Rationalisten

PÃ¥ Babalu Blog läser jag om att Che Guevaras dotter ska börja stämma företag för att hindra att den sÃ¥ berömda Che-bilden används kommersiellt. Jag kom att tänka pÃ¥ när en kompis till mig avfärdade en annan kompis, som dragit pÃ¥ sig en Che-tröja, med orden “… och du har en sÃ¥n där skägg-i-röven-tröja du.” Det tyckte jag var roligt.

Debatten om trafiksäkerhet är fullständigt vriden i det här landet. Lite på samma sätt som narkotikadebatten, som ju genomsyras av en anda som knappast kan sägas vara öppen. Lika helig som den restriktiva narkotikapolitiken är också hastighetsgränserna och det faktum att dessa, eller rättare sagt: det fallerande följandet av dem, är orsaken till mer eller mindre alla dödsolyckor som sker i den svenska trafiken. (Det är ju iofs sant att om alla körde i 30 hela tiden skulle i stort sett inga olyckor ske och andelen med dödlig utgång skulle närma sig noll. Varför föreslås inte t.ex. 70 som maxgräns på alla sträckor?)

Bristen på perspektiv hos sådana som deltagarna i det nyligen avslutade trafiksäkerhetsseminariet (DN, 19/8 2005) är bara tråkig. Fokus är som vanligt enbart på hastigheten och nu börjar man också efterlysa en attitydsförändring (kanske borde en ny myndighet med opinionsbildaruppdrag bildas?). Fortkörning ska degraderas i svenskens sinne så att den möter samma motvilja som snatteri.

Vidare menar man att attitydsförändringen mÃ¥ste komma mot just fortkörningen eftersom “att fÃ¥ en ändrad attityd till alkohol i trafiken tar betydligt längre tid” enligt chefen för Vägtrafikinspektionen, Lars Bergfalk. Vad grundar sig detta pÃ¥stÃ¥ende pÃ¥? Finns det verkligen en utbredd acceptans för rattfylleri i de breda folklagren, motsvarande den som finns för fortkörning? Det har jag aldrig hört förut.

I Danmark har man ett försök med att höja hastighetsgränsen på drygt hälften av motorvägarna till 130 km/h. Resultatet kan man läsa lite om här. Genomgående tendenser är att genomsnittshastigheten på de sträckor som fått 130 km/h är i stort sett oförändrad medan de sträckor som fortsatt har 110 km/h har sett en viss minskning av genomsnittshastigheten. Hastighetsspridningen har minskat på båda men på 110-vägarna har de som kör mer än 20 km/h för fort minskat markant. Ett ganska lyckat resultat än så länge.

Denna typ av tänkande borde kanske vara något för trafiksäkerhetsseminarers deltagare att ta till sig: hur hastighetsgränserna upplevs påverkar villigheten att följa dem. En 30-sträcka förbi en skola respekteras (förhoppningsvis) av fler än 110-gränsen på fina motorvägar.

Fast framförallt borde man inse att när en viss lagstiftning möts av oförståelse av stora delar av befolkningen är det inte befolkningen det är fel på, det är lagen.

Varför ska Sverige vara drivande i frågor om inskränkningar i de civila rättigheterna för att underlätta terroristbekämpning? För det första är bär det tydliga drag av paranoia att tro att risken för Sverige för närvarande skulle vara särskilt stor, för det andra är det väldigt tveksamt om hemlig husrannsakan och hemlig avlyssning av icke misstänkta skulle vara till någon större hjälp för polisen.

Säkerheten i Sverige är dålig men det är väldigt oklart varför den skulle förbättras mer av att polisens befogenheter utökas än av att polismyndigheten tillfördes en större del av de offentliga finanserna så att fler poliser kunde anställas. Kanske skulle fler brott kunna klaras ut då, något som förmodligen skulle öka den svenska säkerheten flera storleksordningar mer än dessa uppenbara angrepp mot rättssäkerheten. (Utöver den uppenbara fördelen att ett av de mest eftersatta statliga grundåtagandena skulle skötas bättre.)

Kanske är det bara jag som är barnslig när jag kräver att alla ska spela med samma regler. Kanske är det sÃ¥ att i dagens “kollektiva tankevärld” är det höjden av barnslighet att kräva att reglerna ska vara desamma för alla i alla lägen, att alla ska behandlas lika oavsett vem de är. Kanske är det istället höjden av tankemässig förfining att hävda att rättvisa är att alla har lika mycket, vinner lika ofta, fÃ¥r samma utfall.
Det är barnsligt att kräva att reglerna i en Fia-turnering vars deltagare har jämställda mentala förmågor ska vara desamma från parti till parti men vuxet att kräva att alla ska få vinna lika många gånger och att reglerna måste ändras efter hand för att uppnå detta mål. Det är höjden av rättvisepatos att kräva att linjalen tas fram när läsken ska hällas upp i glasen.

Det kallas att regrediera.