Mer DNA-register
Häromdagen (men jag har inte hunnit skriva om det förrän nu) var Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson igång
igen och propagerade för ett allmänt DNA-register. Andra har reagerat tidigare på artikeln och mina åsikter ligger fast.
Det riktigt illa med den nya artikeln är hur den spelar på alla deras känslor som saknar någon i det katastrofdrabbade området. Det avslutande stycket lyder:
Alla de argument som vi mött i den intensiva debatt som följt på vårt förslag känns förunderligt bleka i ljuset av den katastrof vi nu upplevt. Undantagslagar blir ibland nödvändiga. Men det är inte en önskvärd ordning. Låt oss därför snabbt få i gång arbetet med att bygga upp det identifieringsregister vi så uppenbart behöver. Varje försvunnen människa är viktig, antingen hon finns bland hundratals omkomna på Thailands stränder eller misstänks ha mördats någonstans i Sverige.
En tirad av sliskig inställsamhet som inte på något sätt känns äkta, snarare är det tydligt att författarna ser ett starkt egenvärde i ett allmänt DNA-register och att de inte drar sig för att utnyttja vilken taktik som helst för att införa ett sådant. Frågan om varför de är så desperata infinner sig som ett brev på posten.
