Höger- vänstermedia
Är det rimligt att hävda att det är frågan om politiskt motiverade mediadrev när medierna kritiserar orimliga företeelser? Borde medierna ha varit mer nyanserade i sin kritik av Vänsterpartiets oförmåga att göra upp med sitt forna fraterniserande med kommunistdiktaturer runt om i världen? Borde medierna ha varit mer förstående inför fackföreningsledningarnas feodala privilegier, såsom möjligheten att tillförskansa inte bara sig själva (vilket skulle kunna motiveras) utan också sina familjer tillgång till centralt placerade hyresrätter med låga hyror i Stockholms innerstad, ibland på bekostnad av särskilt utsatta grupper? Kanske har inte regeringen förtjänat kritik för att den reagerade outhärdligt långsamt på katastrofen i Sydostasien? Om detta stämmer, borde då inte SVT ha underlåtit att, precis före valet 2002, flika in det där valstugereportaget där en förvirrad representant för moderaterna gjorde invandrarfientliga uttalanden som uppenbarligen stod i strid med partiets politik? Borde inte medierna ha varit mindre hårda sin rapportering kring Skandia-skandalen? Medierna vill ha reportage som möjliggör förenklad kritik mot högt uppsatta personer, det är det som säljer och raggar tittare/lyssnare.
Det är svårt att argumentera mot att det finns en majoritet av högerpolitiska ledarsidor i tidningarna idag, även om landets största tidning är (s)-märkt och Dala-demokraten får mycket uppmärksamhet tack vare Greiders kändisskap. Det gäller dock att hålla i minnet att dagstidningarna lever i en konkurrensutsatt marknad och, i slutändan, finansieras av dem som köper dem, om läsarna sviker går tidningen under. Varför det inte finns någon riktigt stark, seriös, socialdemokratisk dagstidning är ett mysterium med tanke på att 30-40% av Sveriges befolkning röstar på Socialdemokraterna i varje val och, tycker man, borde efterfråga en dagstidning som reflekterar deras åsikter. En sådan dagstidning borde kunna få tillräckligt många läsare för att locka annonsörer. Det är skillnad på en dagstidning och ett magasin.
De andra stora mediekanalerna i samhället idag (borträknat Internet) är radio och TV och dÃ¥ framför allt SR och SVT. Här talar vi om tvÃ¥ medieföretag som finansieras gemensamt genom en obligatorisk licens som tas ut av alla som överhuvudtaget har möjlighet att ta del av utbudet och som tar ifrÃ¥n alla möjligheten att rösta med plÃ¥nboken. Var vore det viktigare med politisk mÃ¥ngsidighet än inom dessa “demokratiska företag”? Istället för balans mellan olika politiska Ã¥skÃ¥dningar intar SVT och SR en sÃ¥ uppenbart marknadskritisk ställning att varje program som avviker frÃ¥n den gängse bilden, t.ex. Bengt Nilssons “Jorden, maten, makten, folket”, mer känns som ett upplägg inför en kampanj än ett ärligt inlägg. Att Lars Adaktusson kritiserar regeringen, att rapport gör ett inslag om förvirringen kring Ung Vänsters medlemsantal eller den ovan nämnda kritiken mot (v) och fackförbunden förändrar inte den övergripande bilden. Det här handlar om kritik mot existerande organisationer som agerar felaktigt och ibland direkt i strid med de värderingar man pÃ¥stÃ¥r sig stÃ¥ för. Den kritiken gör ingenting för att förändra den generella bilden av en vänsterdoftande politisering som genomsyrar snart sagt varje reportage i bÃ¥de SVT och SR.
För mig är det värre att SR och SVT har en politisk obalans än att tidningarna har det. Med den obligatoriska TV-avgiften (som vissa nu vill utöka till en allomfattande obligatorisk medieavgift) tvingas jag, ofrivilligt, finansiera medier som sprider åsikter jag inte stödjer. Ett tidningsköp, å andra sidan, är ett frivilligt val.