Höger- vÀnstermedia
Ăr det rimligt att hĂ€vda att det Ă€r frĂ„gan om politiskt motiverade mediadrev nĂ€r medierna kritiserar orimliga företeelser? Borde medierna ha varit mer nyanserade i sin kritik av VĂ€nsterpartiets oförmĂ„ga att göra upp med sitt forna fraterniserande med kommunistdiktaturer runt om i vĂ€rlden? Borde medierna ha varit mer förstĂ„ende inför fackföreningsledningarnas feodala privilegier, sĂ„som möjligheten att tillförskansa inte bara sig sjĂ€lva (vilket skulle kunna motiveras) utan ocksĂ„ sina familjer tillgĂ„ng till centralt placerade hyresrĂ€tter med lĂ„ga hyror i Stockholms innerstad, ibland pĂ„ bekostnad av sĂ€rskilt utsatta grupper? Kanske har inte regeringen förtjĂ€nat kritik för att den reagerade outhĂ€rdligt lĂ„ngsamt pĂ„ katastrofen i Sydostasien? Om detta stĂ€mmer, borde dĂ„ inte SVT ha underlĂ„tit att, precis före valet 2002, flika in det dĂ€r valstugereportaget dĂ€r en förvirrad representant för moderaterna gjorde invandrarfientliga uttalanden som uppenbarligen stod i strid med partiets politik? Borde inte medierna ha varit mindre hĂ„rda sin rapportering kring Skandia-skandalen? Medierna vill ha reportage som möjliggör förenklad kritik mot högt uppsatta personer, det Ă€r det som sĂ€ljer och raggar tittare/lyssnare.
Det Àr svÄrt att argumentera mot att det finns en majoritet av högerpolitiska ledarsidor i tidningarna idag, Àven om landets största tidning Àr (s)-mÀrkt och Dala-demokraten fÄr mycket uppmÀrksamhet tack vare Greiders kÀndisskap. Det gÀller dock att hÄlla i minnet att dagstidningarna lever i en konkurrensutsatt marknad och, i slutÀndan, finansieras av dem som köper dem, om lÀsarna sviker gÄr tidningen under. Varför det inte finns nÄgon riktigt stark, seriös, socialdemokratisk dagstidning Àr ett mysterium med tanke pÄ att 30-40% av Sveriges befolkning röstar pÄ Socialdemokraterna i varje val och, tycker man, borde efterfrÄga en dagstidning som reflekterar deras Äsikter. En sÄdan dagstidning borde kunna fÄ tillrÀckligt mÄnga lÀsare för att locka annonsörer. Det Àr skillnad pÄ en dagstidning och ett magasin.
De andra stora mediekanalerna i samhĂ€llet idag (bortrĂ€knat Internet) Ă€r radio och TV och dĂ„ framför allt SR och SVT. HĂ€r talar vi om tvĂ„ medieföretag som finansieras gemensamt genom en obligatorisk licens som tas ut av alla som överhuvudtaget har möjlighet att ta del av utbudet och som tar ifrĂ„n alla möjligheten att rösta med plĂ„nboken. Var vore det viktigare med politisk mĂ„ngsidighet Ă€n inom dessa “demokratiska företag”? IstĂ€llet för balans mellan olika politiska Ă„skĂ„dningar intar SVT och SR en sĂ„ uppenbart marknadskritisk stĂ€llning att varje program som avviker frĂ„n den gĂ€ngse bilden, t.ex. Bengt Nilssons “Jorden, maten, makten, folket”, mer kĂ€nns som ett upplĂ€gg inför en kampanj Ă€n ett Ă€rligt inlĂ€gg. Att Lars Adaktusson kritiserar regeringen, att rapport gör ett inslag om förvirringen kring Ung VĂ€nsters medlemsantal eller den ovan nĂ€mnda kritiken mot (v) och fackförbunden förĂ€ndrar inte den övergripande bilden. Det hĂ€r handlar om kritik mot existerande organisationer som agerar felaktigt och ibland direkt i strid med de vĂ€rderingar man pĂ„stĂ„r sig stĂ„ för. Den kritiken gör ingenting för att förĂ€ndra den generella bilden av en vĂ€nsterdoftande politisering som genomsyrar snart sagt varje reportage i bĂ„de SVT och SR.
För mig Àr det vÀrre att SR och SVT har en politisk obalans Àn att tidningarna har det. Med den obligatoriska TV-avgiften (som vissa nu vill utöka till en allomfattande obligatorisk medieavgift) tvingas jag, ofrivilligt, finansiera medier som sprider Äsikter jag inte stödjer. Ett tidningsköp, Ä andra sidan, Àr ett frivilligt val.
