Rationalisten

Germund Hesslow skrev en debattartikel i DN den 19/2 2005. Det blev rabalder.

För det första tycker jag det låter hysteriskt att skrika ut att Germund Hesslow är kvinnohatare och dessutom mindre intelligent. Vissa är har svårt för upptäckten att andra inte delar deras världsbild och, etter värre, att även dessa kretiner får föra fram sina tankar och åsikter. Huvaligen! Nu är det ju så lyckligt ordnat att vi har ett samhälle med yttrandefrihet och allt vad det innebär och dessutom har vi, åtminstone i ganska stor utsträckning, fortfarande det som kallas för akademisk frihet som garanterar att forskningen är fri så att forskarna själva får välja vilka ämnen de tycker är intressanta.

För det andra är det viktigt att inte lägga ord i Hesslows mun, han behandlar inte t.ex. våld och våldtäkter och man bör därför inte hävda att han menar att det är dessa företeelser som vi bör hantera med humor när han skriver “… och den innebär att naturliga skillnader mellan könen, som kunde ha hanterats med förståelse och humor, i stället leder till onödiga samhälleliga konflikter och förgiftar personliga relationer.”

Sen finns det också folk som istället gör samlade analyser av vad Hesslow skrev, läs t.ex. bloggarna Louise P., Monica Rolfner och Nicklas Lundblad eller Sigrun Vapneir på feminetik.se (länktips från Jämställdhet – Nu!).

Min egen uppfattning är att Hesslow har precis en bra poäng: det finns inget egenvärde i fullständig likformighet mellan könen. Finns det verkligen en stark rörelse som strävar efter en sådan likformighet? Jag har inte uppfattat det. Visserligen händer det att starka röster skriker saker som pekar i den riktningen men överlag är det svårt att tro att det finns särskilt många som tycker att det vore värt bekymret att tvinga fram fullständig likformighet mellan könen.

Hesslows problem är dels att han inte är tydlig i vad han egentligen vill argumentera för och emot och dels hur han argumenterar. Till en början verkar det som om det är strävan efter fullständig likformighet som han egentligen tar ställning emot men senare tycks det snarare vara jämställdhetarbetet i sin helhet. Man får intrycket att Hesslow tycker att vi har uppnått den nivå av jämställdhet som är “naturlig” och att det därför räcker med jämställdhetsarbete nu. Jag tror att Hesslow är ganska ensam om att tycka det.

När det gäller argumentationen drar han för det första väldigt stora och säkra slutsatser från data i ett fält där det inte tycks finnas några säkra resultat ännu. Dessutom gör han några kullerbyttor när han försöker dra evolutionsbiologiska slutsatser. Hesslows biologiska slutsatser tillbakavisades förtjänstfullt i den replik, skriven av fyra medicinska forskare, som presenterades i DN den 22/2 2005.

Det största problemet med Hesslows argumentation är dock tokerierna om att kvinnornas missgynnade ställning är överdriven. Den allra tokigaste meningen tycker jag är den där Hesslow skriver “Men det finns faktiskt inga bevis för att den genomsnittliga löneskillnaden beror på diskriminering och inte på att kvinnor har gjort andra prioriteringar i livet, som att arbeta deltid eller välja yrken med lägre löner.”. I mina ögon är det att blunda för en hel del bevis från annat håll som talar om vad som faktiskt påverkar kvinnor att välja på det sättet. Dessutom finns det problem med synen på kvinnoyrken som låglöneyrken eftersom det, såvitt jag har förstått, tycks finnas en tendens att tidigare manliga höglöneyrken får en betydligt sämre löneutveckling när de blivit dominerade av kvinnor.

Det finns inte någon som helst poäng i att utforma samhället på ett sätt som poängterar skillnaderna mellan könen oavsett om den neurologiska forskningen hittar goda bevis för att det faktiskt finns skillnader som har den typen av påverkan som Hesslow menar. Även om det finns en genomsnittlig skillnad finns det också en enorm överlappning. Samhället måste istället utformas så att varje individ har en så god möjlighet som möjligt att välja den väg som känns rätt för den individen. Lika lite som det finns en vinst i att sträva efter fullkomlig likformighet om det innebär att man hela tiden motverkar vissa individers personliga önskemål, finns det någon vinst i att sträva efter att den eventuella, biologiskt betingade, skillnaden mellan könen ska slå igenom i t.ex. individernas livsval.

Varken de renodlade biologisterna eller de renodlade strukturalisterna sitter inne med hela sanningen och vad som är “hela sanningen” är inte intressant annat än för den som är specialintresserad av ämnet i sig självt. Det viktigaste är att den akademiska friheten bevaras så att frågorna kan undersökas empiriskt och, så långt som det nu är möjligt, objektivt. En del vill hävda att det är värt att ifrågasätta naturvetenskaplig forskning om biologiska könsskillnader och kräva goda motiv (t.ex. bättre förståelse för läkemedels olika verkningar i kvinno- och manskroppen) för att sådan forskning ska tillåtas. Det är strunt, vetenskapen söker kunskap för kunskapens skull och om man dessutom är övertygad om att könsrollerna endast (eller i klart övervägande del) är sociala konstruktioner borde man väl inte vara rädd för att få detta empiriskt bevisat. Framför allt borde man inte ha någon som helst makt att motverka den typen av forskning på grundval av att den riskerar att ställa ens världsbild på ända. Politiska agendor förändrar inte verkligheten (och ja, jag tror att det finns en oberoende verklighet) och bör därför inte få styra forskningen på något sätt.

Låt oss alltså lämna Germund Hesslows typ av unken argumentation bakom oss. Det gäller att inte acceptera kollektiviseringsivrarna, oavsett om de kommer från genusteorin eller är biologister, utan att istället acceptera att varenda kvinna och man är en individ som statistiskt lika gärna kan vara en “typisk” “kvinno-man”, “mans-man”, “man-kvinna”, “kvinno-kvinna” eller, och enormt mycket troligare, någonstans längs spektrat, med helt egna prioriteringar, önskemål och fallenheter. Det är lika rättigheter och respekt för individen som behövs.