Rätten till heltid
Det har talats rätt mycket om “rätten till heltid” under de senaste mÃ¥naderna. Bland annat tillsatte regeringen i höstas en utredning om saken, bland direktiven finns bland annat att heltid ska vara normen frÃ¥n vilken avvikelser bara kan accepteras om det finns “sakliga skäl”. IgÃ¥r, pÃ¥ kvinnodagen, lyftes frÃ¥gan upp igen som en kvinnofrÃ¥ga. MÃ¥nga av de anställningar där deltid förekommer finns inom den kvinnodominerade offentliga sektorn (där även jag arbetar, deltid). Idag finns Hans Karlssons uttalanden överallt, bland annat i SvD. Trots att utredningen, som väl torde vara det redskap som används för att ta reda pÃ¥ vilka Ã¥tgärder som är lämpliga, om nÃ¥gra, för att uppnÃ¥ de mÃ¥l man har, nyligen fick mer tid av regeringen, lovar Karlsson att det kommer att komma lagstiftning om “rätten till heltid” innan den här mandatperiodens utgÃ¥ng.
Som fallet är med alla andra “positiva” rättigheter är “rätten” till heltid en absurd tanke, en rätt som kräver resurser som skapats av nÃ¥gon annan.
När det gäller “rätten till heltid” kommer den med största sannolikehet leda till högre arbetslöshet, framförallt bland dem som vill ha en deltidsanställning. När fler heltidstjänster ska skapas mÃ¥ste utrymmet för dessa skapas genom att färre människor deltidsanställs (det är ju hela tanken). De som önskar en heltidsanställning kommer dÃ¥ att gynnas men de som faktiskt vill vara deltidsanställda kommer att tvingas bort, det kommer helt enkelt inte att finnas nÃ¥got utrymme för dem; rätten till heltid skapar ju inte ett större arbetskraftsbehov.
“Rätten till heltid” är, precis som LAS turordningsregler, en ren fälla för alla som av olika skäl inte önskar en traditionell anställningsmodell eller helt enkelt inte passar in i mönstret för en normal anställd.