Två fel gör inte ett rätt
I UNT pÃ¥gÃ¥r debatten om huruvida det är lämpligt att införa diskriminering mot studenter med svensk etnisk bakgrund för att motverka diskriminering mot studenter med icke-svensk etnisk bakgrund. Idag skriver Tobias Smedberg (ordförande i SFS) och Andreas Kembler (ordförande i Uppsala studentkÃ¥r) ett inlägg med rubriken “Därför behövs positiv särbehandling”.
Som jag läser artikeln är det inte bara frÃ¥gan om varför diskriminering är bra som avhandlas, författarna försöker ocksÃ¥, tycks det mig, ge sken av att ha mandat att tala i alla studenters namn. Genom att hävda att SFS är en frivillig organisation och alla beslut i bÃ¥de SFS och studentkÃ¥ren fattas demokratiskt skapas intrycket av att dessa pÃ¥stÃ¥tt demokratiska beslutsvägar ger ett sÃ¥dant mandat. Men att besluten i studentkÃ¥ren och SFS fattas demokratiskt (dvs med hjälp av omröstningar) innebär inte att de är demokratiska föreningar. Faktum är att alla som vill studera vid Uppsala universitet är tvungna att ansluta sig till Uppsala studentkÃ¥r (utom farmaceuterna som har en egen kÃ¥r). Det är alltsÃ¥ frÃ¥gan om tvÃ¥ngsanslutning, vilket automatiskt berövar studentkÃ¥ren alla möjligheter att kalla sig demokratisk. Att det sedan hÃ¥lls “val” och att besluten inom kÃ¥ren fattas av en majoritet av ledamötena har ingen betydelse för om kÃ¥ren kan kallas demokratisk eller inte, tvÃ¥ngsanslutningen gör den odemokratisk per se. SFS är en sammanslutning av sÃ¥dana odemokratiska föreningar och kan knappast kalla sig mer demokratisk än sina ingÃ¥ende delar.
I det senaste kårvalet i Uppsala röstade 10,6 % av de röstberättigade (enligt kårens egna uppgifter) och det parti som fick flest röster i valet var UUS som fick 1198 röster, vilket motsvarar 3,8 % av alla 31 800 röstberättigade. Valutfallet saboterar effektivt alla försök att hävda att kåren har mandat att tala för alla Uppsala universitets studenters räkning. Men jag vill hävda att Kemblers och Smedbergs trovärdighet som författare av debattartikeln bygger på att de har ca 300 000 respektive ca 32 000 studenter bakom sig, för vilkas åsikter de kan ses (och, av utomstående, förmodligen också ses) som representanter. Problemet är bara att dessa studenter är tvångsanslutna, oengagerade och i stor utsträckning hyser väldigt stark misstro mot både kåren och SFS. Kontentan är att författarna inte har mandat att tala för alla studenters räkning, de representerar bara sig själva, kåren och SFS.
Vidare fortsätter man hävda att det vore bra om man införde diskriminering för att motverka diskriminering. Varifrån kommer den absurda idén att det bästa sättet att rätta till ett fel är att göra ett nytt fel? Jag har skrivit så mycket om det här förut men lite till går nog bra. Enligt den debattartikel jag hänvisade till förra gången har Stockholms universitet arbetat med en stor mängd olika metoder för att motverka snedrekryteringen till t.ex. juristutbildningen. Arbetet inkluderar information, särskild språkundervisning, mentorskapsprogram och annat och har uppenbarligen givit resultat, trots att det inte inkluderar s.k. positiv särbehandling. Detta är just poängen: den diskriminering på basis av etnisk bakgrund, kön, sexualitet och annat som många människor utsätts för varje dag är fullständigt ohygglig och oacceptabel men metoden för att motverka den måste vara att sprida kunskap och ändra attityder, inte att införa ytterligare diskriminering.
Varje gång vi försöker åtgärda ett samhälleligt problem genom att dela upp befolkningen i olika grupper på basis av någon godtycklig egenskap och sedan behandla grupperna olika kommer någon att hamna i kläm. Oavsett hur gott syftet med åtgärden är kommer den att medföra att någon får sina möjligheter att förverkliga sina livsmål försämrade. På vilket sätt har de individerna gjort sig förtjänta av den behandlingen? Genom att ha fel föräldrar eller kön?
Bara med ett kollektivistiskt synsätt, där människor enbart ses som delar av en grupp, kan man komma fram till att vi borde bekämpa diskriminering med diskriminering. Vi behöver inte åtgärder som cementerar synen på människor som en grupptillhörighet snarare än som individer och som försöker bota sjukdomen genom att motverka symptomen. Se individerna och inse att det som verkligen behövs är åtgärder som motverkar grunderna till diskrimineringen, åtgärder som botar sjukdomen genom att angripa dess orsak.