Rationalisten

Jag upptäckte bloggar för tvÃ¥-tre Ã¥r sedan när jag skulle leta efter information om det som dÃ¥ kallades Palladium och som nu kallas “Next-Geneneration Secure Computing Base” (NGSCB, förkortningar mÃ¥ste ha fler än tre bokstäver nuförtiden). När jag letade efter mer information om denna teknik, vars effekter för privata användare tycktes mig vara betydligt mer negativa än positiva, hittade jag till Ed Feltens Freedom to Tinker och därifrÃ¥n länkade jag vidare till andra intressanta författare. Eftersom jag kom in i bloggvärlden pÃ¥ det spÃ¥ret och eftersom det är ett väldigt intressant ämne, kom jag att läsa ganska mÃ¥nga amerikanska bloggar med inriktning pÃ¥ just teknik, IP och DRM. Varje gÃ¥ng jag läst om nÃ¥got nytt, konsumentfientligt förslag som lagts fram i den amerikanska senaten efter film- och musikbranschernas lobbying har jag kännt att det är skönt att bo i Sverige i alla fall eftersom vÃ¥r upphovsrättslagstiftning av tradition har varit väl balanserad och även tagit hänsyn till konsumenternas rättigheter. Den tiden är nu förbi. Ett EU-direktiv, mer eller mindre direkt importerat frÃ¥n USA, om hur upphovsrättslagstiftningen ska förändras ska nu implementeras även i svensk lagstiftning.

Den nya svenska lagstiftningen fortsätter att tillÃ¥ta privat kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk, om än i betydligt mindre antal än tidigare. Lagstiftningen innehÃ¥ller dock en kraftig begränsning, inga “verksamma” tekniker för förhindrande av kopiering fÃ¥r kringgÃ¥s eller sättas ur spel för att kopiorna ska kunna framställas. Samtidigt är förbudet mot att kringgÃ¥ sÃ¥dana tekniker begränsat sÃ¥ att man har rätt att göra det för att framställa sÃ¥dana kopior som gör det möjligt för funktionshindrade att fÃ¥ tillgÃ¥ng till verket samt för att kunna tillgÃ¥ verket pÃ¥ olika apparater och i olika operativsystem.
Exempelvis innehÃ¥ller varje DVD en dÃ¥lig men fungerande kryptering (kallad CSS) och varje licensierad tillverkare av DVD-spelare är dessutom skyldig att utrusta sina spelare med en teknisk lösning som “scramblar” den analoga utsignalen sÃ¥ att filmen inte kan spelas in pÃ¥ VHS. Den nya lagstiftningen innebär alltsÃ¥ att man inte fÃ¥r sätta CSS ur spel för att kopiera sin DVD-film och den torde ocksÃ¥ innebära att man inte fÃ¥r vidta nÃ¥gra Ã¥tgärder som möjliggör att man kopierar filmen till VHS. Här försvinner fullständigt rätten att göra reservkopior av sina DVD-filmer för att skydda de märkvärdigt ömtÃ¥liga originalen och samtidigt försvinner rätten att kopiera över filmen till VHS för att ta den med sig till t.ex. sommarstugan där man kanske inte har nÃ¥gon DVD-spelare. Däremot är det tillÃ¥tet att sätta CSS ur spel för att kunna spela upp filmen i Linux om man sÃ¥ önskar eller för att framställa en kopia av filmen som är anpassad för människor med funktionshinder. Ett problem kvarstÃ¥r dock: att framställa och sprida redskap (program) som gör det möjligt att kringgÃ¥ kopieringsskydd ska vara straffbart med upp till sex mÃ¥naders fängelse och att använda sÃ¥dana redskap ska vara straffbart med böter. Hur ska man kunna gÃ¥ runt kopieringsskydden i dessa tillÃ¥tna syften om framställandet och användandet av sÃ¥dan verktyg är straffbart? Jo, genom att gÃ¥ till domstol och kräva att rättighetsinnehavaren ger en ett exemplar som man kan ändra. Slutsatsen mÃ¥ste bli att det finns undantag frÃ¥n regeln att man inte fÃ¥r “knäcka” kopieringsskydden men att de undantagen kräver domstolsförelägganden och processer, nÃ¥got som knappast lär hända.

Det kommer alltså inte att vara tillåtet att knäcka kopieringsskydd för att göra egna, privata, kopior, trots att man har den uttryckliga rätten att göra sådana kopior. Detta motiveras med att

1. Många verk saknar kopieringsskydd och förbudet mot att gå runt dem innebär därför inte någon större begränsing.
2. Många verk som har ett kopieringsskydd medger ändå någon form av kopiering för privat bruk.
3. Att inte ha det undantaget skulle innebära att förbudet mot att gå runt kopieringsskydd skulle vara verkningslöst.

Resonemanget är felaktigt och skadar konsumenternas intressen avsevärt därför att:

1. Alla DVD-filmer har redan ett kopieringsskydd och är alltså, i praktiken, undantagna från rätten att göra privata kopior.
2. De metoder för att göra privata kopior av musik som medges av de kopieringsskydd som finns på CD som ges ut idag medger för det mesta bara kopior av riktigt usel kvalitet. En skiva jag köpte innehöll MP3-filer med en bit rate på 96 kbps, en kvalitet som är alldeles för låg för att vara användbar.
3. Det faktum att privat kopiering inte är undantagen medför att rätten att göra kopior för privat bruk i praktiken kommer att vara värdelös inom några få år eftersom det inte finns något stöd för förutsägelser om att mediebranschen skulle minska antalet kopieringsskyddade verk. Snarare kommer branschen att snarast möjligt skydda alla verk som ges ut och därigenom kommer rätten att göra privata kopior att vara begränsad till gamla verk.

Kort och gott kan man säga att de föreslagna lagändringarna, som kommer att genomföras fr.o.m. 2005-07-01, kommer att innebära att den svenska traditionen, med en immaterialrätt som balanserar rättighetsinnehavarnas intressen mot konsumenternas, kommer att överges. Undantagen frÃ¥n ensamrätterna kommer i praktiken att bli verkningslösa efter kort tid tack vare de tekniska lösningar som finns. DVDer är, enligt förslaget, redan undantagna frÃ¥n rätten att göra privata kopior, CD kommer att bli det sÃ¥ snart skivbranschen har infört kopieringsskydd pÃ¥ alla nya verk och även TV-utsändningar kommer att bli möjliga att skydda pÃ¥ detta sätt när digital-TV har införts. I WIPO har förts diskussioner om att införa “flaggor” som digitala mottagare skulle vara tvungna att ta hänsyn till, “flaggor” som skulle kunna möjliggöra för TV-bolagen att förhindra inspelning av vissa program. Enligt den nya lagstiftningen kommer antagligen dessa “flaggor” anses vara kopieringsskydd som det inte kommer att vara tillÃ¥tet att gÃ¥ runt och resultatet kommer att bli att rätten att spela in TV-program för att se pÃ¥ dem vid ett annat tillfälle kommer att begränsas markant.
I USA verkar medieföretagen för att inför förbud mot P2P-program, något som i praktiken skulle innebära att hela internets arkitektur skulle behöva göras om. Dessutom har man föreslagit lagar som skulle innebära att alla applikationer och apparater som möjliggör olagliga aktiviteter skulle göras olagliga, oavsett om de olagliga aktiviteterna var huvudsyftet eller inte. Kommer vi få se allvarliga sådana förslag i Sverige eller kommer det kanske gå att återigen få utrymme för idén att upphovsrättslagstiftningen inte bara kan ta hänsyn till vad mediebranschen anser utan även till vad konsumenterna tycker är rimligt? Branschens målsättning är väldigt tydlig om man läser om utvecklingen och förslagen i USA, målet är att ta makten från konsumenterna och att styra konsumenternas beteenden så att vinsterna maximeras utan att företagen tvingas ändra sina modeller. Den typen av resonemang är inte hållbara, mediebranschernas stora uppsving har hela tiden kommit tack vare att konsumenterna tagit nya tekniska uppfinningar och använt dem på oväntade sätt, sätt som öppnat helt nya inkomstmöjligheter för företagen. Så var det när videobandspelarna kom, en utveckling som mediebranschen starkt motsatte sig. Video och DVD är numera en extremt intäktsgivande bransch för medieföretagen.
Den typ av styrning och lås och lagstiftat skydd för omoderna affärsmodeller som branschen nu lobbar för kommer kanske kunna bevara branschens omsättning på den nivå den har nu. En öppen attityd och inställning till nya modeller och inkomstkanaler skulle istället kunna leda fram till en stark ökning av inkomsterna. Framsteg kräver förändringar, att stå stilla är det samma som att gå bakåt.

Jag undrar om jag borde bli upprörd över att den här annonsen ofta kommer upp på AdSense:

Man kan tycka att den antyder att mitt skrivande inte håller klassen.

Det har visat sig att det inte var sÃ¥ underbart att den spanska, katolska kyrkan hade ändrat sig i sin syn pÃ¥ kondomer. De tycker fortfarande att bruket av kondomer “inbegriper ett sexuellt omoraliskt uppförande”. När jag läste det första gÃ¥ngen förstod jag överhuvudtaget inte vad som menades, det var sÃ¥ absurt (jag var nyvaken). Nu tror jag att jag förstÃ¥r, det är ju det att användandet av kondom implicerar sexuell aktivitet utan avlingssyfte och det är ju, som alla vet, väldigt omoraliskt. Brrrr.

Personligen har jag enbart förakt till övers för människor som gör bedömningar av andra människor utifrån de människornas uppfattade grupptillhörighet och ännu mindre kan jag sympatisera med någon som tycker att vissa grupptillhörigheter gör att människorna i gruppen blir mindre värda på något sätt.

Dessutom vill jag hävda att om nÃ¥gon uttrycker sin “Ã¥sikt” att människor som tillhör en viss, godtycklig, grupp borde utsättas för vÃ¥ld i en eller annan form är det ett exempel pÃ¥ uppvigling och alltsÃ¥ straffbart. Det behöver inte diskuteras.

Men…

Det är mindre uppenbart varför det är rimligt att förbjuda att någon uttrycker t.ex. sin åsikt att vissa grupper av människor är mindre värda. Människor med sådana åsikter är uppenbarligen svagsinta idioter men det förhindrar inte att de har rätt att ha en åsikt och i rätten att ha en åsikt måste inbegripas rätten att uttrycka den. Det finns helt enkelt så lite värde i en åsikt som inte får uttryckas att det vore enklare att förbjuda åsikten helt och hållet. En del kanske kan argumentera mot detta och hävda att ett åsiktsförbud skulle innebära en betydligt större inskränkning i de demokratiska rättigheterna men jag har svårt att se vad det finns för värde i att ha rätten att hysa en viss åsikt om man inte samtidigt får rätten att berätta om och argumentera för den åsikten.

Sluttande plan är principiellt dåliga argument men kan i vissa fall vara intressanta som komplement till annan argumentation. I det här fallet blir frågan var gränsen ska dras för inskränkningar i yttrandefriheten som motiveras av att människor känner sig kränkta av yttranden. Om den som känner sig kränkt är den som ska få definiera vad som är kränkande blir frågeställningen mer aktuell och giltig. Varje gång någon uttrycker en åsikt kan någon annan känna sig kränkt av den, frågan är bara om de, i och med att de känner sig kränkta, har rätt att kräva att de kränkande yttrandena ska förbjudas. Om svaret är ja, var drar vi gränsen och vad blir konsekvenserna om gränsen dras för långt fram?

Om det alltsÃ¥ fanns ett solklart sätt att särskilja sÃ¥dana yttranden som leder till ökat vÃ¥ld mot vissa grupper frÃ¥n andra yttranden som “bara” kan uppfattas som kränkande vore svaret klart, det är inte rätt att inskränka yttrandefriheten bara för att nÃ¥gon känner sig kränkt av vad nÃ¥gon annan säger. Tyvärr är det inte sÃ¥ lätt och i slutändan mÃ¥ste man ändÃ¥ hitta ett sätt att värdera yttrandefrihetens fördelar mot de nackdelar som vissa yttranden kan ha. Till skillnad frÃ¥n Patrick tycker jag inte att det är ett sÃ¥ lätt avvägande. Varför är nazisternas önskan att hindra folk frÃ¥n att säga vad de vill en annan sak än ett demokratiskt samhälles önskan att göra samma sak. Det svÃ¥ra med de grundläggande demokratiska rättigheterna är att de mÃ¥ste vara allmängiltiga och det betyder att de även mÃ¥ste gälla för dem som vill slÃ¥ss mot dem. Att ge upp demokratin för att försvara den är att skjuta sig själv i foten.

En annan fråga: vad leder det till om man kastar någon i fängelse för att ha uttryckt fel åsikt? Vad är syftet och målsättningen med straffet i ett samhälle där det det uttryckligen sägs att det viktigaste i ett fängelsestraff är rehabilitering och vård?

Ibland är man för långsam.
Jag instämmer i vad Daniel har att säga. Frågan är problematisk men för mig lutar det åt att direkta inskränkanden i yttrandefriheten måste värderas högre än eventuella indirekta effekter av att tillåta att folk säger vad de vill.

Det värsta med alla dessa hetsare är att det finns så många människor som kallar sig kristna men som fullständigt ignorerar det som står skrivet i t.ex. Bergspredikan. Varför vill man använda sin tro, som borde vara en grundläggande positiv kraft i livet, till att motivera sin rädsla inför allt som avviker och sitt hat?

Uppdatering 2005-01-20 13:21
Jag var lite stressad när jag skrev det här och därför blev den sista meningen lite skev, egentligen skulle det stÃ¥, i den sista bisatsen: “till att motivera sitt hat och till att motivera sin rädsla inför allt som de tycker är avvikande?”.

Science rapporterar att genetiska studier av islänningar tyder på att det fortfarande förekommer evolution under naturligt urval hos människor.

BBC rapporterar att forskare funnit att en skillnad på en enda aminosyra (1-3 bokstäver i DNA) i ett visst protein förmodligen är den viktigaste förklaringen till varför HIV-viruset kan infektera människor men inte Rhesusapor. En fungerande metod för genterapi skulle alltså kunna imunisera hela jordens befolkning mot HIV.

Enligt den här artikeln i USA Today visar en opionionsundersökning att en (stor) majoritet av det amerikanska folket ogillar de förhörsmetoder som USA använt i Irak och på Cuba. Skönt att veta.

Sveriges Förenade StudenkÃ¥rer beklagar idag gÃ¥rdagens beslut i Uppsala tingsrätt att universitetet gjort sig skyldig till etnisk diskriminering mot tvÃ¥ studenter med svensk bakgrund. I ett pressmeddelande klagar man över att frÃ¥gan om vad som är tillÃ¥tet avgörs i domstolar snarare än i riksdagen och i Aftonbladet har ordföranden Tobas Smedberg skrivit en debattartikel där han i stora drag försvarar diskriminering om bara syftet med den är tillräckligt gott, uppenbarligen enligt hans mÃ¥ttstock. Smedberg skriver “Det är viktigare att uppnÃ¥ mÃ¥let att skapa ett jämlikt samhälle än att behandla alla exakt lika i varje stund.” och avslöjar dels att han inte förstÃ¥tt att jämlikheten mÃ¥ste implementeras pÃ¥ individnivÃ¥ för att vara värd nÃ¥got och dels att i hans jämlika samhälle spelar det ingen roll när individer blir diskriminerade sÃ¥ länge den grupp de tillhör inte är den som är mest diskriminerad i allmänhet. Smedberg försöker ocksÃ¥ blanda bort korten genom att döpa om denna etniskt baserade kvotering (=diskriminering) till “positiv särbehandling”, vilket är helt galet. Positiv särbehandling förekommer pÃ¥ en del utbildningar, framförallt sÃ¥dana där könsfördelningen är väldigt sned och innebär att man i valet mellan tvÃ¥ personer med likvärdiga meriter men olika grupptillhörighet inte mÃ¥ste tillgripa lottning utan i stället kan välja att gynna den person som tillhör den underrepresenterade gruppen. Nyckelskillnaden mellan diskriminering och positiv särbehandling är alltsÃ¥ att meritokratin inte Ã¥tsidosätts vid positiv särbehandling men att Ã¥tsidosättandet av meritokratin är själva grunden till diskriminerande kvotering av den typ som Uppsala universitet ägnat sig Ã¥t.
Argumenten mot etnisk diskriminering i allmänhet och i det här enskilda fallet är många:

• Etnisk diskriminering är otillÃ¥ten. Att det här är frÃ¥gan om etnisk diskriminering är inte en frÃ¥ga, bÃ¥de universitetet och JK har medgett att behandlingen innebar etnisk diskriminering mot de svenska kvinnorna.
• Etnisk diskriminering i goda syften är fortfarande otillÃ¥ten eftersom det är viktigare att upprätthÃ¥lla principen om allas lika värde och lika rättigheter än att uppnÃ¥ vissa förutbestämda mÃ¥l. Vems prioriteringar ska gälla i frÃ¥gorna och vilka syften är tillräckligt goda för att Ã¥tsidosätta principerna?
• Att välja att använda diskriminering mot individer för att komma tillrätta med strukturella problem i samhället är inte en rimlig väg att gÃ¥. Enligt Smedbergs artikel i Aftonbladet ger manligt kön och svensk härkomst högre resultat pÃ¥ högskoleprovet samtidigt som kvinnligt kön och “högre klass” ger större möjligheter till höga betyg. Smedberg hävdar ocksÃ¥ att varken betyg eller högskoleprovsresultat egentligen säger nÃ¥got om kunskapsnivÃ¥ eller hur väl personen kommer att klara sina högskolestudier. Om detta stämmer är det inte rimligt att hävda att den bästa vägen för att förändra situationen är att diskriminera mot indivder som, precis lika ofrivilligt som för dem som tillhör en missgynnad grupp, tillhör de mer gynnade grupperna.
• Ökad mÃ¥ngfald av alla olika slag inom utbildningsväsendet är ett lovvärt mÃ¥l, att det förmodligen skulle vara till stor fördel för Sverige är bara en positiv bieffekt, men diskriminering är inte rätt väg att gÃ¥. Att ersätta en strukturell diskriminering, som faktiskt tillÃ¥ter att människor tar sig över barriärerna och gÃ¥r mot strömmen, med en lagfäst, statligt sanktionerad diskriminering som inte tillÃ¥ter undantag är ett fullständigt felslut. Skulle den här typen av diskriminering tillÃ¥tas skulle det egentligen inte göra nÃ¥gonting Ã¥t det som är grundproblemet, att det finns svÃ¥righeter för dem som tillhör vissa grupper att uppnÃ¥ tillräckliga resultat för att fÃ¥ plats pÃ¥ högskolan. Resultatet bleve istället att de som tillhör en minoritetsgrupp hela tiden skulle ifrÃ¥gasättas, vems plats har de egentligen stulit? Lägg istället krutet, pengarna och tankemödan pÃ¥ att förändra systemet, särskillt pÃ¥ lägre nivÃ¥er, sÃ¥ att faktorer som kön, etnisk tillhörighet och klass inte blir utslagsgivande.
• Att tillÃ¥ta behandling av den här typen skulle innebära att det förekom lagligen sanktionerad etnisk diskriminering i Sverige. Det svÃ¥rt att tänka sig nÃ¥got mer frustrerande än att som individ bli diskriminerad av Ã¥tgärder som är sanktionerade av det lagen och det offentliga. Varje försök till protest skulle givetvis avfärdas som själviskt gnäll och lämnas ohört. Vad kan vara mer förödande och förnedrande än att bli utsatt för den typen av behandling?
• Att kvotera in personer med annan etnisk bakgrund än svensk pÃ¥ högskoleutbildningarna bidrar bara till att separera samhället i olika grupper. Alla utländska bakgrunder ger inte upphov till samma nackdelar vid antagningen till högskolan, vissa grupper är överrepresenterade och andra är underrepresenterade. Av vilken anledning anser man att en generell inkvotering av personer med utländsk bakgrund skulle bidra till att förändra den strukturen? Inom den inkvoterade gruppen är antagningen fortfarande meritokratisk vilket rimligen borde bidra till att befästa snarare än minska de olikheter som finns mellan olika grupper med icke-svensk etnisk bakgrund.
• Det har under mÃ¥let framkommit att pÃ¥ just juristutbildningen vid Uppsala universitet förekommer ingen snedrekrytering mellan de generella grupperna “personer med svensk bagrund” och “personer med icke-svensk bakgrund”. Enligt statistik frÃ¥n SCB som Gunnar Strömmer, chef vid Centrum för rättvisa, hänvisar till i en debattartikel i dagens DN uppfyllde 14% av de antagna till juristutbildningen Ã¥ret innan kvoteringen infördes kraven för att omfattas. I Uppsala universitets upptagningsomrÃ¥de var vid samma tidpunkt den totala andelen personer som uppfyllde kraven 13,6%.

Att ordföranden för SFS gÃ¥r ut offentligt och propagerar för att diskriminering bör legaliseras är fruktansvärt, framförallt eftersom han kan hävda att han talar i alla de 300 000 studenters namn vilka tack vare kÃ¥robligatoriet och kÃ¥rpolitiken saknar reella möjligheter att protestera mot den förening de tvÃ¥ngsanslutits till. SFS tycks dessutom ha klart partipolitiskt färgade Ã¥sikter om hur antagningen till högskolan ska utformas. Det är knappast rimligt att en förening vars medlemmar inte kan välja att utträda ur föreningen ska tillÃ¥tas föra medlemmarnas talan i politiska frÃ¥gor. Uppsala studentkÃ¥rs jämställdhetsansvariga, Anna Eklöf, skickade igÃ¥r ut ett pressmeddelande vari hon bland annat skriver “VÃ¥r uppfattning är att alternativt urval även i framtiden bör användas som ett redskap i mÃ¥ngfaldsarbetet. Men det mÃ¥ste givetvis göras pÃ¥ ett sätt som stÃ¥r i överensstämmelse med lagstiftningen.”. Uppsala studentkÃ¥r anser alltsÃ¥ inte heller att det finns nÃ¥got problem med att ha olika antagningsregler för olika grupper. Förhoppningsvis kan uttalanden som dessa leda till att kÃ¥robligatoriets orimlighet fÃ¥r större uppmärksamhet och att denna grundlagsvidriga institution kanske äntligen kan avskaffas.

Men framförallt är det här en fråga om en individs rätt att slippa bli bedömd på godtyckliga och ofrivilliga grundvalar så som etnisk tillhörighet, kön, klass eller sexuella preferenser. Varje försök att motverka diskriminering orsakad av strukturer, attityder och omedvetenhet genom att införa en ny typ av diskriminering baserad på beräkning och statistik och sanktionerad av det offentliga genom lagstiftning är orimligt och oerhört och gör ingenting för att förändra problemen i grund. Rätten till jämlik behandling är bara intressant för individerna i samhället, den har inget värde om den inte befästs på individnivå och för att befästas på individnivå måste den baseras på objektiva värden. Därför måste den meritokratiska antagningen till högskolorna bevaras, gärna förändrad eller kompletterad med antagningsprov och liknande. De insatser som görs för att motverka social snedrekrytering till de högre utbildningarna måste göras på lägre nivåer och med medel som information, attitydspåverkan och speciellt stöd för t.ex. språkundervisning, inte genom diskriminering vid antagningen.

[Tips från: Kommenterat & Frihet framför allt]

En artikel i NY Times (registering krävs tyvärr) refererar till en amerikansk rapport som visar att det inte går att se några som helst negativa effekter av att människor äter matvaror som där råvaran modifierats genetiskt med moderna metoder, dvs kvalar in till beteckningen GMO. I USA har sådana matvaror funnits under en längre period utan att några sjukdomsfall eller liknande uppstått.
När det gäller just genmodifiering är det nog tyvärr så att mycket av den rädsla som förekommer runt det stammar ur okunskap, många människor saknar helt enkelt tillräckliga kunskaper om hur genetik fungerar för att bilda sig en rationell uppfattning.

De moderna metoderna för växtförädling skiljer sig först och främst frÃ¥n de “klassiska” genom att förädlingen kan vara planerad och riktad, förändringararna som sker är smÃ¥ och medvetna. Självklart kan det uppstÃ¥ oönskade effekter genom olika oförutsedda interaktioner i den nya grödan men sÃ¥dana problem finns även i nya grödor som tagits fram med hjälp av korsning och är alltsÃ¥ inte specifika för de moderna teknikerna. Riskernas storlek förändras heller inte beroende pÃ¥ vilken metod som används. DNA finns i alla livsmedel som inte producerats syntetiskt och bryts ner i matsmältningen precis som alla andra bestÃ¥ndsdelar i maten. Det finns inte nÃ¥gon risk för att DNA i livsmedel skulle kunna pÃ¥verka en människas DNA eftersom DNA bryts ner och eftersom cellerna har skyddsmekanismer mot främmande DNA som kommer in utifrÃ¥n. Framförallt pÃ¥verkas inte risken för att DNA i livsmedel skulle kunna pÃ¥verka en människa av hur en viss bit DNA har kommit in i livsmedlet.
Den risk som eventuellt finns är att något genetiskt material skulle klara sig genom matsmältningssystemet tillräckligt oskatt för att kunna tas upp av de bakterier som förekommer i tarmarna. Här är inte problemet de specifika gener som introducerats i livsmedlet utan de markörgener som används under introduktionen. Dessa är oftast gener för antibiotikaresistens för bakterier. Gentekniknämnden uppskattar att risken för att sådana resistensgener skulle kunna överföras till bakterierna i mag-tarmkanalen är ytterst liten men är ändå strikta i sin policy att de markörgener som används inte får innehålla resistens mot antibiotika som används som läkemedel eftersom det skulle innebära en risk för spridning av sådana resistensgener.
Självklart måste nya grödor testas så att de inte är farliga och de risker som finns för påverkan på den biologiska mångfalden, framför allt bland icke-nyttoväxter, måste utvärderas och beaktas men faktum är att de möjligheter som skapas av den nya växtförädlingstekniken är så enorma att det vore rent befängt att helt och hållet välja bort dem

PJ rapporterar att Centrum för rättvisa och de diskriminerade studenterna vann målet mot Uppsala Universitet i Uppsala Tingsrätt. Rätten konstaterar att de svenska kvinnorna som nekades plats på juristutbildningen, trots bättre meriter än flera av dem som antogs, utsattes för etnisk diskriminering, vilket aldrig är tillåtet. Domslutet är en seger för alla som kämpar mot alla former av etnisk diskriminering.

Häromdagen (men jag har inte hunnit skriva om det förrän nu) var Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson igång
igen och propagerade för ett allmänt DNA-register. Andra har reagerat tidigare på artikeln och mina åsikter ligger fast.
Det riktigt illa med den nya artikeln är hur den spelar på alla deras känslor som saknar någon i det katastrofdrabbade området. Det avslutande stycket lyder:

Alla de argument som vi mött i den intensiva debatt som följt på vårt förslag känns förunderligt bleka i ljuset av den katastrof vi nu upplevt. Undantagslagar blir ibland nödvändiga. Men det är inte en önskvärd ordning. Låt oss därför snabbt få i gång arbetet med att bygga upp det identifieringsregister vi så uppenbart behöver. Varje försvunnen människa är viktig, antingen hon finns bland hundratals omkomna på Thailands stränder eller misstänks ha mördats någonstans i Sverige.

En tirad av sliskig inställsamhet som inte på något sätt känns äkta, snarare är det tydligt att författarna ser ett starkt egenvärde i ett allmänt DNA-register och att de inte drar sig för att utnyttja vilken taktik som helst för att införa ett sådant. Frågan om varför de är så desperata infinner sig som ett brev på posten.

Idag har jag fÃ¥tt min första artikel. Artikeln, “The complete genome sequence of Francisella tularensis, the causative agent of tularemia”, med det fylogenetiska trädet jag gjorde i mitt Xjobb har precis kommit ut som Advance Online Publication pÃ¥ Nature Genetics. Jag är ju inte förste författare direkt men det är ändÃ¥ roligt. UNT skriver ocksÃ¥ om den och Siv, “min” professor, fÃ¥r uttala sig. Hur kul som helst.
Nu gäller det bara att skriva klart jobbet och redovisa det…

Planerna för att bygga över Norra stationsområdet och på så sätt knyta ihop Stockholm och Solna blir kommer allt närmre ett förverkligande. Om allt går som det ska kan det vara klart om 10-15 år. Härligt! Stan behöver verkligen växa och det rimligaste sättet för den att växa, förutom att bygga mer på höjden, är att låta innerstan smälta ihop med närförorterna så att tullarnas betydelse minskar.

Jag bor visserligen i Uppsala nu men det är Stockholm som är mitt hem.

Cuba och EU har haft väldigt ansträngda diplomatiska relationer sedan 2003 då EU reagerade skarpt på att den Cubanska regimen fängslade ett stort antal meningsmotståndare. EUs svar var att bjuda in dissidenter till diplomatiska mottagningar i Havanna. Nu har EU kommit fram till att det är viktigare att normalisera de diplomatiska relationerna med Cuba än att stödja dem som vågar vara öppna med sitt motstånd mot regimen och man ska därför sluta bjuda in dissidenterna. Den Cubanska regimen är givetvis glad och normaliserar relationerna med åtta EU-länder, däribland Sverige. En del länder, t.ex. Nederländerna och Tjeckien, som har velat ha en hårdare linje gentemot Cuba är dock undantagna. Hur kommer det sig att Sverige kan tänka sig att ställa upp på det här? Värdet i de diplomatiska relationerna med Cuba är överhuvudtaget tveksamt, det lär knappast finnas någon möjlighet att påverka regimens inställning till eller behandling av meningsmotståndarna. Betänk att det här är ett land där varje person som vågar yttra kritik mot regimen anklagas för att vara agent i USAs sold. Kanske kan utvecklingen i all fall göra kufarna i Svensk-Kubanska föreningen glada.

[Listening to: Calexico - Across the Wire (A Feast of Wire)]