Rationalisten

The article in this Wednesday’s JC was Ageing and death in an organism that reproduces by morphologically symmetric division. by Stewart EJ, Madden R, Paul G and Taddei F. (PLoS Biol. 2005 Feb;3(2):e45. Epub 2005 Feb 01.), which deals with ageing in E. coli.

Single-celled organisms that reproduce by symmetric division have been held as functionally immortal. If the division is fully symmetrical, there is no way to distinguish between the mother cell and the daughter cell; in fact the distinction becomes meaningless since they are inseparable. In this case each cell division produces two infant cells, which leads to the conclusion that there is no ageing in single-celled organisms that reproduce by symmetric division.

The authors of the article propose that even morphologically symmetric division is not fully symmetric, e.g. not all of the cellular components are able to diffuse rapidly enough from the poles. The effect of this is that the concentration of these components will be different at the poles and in the center of the cell. Since the division occurs down the middle of the cell, this means that each of the new cells has one of these old poles and one new pole that is generated in the division. When either of these daughter cells divide, one of the granddaughter cells will have the two-generations old pole from the grandmother cell and one new pole, while the other will have the one-generation old pole from the mother cell and a new pole. This means that one of the granddaughter cells will be “older” than the other, even though they were “born” at the same time. In the article the authors report that they found that the cells that inherit the old pole “exhibit diminished growth rate, decreased offspring production and an increased incidence of death”. These results indicate that there is in fact functional ageing even in this kind of organism.

Why is this interesting? The question to ask about ageing can be posed as: “Why is there ageing?” or: “Why does ageing remain in the population when an individual who did not suffer from ageing, and could thus reproduce for a much longer period, would have an obvious evolutionary advantage?”. It would seem that not being subject to ageing would be a very successful strategy for an individual and also that even one single individual who gained a significantly longer reproductive period would skew the population quickly.

The results of the article suggest that there are no organisms that don’t age and the question why ageing has not been eliminated remains. One possible answer lies in a cost/benefit trade-off. Ageing sets in because the repair systems fail to keep up with the constant damage and degradation that our cells are subjected to. Repairs come with an energy cost that must be balanced against other costs such as those for reproduction and growth. This means that immortality, which would require a perfect repair-system, would come at a very high cost. Such a system would leave less energy to be expended in reproduction and growth, meaning that the individual would be less reproductive.

If we make the assumption that a perfect repair-system is possible and disregard any external threats, it seems that, given the enormous evolutionary advantage an immortal individual would have, a perfect repair-system would come at such a high cost that no energy would be left for growth and reproduction. IRL, however, every individual runs the risk of having their reproductive period (or life) foreshortened by violence or an accident. This makes it more costly to have low reproductivity, since it lessens the chance of successfully reproducing, and lowers the threshold at which the cost of a perfect repair-system is outweighed by the evolutionary advantage.

In conclusion: all organisms suffer from ageing, even those that reproduce by morphologically symmetric division. This means that it is likely that either it is not possible to have a perfect repair-system or that the cost of such a system would be large enough to outweigh the evolutionary benefit of immortality.

Germund Hesslow skrev en debattartikel i DN den 19/2 2005. Det blev rabalder.

För det första tycker jag det låter hysteriskt att skrika ut att Germund Hesslow är kvinnohatare och dessutom mindre intelligent. Vissa är har svårt för upptäckten att andra inte delar deras världsbild och, etter värre, att även dessa kretiner får föra fram sina tankar och åsikter. Huvaligen! Nu är det ju så lyckligt ordnat att vi har ett samhälle med yttrandefrihet och allt vad det innebär och dessutom har vi, åtminstone i ganska stor utsträckning, fortfarande det som kallas för akademisk frihet som garanterar att forskningen är fri så att forskarna själva får välja vilka ämnen de tycker är intressanta.

För det andra är det viktigt att inte lägga ord i Hesslows mun, han behandlar inte t.ex. våld och våldtäkter och man bör därför inte hävda att han menar att det är dessa företeelser som vi bör hantera med humor när han skriver “… och den innebär att naturliga skillnader mellan könen, som kunde ha hanterats med förståelse och humor, i stället leder till onödiga samhälleliga konflikter och förgiftar personliga relationer.”

Sen finns det också folk som istället gör samlade analyser av vad Hesslow skrev, läs t.ex. bloggarna Louise P., Monica Rolfner och Nicklas Lundblad eller Sigrun Vapneir på feminetik.se (länktips från Jämställdhet – Nu!).

Min egen uppfattning är att Hesslow har precis en bra poäng: det finns inget egenvärde i fullständig likformighet mellan könen. Finns det verkligen en stark rörelse som strävar efter en sådan likformighet? Jag har inte uppfattat det. Visserligen händer det att starka röster skriker saker som pekar i den riktningen men överlag är det svårt att tro att det finns särskilt många som tycker att det vore värt bekymret att tvinga fram fullständig likformighet mellan könen.

Hesslows problem är dels att han inte är tydlig i vad han egentligen vill argumentera för och emot och dels hur han argumenterar. Till en början verkar det som om det är strävan efter fullständig likformighet som han egentligen tar ställning emot men senare tycks det snarare vara jämställdhetarbetet i sin helhet. Man får intrycket att Hesslow tycker att vi har uppnått den nivå av jämställdhet som är “naturlig” och att det därför räcker med jämställdhetsarbete nu. Jag tror att Hesslow är ganska ensam om att tycka det.

När det gäller argumentationen drar han för det första väldigt stora och säkra slutsatser från data i ett fält där det inte tycks finnas några säkra resultat ännu. Dessutom gör han några kullerbyttor när han försöker dra evolutionsbiologiska slutsatser. Hesslows biologiska slutsatser tillbakavisades förtjänstfullt i den replik, skriven av fyra medicinska forskare, som presenterades i DN den 22/2 2005.

Det största problemet med Hesslows argumentation är dock tokerierna om att kvinnornas missgynnade ställning är överdriven. Den allra tokigaste meningen tycker jag är den där Hesslow skriver “Men det finns faktiskt inga bevis för att den genomsnittliga löneskillnaden beror på diskriminering och inte på att kvinnor har gjort andra prioriteringar i livet, som att arbeta deltid eller välja yrken med lägre löner.”. I mina ögon är det att blunda för en hel del bevis från annat håll som talar om vad som faktiskt påverkar kvinnor att välja på det sättet. Dessutom finns det problem med synen på kvinnoyrken som låglöneyrken eftersom det, såvitt jag har förstått, tycks finnas en tendens att tidigare manliga höglöneyrken får en betydligt sämre löneutveckling när de blivit dominerade av kvinnor.

Det finns inte någon som helst poäng i att utforma samhället på ett sätt som poängterar skillnaderna mellan könen oavsett om den neurologiska forskningen hittar goda bevis för att det faktiskt finns skillnader som har den typen av påverkan som Hesslow menar. Även om det finns en genomsnittlig skillnad finns det också en enorm överlappning. Samhället måste istället utformas så att varje individ har en så god möjlighet som möjligt att välja den väg som känns rätt för den individen. Lika lite som det finns en vinst i att sträva efter fullkomlig likformighet om det innebär att man hela tiden motverkar vissa individers personliga önskemål, finns det någon vinst i att sträva efter att den eventuella, biologiskt betingade, skillnaden mellan könen ska slå igenom i t.ex. individernas livsval.

Varken de renodlade biologisterna eller de renodlade strukturalisterna sitter inne med hela sanningen och vad som är “hela sanningen” är inte intressant annat än för den som är specialintresserad av ämnet i sig självt. Det viktigaste är att den akademiska friheten bevaras så att frågorna kan undersökas empiriskt och, så långt som det nu är möjligt, objektivt. En del vill hävda att det är värt att ifrågasätta naturvetenskaplig forskning om biologiska könsskillnader och kräva goda motiv (t.ex. bättre förståelse för läkemedels olika verkningar i kvinno- och manskroppen) för att sådan forskning ska tillåtas. Det är strunt, vetenskapen söker kunskap för kunskapens skull och om man dessutom är övertygad om att könsrollerna endast (eller i klart övervägande del) är sociala konstruktioner borde man väl inte vara rädd för att få detta empiriskt bevisat. Framför allt borde man inte ha någon som helst makt att motverka den typen av forskning på grundval av att den riskerar att ställa ens världsbild på ända. Politiska agendor förändrar inte verkligheten (och ja, jag tror att det finns en oberoende verklighet) och bör därför inte få styra forskningen på något sätt.

Låt oss alltså lämna Germund Hesslows typ av unken argumentation bakom oss. Det gäller att inte acceptera kollektiviseringsivrarna, oavsett om de kommer från genusteorin eller är biologister, utan att istället acceptera att varenda kvinna och man är en individ som statistiskt lika gärna kan vara en “typisk” “kvinno-man”, “mans-man”, “man-kvinna”, “kvinno-kvinna” eller, och enormt mycket troligare, någonstans längs spektrat, med helt egna prioriteringar, önskemål och fallenheter. Det är lika rättigheter och respekt för individen som behövs.

Det här är en seger för yttrandefriheten. Till och med danskarna kan göra bra insatser ibland . Det är lite tråkigt (men inte oväntat) att läsa att Sverige inte var ett av de länder som uttryckte farhågor om inskränkningar i yttrandefriheten. (Från BBC NEWS)

Skatteverket har nu kommit fram till att studentkårerna och nationerna ska betala moms på sin pubverksamhet, det rapporterade Sydsvenskan redan igår och idag tar även DN upp det.

Sydsvenskan skriver:

De kriterier som ställs på en rörelse är tre: vinstsyfte, varaktighet och självständighet.
Något som pubverksamheten inom nationer och kårer uppfyller, enligt Hans Eriksson.
- Vi menar att rörelsekriterierna normalt sätt är uppfyllda, men det måste prövas från fall till fall, säger han.

Hur det ser ut på studentkårer kan jag inte uttala mig om men för en nation är det enda kravet som uppfylls varaktigheten. Puben genererar visserligen intäkter till resten av nationens verksamhet men den är på intet sätt självständig och det går därför inte att hävda att den drivs i vinstsyfte.

Tyvärr kan ett sådant här direktiv innebära slutet för, åtminstone de små, nationerna i Uppsala. För det första är nationernas stora dragningskraft att priserna är låga. Studenternas köpkraft är väldigt liten, studiemedlens storlek har knappt förändrats alls sedan 1987, samtidigt som priserna har gått upp. Tack vare att nationerna inte behövt betala moms har deras pubar ändå kunnat hålla så låga priser att studenterna haft möjlighet att gå ut och äta och ta en öl. Skatteverkets nya förslag kommer tvinga nationerna att höja priserna, vilket kommer att leda till betydligt mindre försäljning och avsevärt lägre inkomster.

För det andra innebär skyldigheten att betala moms också redovisningsskyldighet vilket kommer att kosta nationerna mycket pengar. De små nationernas ekonomier är redan idag ansträngda och utan några större marginaler. En ny, stor utgift, samtidigt som intäkterna kraftigt minskar, kommer att leda till att nationerna måste skära ner sin verksamhet och lägga ner pubar och klubbar. Detta i sin tur kommer att leda till att intresset för nationerna kraftigt minskar och i slutänden kommer det bli mycket svårt för flera av de små nationerna att överleva överhuvudtaget.

Det är uppenbart att den här förändringen inte kommer att ge några nya inkomster till statskassan. Den enda effekten av de nya direktiven kommer att bli att flera av de små nationerna i Uppsala (och säkerligen också i Lund) försvinner efter att ha överlevt i 350 år.

The Flying Aspidistra tar i en post idag upp ett lagförslag i det brittiska parlamentet. Det är den brittiske Home Secretary (jag antar att det blir inrikesminister?) som vill skynda fram ett förslag som ska ersätta den anti-terror-lagstiftning som infördes snart efter 9/11 och som upphör att gälla den 14/3. Lagstiftningens innehåll är skrämmande läsning. The Flying Aspidistra efterlyser reaktioner från liberala bloggare så jag hoppar väl in.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: demokratin handlar inte bara om fria val utan också om en hel del grundläggande rättigheter, rättigheter som måste gälla för alla. Att börja avskaffa dessa rättigheter för att “skydda demokratin” innebär alltså att man monterar ner demokratin för att skydda den. Det säger sig självt att det är en galen idé.

Det enda tänkbara argumentet för den här typen av åtgärder är att man menar att det är bättre att leva i en odemokratisk värld där inga terrordåd begås. Jag håller inte med.

Jag har inte tänkt att det här ska bli någon form av hetsjakt på Åsa Linderborg men hon är väldigt aktiv just nu och eftersom hennes åsikter tycks vara diametralt motsatta mina (åtminstone på många punkter) blir det naturligt att hon dyker upp i det jag skriver. Nu är vi faktiskt delvis överens. Igår skrev hon en text med titeln “Jag, en fascist?” i Aftonbladets kulturdel. I texten försvarar hon bland annat de debattartiklar som hon och Erik Wijk skrev till försvar för det som kallas motståndet mot ockupationen i Irak. Den biten gillar jag inte.

Hennes viktigaste poäng är en reaktion mot den utarmning i betydelsen av ordet fascist som hon menar sig se, framför allt när Expressen skriver om Gudrun Schymans nya feministiska parti under rubriken Fascistlistan. Det är hysteriskt och propagandistiskt att ge Schymans eventuella feministparti benämningen fascistiskt. Visserligen har Schyman gjort en del raljanta uttalanden och visserligen förekommer det en del obehagliga inslag i en del av den mest extrema feministiska retoriken men att för den sakens skull påstå att Schyman personligen och hennes eventuella parti är fascister är inte rimligt.

Nåväl, det som Linderborg tycker är allra värst är att begreppet fascism blir mer och mer urvattnat så att det snart inte kommer att betyda någonting alls. Jag tänker på begreppet nyliberalism och ser plötsligt framför mig hur Linderborg frenetiskt kastar sten i ett växthus. Hon har rätt, det är viktigt att inte hela tiden lägga in nya betydelser i begrepp så att begreppen till slut kommer att betyda allt och ingenting. Detta gäller dock inte bara en sammanblandning av fascim med kommunism och diverse andra totalitära idéer, utan även den (medvetna?) sammanblandning av nyliberalism med konservativism och diverse andra korporativistiska idéer som förekommer i stor sett varje dag.

Jag citerar: “… demokratin löper en stor fara om centrala begrepp utarmas. Risken finns att vi kommer att sakna analytiska redskap med tyngd och precision den dagen tidsläget pockar på beskrivning och förklaring, vilket bara spelar de verkliga fascisterna i händerna.”

Befria begreppen!

Jag såg lite av TV-programmet Faktum! från i torsdags (17/2 2005) när det gick i repris, om det var i går eller i lördags. Vissa delar av programmet fick mig att vilja kasta saker på TVn och jag tänkte att jag skulle skriva något argt om det. Nu har Alicio redan gjort det och han har gjort ett så bra jobb att jag vill rekommendera alla som inte har läst inlägget att göra det på en gång.

En sak som verkligen irriterar mig med Åsa Linderborgs olika framträdanden i SR och SVT är att hon alltid presenteras som historiker (och möjligen också som kulturskribent) men att hennes partipolitiska anknytning aldrig nämns i presentationerna. Misstolka mig inte, jag tror inte att någon (framför allt, men inte enbart, gäller detta humaniora) forskare helt och hållet kan frigöra sig från sina personliga åsikter så att dessa inte påverkar tolkningarna av resultaten men när en forskare har en så tydlig partipolitisk anknytning kan den knappast avfärdas som ointressant. Särskilt inte eftersom marxismen presenterar en specifik historiesyn (Åsa Linderborg har f.ö. skrivit förordet till en nyutgåva av det Kommunistiska manifestet).

När Linderborg används som expert borde man alltså antingen balansera genom att bjuda in en ytterligare historiker med en annan världsbild eller presentera henne som det hon är: vänsterpartistisk (marxistisk?) historiker, så att alla de fakta som behövs för att bedöma hennes analyser faktiskt erbjuds. Jag har hittills inte sett någotdera.

Ekot skrev det här redan igår men jag orkade inte skriva om det då. Enligt den senaste undersökningen tycker 32 % att riksdagen ska avgöra medan 58 % tycker att det borde hållas en folkomröstning.

Om man ser på dessa siffror i skenet av resultatet i EMU-folkomröstningen (56 % nej, 42 % ja) som ju beskrevs som en jordskredsseger, tycks det finnas ett visst fog för att hävda att det demokratiska underlaget för att låta riksdagen fatta beslut i den här frågan är rätt svagt.

Tyvärr spelar det ingen roll för beslutsprocessen. Om fördelningen så skulle ändras till att 100 % av de röstberättigade i Sverige vill ha en folkomröstning gör heller ingen skillnad. Namninsamlingarna kan samla hur många namn som helst utan att det spelar någon roll.

Jag är själv emot den föreslagna konsitutionen, av ungefär samma skäl som Stefan Ruthström men jag tror också att det handlar om förtroendet för det demokratiska systemet. Jag tror att det vore väldigt olyckligt om riksdagen och regeringen drev igenom den här frågan trots att det görs enorma mängder med namninsamlingar och trots att varenda undersökning som görs visar att en majoritet av befolkningen vill att en folkomröstning ska hållas. Dels pratas det mycket om en förtroendekris för politiken, en kris som knappast skulle mildras av att frågan drivs igenom utan folkomröstning och dels handlar det om respekten för grundlagen, den lag som faktiskt ska ge hela ramverket för det politiska arbetet och alla andra lagar. Det är väl värt att låta medborgarna säga sitt om vilka förändringar av den svenska grundlagen de anser vara rimliga.

Jag orkar inte leta rätt på någon länk (vet inte ens om det finns någon) men jag råkade se en bit av ett reportage i kvällens Aktuellt, ett reportage som var ganska intressant men ännu mer talande. Det handlade om Berlusconis makt över etermedierna i Italien.

I en annan situation, där inslaget inte varit ett så uppenbart inlägg i debatten om SVTs kampanj “Fri television”, hade det verkligen varit ett intressant reportage. Som inlägg i diskussionen om kampanjen är det bara ett exempel på att flytta fokus från den springande punkten, nämligen varför kampanjen är galen. Galen är den, inte på grund av påståendet att Berlusconi har stor makt över etermedierna i Italien, det tror jag nog att han har, utan på grund av att SVT vill hävda att de själva är helt oberoende av den svenska staten.

Ett företag vars verksamhets ramar bestäms av riksdagen och vars styrelse tillsätts av regeringen kan helt enkelt inte, med någon trovärdighet, hävda att det är politiskt oberoende. Det spelar heller ingen roll om det är en (v)-, (s)-, (fp)- eller (m)-märkt styrning, det viktiga är att SVT inte är oberoende av den svenska staten mer än i den mån man får skydd av väljarna/tittarna.

Tyvärr finns det också exempel på att specialbehandling av politiker faktiskt förekommer i SVT (titta hos dibbuk).

Nu har BBC också uppmärksammat att Italien inte uppskattar SVTs propagandafilm. SVT slår såklart ifrån sig. Hur kan man fortsätta hävda att det inte finns någon politisk styrning av SVT när styrelsen för företaget är politiskt tillsatt?

Titta även på MUFs alternativa film (via Dennis).

Igår bestämde (från DN) (s) och (m) tillsammans att inte ge asyl till de ca 150 apatiska flyktingbarn som finns runt om i landet.

Motiveringen till att moderaterna ställde sig bakom (s) var att en instans med läkare och andra experter skulle fälla avgörandet i varje enskilt fall. Per Westberg (m) menar att “- Lag ska tolkas i domstol, inte av tjänstemän”. Aha, lite som när man kör över de läkare som intygar att flyktingar har utsatts för tortyr och avvisar den asylsökande ändå, eller?

(s) motivering till att inte vilja ge de apatiska barnen asyl var att man tror att fler barn kommer att bli apatiska om det blir en öppning för att få stanna i Sverige. Skulle inte en expertpanel med läkare och psykologer kunna skilja på eventuella simulanter och sådana som befinner sig i ett livshotande apatiskt tillstånd?

Idag återaktualiserar (från Expressen) Jan Emanuel Johansson, som är riksdagsledamot för (s), idén med obligatoriska HIV-test för alla asylsökande som kommer till landet. En dum idé eftersom den är integritetskränkande och leder till en starkare uppdelning i “vi” och “dom”. Asylsökande är människor och måste som sådana ges samma rättigheter som svenska medborgare, inklusive rätten till personlig integritet.

Dessutom är det inkonsekvent att föreslå att det ska bli obligatoriskt att HIV-testa asylsökande men inte svenska medborgare som varit på semester i länder där HIV/AIDS är mer frekvent än i Sverige. Skulle ett förslag om att göra ett sådant test för semesterfirare obligatoriskt tas emot väl? Knappast.

Det riktigt trista är den sorgliga utveckling som svensk asylpolitik och debatten kring den, har tagit. En gång i tiden tog Sverige emot många människor som sökte skydd. Vi var stolta över att vara ett land dit människor på flykt sökte sig. Nu känns det snarare som om (sd) har lyckats infiltrera flera av de stora partierna. Kanske leder det till att de små främlingsfientliga partierna tappar väljare men det är inte en positiv utveckling om det beror på att de etablerade partierna tagit över deras politik.

“Knark är bajs” är väl en bra sammanfattning av Charlotte Perrellis och Arja Saijonmaas reaktion på att Alexander Bard sade att:

““ Jag är emot förbud, det har jag varit de senaste 20 åren. Jag förespråkar att regeringen släpper det fritt

Arja säger

““ Han är galen! Knark är konstaterat livsfarligt. Det bryter ner kropp och själ och förstör människor. Det vet alla som har någon form av koll.

och Charlotte kommer med:

““ Arja har helt rätt. Det här är inte bra. Jag är så emot droger och tycker verkligen inte att Alexander ska säga såna här saker.

Så Charlotte och Arja tycker att knark är bajs och därför borde inte Alexander få säga att knark är najs. Man får inte säga såna dumheter som att man har en annan attityd till droger och människors egna ansvarstagande, blev inte Alexander också hjärntvättad i grundskolan? Anledningen till att ordväxlingen är intressant är att den så tydligt illustrerar debattklimatet kring droger i Sverige idag: debatt och nyansering? USCH! Det ska vi inte ha!

[Källa: Expressen]

Förresten är jag lite förvånad över att det inte finns några åldersangivelser i artikeln, är det bara Aftonbladet som konsekvent har med alla personers ålder?

I dagens Studio Ett debaterade SVTs informationschef Helga Baggoe och oppositionsborgarrådet Mikael Söderlund (m) SVTs nya kampanj där de framstäler sig själva som fri TV. Baggoe menade att SVT arbetar på tittarnas uppdrag medan t.ex. TV3 och Kanal 5 arbetar på annonsörernas och aktieägarnas.

På vilket sätt jobbar SVT mer på tittarnas uppdrag än vad TV3 eller Kanal 5 gör det? Ingen enskild tittare har inflyttande över programmen på SVT mer än på de kommersiella kanalerna, snarare möjligen mindre. En kommersiell kanal måste göra TV som tittarna vill se för att annonsörerna ska vilja betala dyra pengar för att synas vilket i sin tur gör att företaget kan ge vinst. SVT, å andra sidan, behöver inte tänka på hur tittarna reagerar, de får sina pengar ändå.

Sen sade Baggoe att en mycket liten del av SVTs totala budget använts till den här kampanjen. En promille av den totala budgeten på ca 3 000 000 000 kr är 3 000 000 kr. Det är en liten andel men inte en liten summa.

Blockad av Byggnads mot polskt företag rapporterar Ekot. Stärkta av framgången fortsätter de korståget.

Macrovision släpper ett nytt kopieringsskydd för DVDer kallat RipGuard som ska vara mycket bättre än CSS. Vi får väl se hur länge det dröjer innan det är knäckt.

Det mest intressanta är att skivor med det nya kopieringsskyddet ska fungera i “nästan alla” existerande DVD-spelare. Hur ska man kunna se de filmer som släpps på skivor som inte fungerar i ens gamla spelare om man inte är sugen på att köpa en ny spelare också? När skyddet väl är knäckt får man väl ladda hem filmerna istället…

Nej, det är inte rätt att bryta mot upphovsrättslagarna och kopiera filmer men det är knappast heller rätt att man, i efterhand, får reducerad funktionalitet hos produkter som man betalt fullt pris för.