriter men olika grupptillhörighet inte måste tillgripa lottning utan i stället kan välja att gynna den person som tillhör den underrepresenterade gruppen. Nyckelskillnaden mellan diskriminering och positiv särbehandling är alltså att meritokratin inte åtsidosätts vid positiv särbehandling men att åtsidosättandet av meritokratin är själva grunden till diskriminerande kvotering av den typ som Uppsala universitet ägnat sig åt.
Argumenten mot etnisk diskriminering i allmänhet och i det här enskilda fallet är många:

• Etnisk diskriminering är otillåten. Att det här är frågan om etnisk diskriminering är inte en fråga, både universitetet och JK har medgett att behandlingen innebar etnisk diskriminering mot de svenska kvinnorna.
• Etnisk diskriminering i goda syften är fortfarande otillåten eftersom det är viktigare att upprätthålla principen om allas lika värde och lika rättigheter än att uppnå vissa förutbestämda mål. Vems prioriteringar ska gälla i frågorna och vilka syften är tillräckligt goda för att åtsidosätta principerna?
• Att välja att använda diskriminering mot individer för att komma tillrätta med strukturella problem i samhället är inte en rimlig väg att gå. Enligt Smedbergs artikel i Aftonbladet ger manligt kön och svensk härkomst högre resultat på högskoleprovet samtidigt som kvinnligt kön och “högre klass” ger större möjligheter till höga betyg. Smedberg hävdar också att varken betyg eller högskoleprovsresultat egentligen säger något om kunskapsnivå eller hur väl personen kommer att klara sina högskolestudier. Om detta stämmer är det inte rimligt att hävda att den bästa vägen för att förändra situationen är att diskriminera mot indivder som, precis lika ofrivilligt som för dem som tillhör en missgynnad grupp, tillhör de mer gynnade grupperna.
• Ökad mångfald av alla olika slag inom utbildningsväsendet är ett lovvärt mål, att det förmodligen skulle vara till stor fördel för Sverige är bara en positiv bieffekt, men diskriminering är inte rätt väg att gå. Att ersätta en strukturell diskriminering, som faktiskt tillåter att människor tar sig över barriärerna och går mot strömmen, med en lagfäst, statligt sanktionerad diskriminering som inte tillåter undantag är ett fullständigt felslut. Skulle den här typen av diskriminering tillåtas skulle det egentligen inte göra någonting åt det som är grundproblemet, att det finns svårigheter för dem som tillhör vissa grupper att uppnå tillräckliga resultat för att få plats på högskolan. Resultatet bleve istället att de som tillhör en minoritetsgrupp hela tiden skulle ifrågasättas, vems plats har de egentligen stulit? Lägg istället krutet, pengarna och tankemödan på att förändra systemet, särskillt på lägre nivåer, så att faktorer som kön, etnisk tillhörighet och klass inte blir utslagsgivande.
• Att tillåta behandling av den här typen skulle innebära att det förekom lagligen sanktionerad etnisk diskriminering i Sverige. Det svårt att tänka sig något mer frustrerande än att som individ bli diskriminerad av åtgärder som är sanktionerade av det lagen och det offentliga. Varje försök till protest skulle givetvis avfärdas som själviskt gnäll och lämnas ohört. Vad kan vara mer förödande och förnedrande än att bli utsatt för den typen av behandling?
• Att kvotera in personer med annan etnisk bakgrund än svensk på högskoleutbildningarna bidrar bara till att separera samhället i olika grupper. Alla utländska bakgrunder ger inte upphov till samma nackdelar vid antagningen till högskolan, vissa grupper är överrepresenterade och andra är underrepresenterade. Av vilken anledning anser man att en generell inkvotering av personer med utländsk bakgrund skulle bidra till att förändra den strukturen? Inom den inkvoterade gruppen är antagningen fortfarande meritokratisk vilket rimligen borde bidra till att befästa snarare än minska de olikheter som finns mellan olika grupper med icke-svensk etnisk bakgrund.
• Det har under målet framkommit att på just juristutbildningen vid Uppsala universitet förekommer ingen snedrekrytering mellan de generella grupperna “personer med svensk bagrund” och “personer med icke-svensk bakgrund”. Enligt statistik från SCB som Gunnar Strömmer, chef vid Centrum för rättvisa, hänvisar till i en debattartikel i dagens DN uppfyllde 14% av de antagna till juristutbildningen året innan kvoteringen infördes kraven för att omfattas. I Uppsala universitets upptagningsområde var vid samma tidpunkt den totala andelen personer som uppfyllde kraven 13,6%.

Att ordföranden för SFS går ut offentligt och propagerar för att diskriminering bör legaliseras är fruktansvärt, framförallt eftersom han kan hävda att han talar i alla de 300 000 studenters namn vilka tack vare kårobligatoriet och kårpolitiken saknar reella möjligheter att protestera mot den förening de tvångsanslutits till. SFS tycks dessutom ha klart partipolitiskt färgade åsikter om hur antagningen till högskolan ska utformas. Det är knappast rimligt att en förening vars medlemmar inte kan välja att utträda ur föreningen ska tillåtas föra medlemmarnas talan i politiska frågor. Uppsala studentkårs jämställdhetsansvariga, Anna Eklöf, skickade igår ut ett pressmeddelande vari hon bland annat skriver “Vår uppfattning är att alternativt urval även i framtiden bör användas som ett redskap i mångfaldsarbetet. Men det måste givetvis göras på ett sätt som står i överensstämmelse med lagstiftningen.”. Uppsala studentkår anser alltså inte heller att det finns något problem med att ha olika antagningsregler för olika grupper. Förhoppningsvis kan uttalanden som dessa leda till att kårobligatoriets orimlighet får större uppmärksamhet och att denna grundlagsvidriga institution kanske äntligen kan avskaffas.

Men framförallt är det här en fråga om en individs rätt att slippa bli bedömd på godtyckliga och ofrivilliga grundvalar så som etnisk tillhörighet, kön, klass eller sexuella preferenser. Varje försök att motverka diskriminering orsakad av strukturer, attityder och omedvetenhet genom att införa en ny typ av diskriminering baserad på beräkning och statistik och sanktionerad av det offentliga genom lagstiftning är orimligt och oerhört och gör ingenting för att förändra problemen i grund. Rätten till jämlik behandling är bara intressant för individerna i samhället, den har inget värde om den inte befästs på individnivå och för att befästas på individnivå måste den baseras på objektiva värden. Därför måste den meritokratiska antagningen till högskolorna bevaras, gärna förändrad eller kompletterad med antagningsprov och liknande. De insatser som görs för att motverka social snedrekrytering till de högre utbildningarna måste göras på lägre nivåer och med medel som information, attitydspåverkan och speciellt stöd för t.ex. språkundervisning, inte genom diskriminering vid antagningen.

[Tips från: Kommenterat & Frihet framför allt]