Rationalisten

Ekot skrev det här redan igår men jag orkade inte skriva om det då. Enligt den senaste undersökningen tycker 32 % att riksdagen ska avgöra medan 58 % tycker att det borde hållas en folkomröstning.

Om man ser på dessa siffror i skenet av resultatet i EMU-folkomröstningen (56 % nej, 42 % ja) som ju beskrevs som en jordskredsseger, tycks det finnas ett visst fog för att hävda att det demokratiska underlaget för att låta riksdagen fatta beslut i den här frågan är rätt svagt.

Tyvärr spelar det ingen roll för beslutsprocessen. Om fördelningen så skulle ändras till att 100 % av de röstberättigade i Sverige vill ha en folkomröstning gör heller ingen skillnad. Namninsamlingarna kan samla hur många namn som helst utan att det spelar någon roll.

Jag är själv emot den föreslagna konsitutionen, av ungefär samma skäl som Stefan Ruthström men jag tror också att det handlar om förtroendet för det demokratiska systemet. Jag tror att det vore väldigt olyckligt om riksdagen och regeringen drev igenom den här frågan trots att det görs enorma mängder med namninsamlingar och trots att varenda undersökning som görs visar att en majoritet av befolkningen vill att en folkomröstning ska hållas. Dels pratas det mycket om en förtroendekris för politiken, en kris som knappast skulle mildras av att frågan drivs igenom utan folkomröstning och dels handlar det om respekten för grundlagen, den lag som faktiskt ska ge hela ramverket för det politiska arbetet och alla andra lagar. Det är väl värt att låta medborgarna säga sitt om vilka förändringar av den svenska grundlagen de anser vara rimliga.

Jag orkar inte leta rätt på någon länk (vet inte ens om det finns någon) men jag råkade se en bit av ett reportage i kvällens Aktuellt, ett reportage som var ganska intressant men ännu mer talande. Det handlade om Berlusconis makt över etermedierna i Italien.

I en annan situation, där inslaget inte varit ett så uppenbart inlägg i debatten om SVTs kampanj “Fri television”, hade det verkligen varit ett intressant reportage. Som inlägg i diskussionen om kampanjen är det bara ett exempel på att flytta fokus från den springande punkten, nämligen varför kampanjen är galen. Galen är den, inte på grund av påståendet att Berlusconi har stor makt över etermedierna i Italien, det tror jag nog att han har, utan på grund av att SVT vill hävda att de själva är helt oberoende av den svenska staten.

Ett företag vars verksamhets ramar bestäms av riksdagen och vars styrelse tillsätts av regeringen kan helt enkelt inte, med någon trovärdighet, hävda att det är politiskt oberoende. Det spelar heller ingen roll om det är en (v)-, (s)-, (fp)- eller (m)-märkt styrning, det viktiga är att SVT inte är oberoende av den svenska staten mer än i den mån man får skydd av väljarna/tittarna.

Tyvärr finns det också exempel på att specialbehandling av politiker faktiskt förekommer i SVT (titta hos dibbuk).