Rationalisten

Nu är det igång igen (kanske tog det aldrig slut). Mer arbete för att frångå principen om likhet inför lagen/regelverken. Jag har raljerat så mycket om det här tidigare men idén blir inte bättre för att man upprepar den gång på gång på gång på gång…

Länk från SvD.se

Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi, docent i teoretisk fysik, skriver i Smedjan om växthuseffekten.

Jag tänkte inte göra någon bedömning av växthuseffektens trovärdighet utan bara göra ett påpekande: vetenskap är inte en konsensusverksamhet och är heller inte internt demokratisk. Det är alltså oväsentligt om en övervägande del av vetenskaparna håller en hypotes för trolig. En enda forskare kan ha mer rätt än hela den övriga forskarvärlden tillsammans.

Detta innebär å andra sidan inte heller det motsatta, att den ensamme alltid har rätt. Att en majoritet av forskarna “ansluter” sig till en hypotes borde rimligen främst förklaras av att den är den bästa.

Det viktiga är bara att komma ihåg att det inte handlar (eller åtminstone inte borde handla) om något majoritetsstyre. Snarast kan ett konsensustänkande vara väldigt skadligt för forskningen eftersom det skapar ett motstånd mot nyskapande idéer. Det finns gott om exempel på den typen av beteende.

Om ett visst tänkande dessutom blir påbjudet eller om det blir närmast obligatoriskt för att få anslag till sin forskning, riskerar den kristiska bedömningen att försvinna och styrning och konsensusmentalitet kan ta över. Då rivs forskningens fundament, fusionen mellan individualism och samarbete.

För den som är intresserad av bemötanden av “Intelligent Design”-förespråkarnas påståenden är detta en intressant sida.

Alliansen lägger (SvD 29/9 -05) ett gemensamt förslag efter att centerns samarbete med såssarna äntligen tagit slut.

Vågar man då ta det där steget som till slut skulle kunna ända slaveriet, avskaffandet av värnpliketen? Nädå, istället blir det ett steg bakåt. Endast män ska behöva mönstra, kvinnor är undantagna.

Nu är det ju inte som det var förr att alla män är tvungna att göra värnplikt och slösa bort uppåt ett år av sitt liv men rester av systemet finns kvar och de alliansen klarar varken att propagera för frivillighet eller för att tvånget ska gälla lika för alla medborgare. Svagt.

I den nya budgetproppen (finns här, detta är Utgiftsområde 16 – underbart sovjetspråk där, förresten) finns föjande charmanta förslag till ny text i högskolelagens femte paragraf, vilket innebär att det blir ett krav för att högskolorna ska få examinationsrätt:

Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.

Visserligen är hela dokumentet fyllt av hänvisningar till hur viktigt det är att välfärdens viktighet ska inskärpas i de som studerar, från första klass till sista, men det är ändå mest politik i bemärkelsen styre. Det ovanstående är ett förslag till en lagändring, vilket är något betydligt mer permanent. Vad menar man då med denna ordalydelse?

sid 135-136:

Huvudförslaget för högskolans område var ett tillägg i högskolelagen (1992:1434) om att högskolorna i sin verksamhet skall främja en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling. Därmed menas en utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en god miljö och hälsa, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.

[...]

Brundtlandkommissionen definierade hållbar utveckling som “en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.

[...]

Tillgången på fri utbildning, fri forskning och en demokratisk samhällsordning är nödvändiga för att tillförsäkra en god miljö och hälsa, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Strävan efter att uppnå hållbar utveckling och forskningens frihet står således inte i ett motsatsförhållande till varandra. Att vetenskapens trovärdighet och forskningssed samt forskarens rätt att fritt välja, utveckla och publicera värnas är förutsättningar för att forskningen skall kunna bidra med att utveckla och stärka den hållbara utvecklingen.
Utbildning ger personer kunskap om såväl problemen som möjliga lösningar. Högre utbildning kan förutom ämnesspecifika kunskaper även ge en vidgad allmänbildning och en ökad förmåga till reflektion över de egna värderingarna. Den högre utbildningen skall ge studenterna förmåga att såväl söka och värdera kunskap som göra självständiga och kritiska bedömningar. Möjligheten att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling vilar i stor utsträckning på människors förmåga till kritiskt och självständigt tänkande samt respekt och förståelse för andra människors värden och behov.

Det är svårt att inte tolka det som en klar och tydlig politisk styrning av högskolornas inriktning. Det tredje citatets första stycke är så oklart formulerat att man blir mörkrädd eftersom det å ena sidan tycks vara ett försvar av den fria forskningen i betydelsen ostyrd men å andra sidan kan “Tillgången på fri utbildning…” lika gärna tolkas som “Tillgången till gratis utbildning…”. Då blir slutsatsen absurd men man har introducerat en väldigt användbar otydlighet som kan användas som motivering både för styrning och gratis utbildning.
Men även med förutsättningen att man menar just fri i betydelsen icke-styrd är det ett väldigt bakvänt resonemang som skulle kunna översättas till att forskning och utbildning måste vara styrd för att kunna vara fri.

Bland remissinstanserna är det, sorgligt, skrämmande och i någon mån förvånande nog, endast SLU som har haft klarsynen att identifiera problemet och modet att avvisa förslaget fullständigt. Mitt eget alma mater, UU, “anser att lagändringen bör kombineras med kraftfulla styrinstrument för att få avsedd effekt”. Härligt. Inte bara ska utbildningen och forskningen vara tydligt styrd, styrningen ska vara rejält uppstyrd (tihi) också.

Vad innebär det då? I mina ögon verkar det framförallt vara en öppning för godtyckligt styre av universiteten med möjlighet till godtyckliga bestraffningar av dem som dristat sig göra, tänka, tycka fel. Godtyckligheten i uttryck som hållbar utveckling och, ännu långt mer, rättvisa är enorm. Det blir då helt omöjligt att objektivt avgöra om universitetet uppfyller kraven och frågan kommer att avgöras av den som ska göra bedömningen eller av den rådande politiska majoritetens tolkning av begreppens betydelse.

Än mer är det frågan om att sanningen ska slås fast ovanifrånIdén är analog med när vänstern pratar demokrati. Eftersom den representativa, liberala demokratin ställer till en massa otyg med vänsterns idéer får man helt enkelt lov att omdefiniera begreppet så att det det istället kommer att betyda “vårt system”.. På så sätt är det hela alltså otroligt obehagligt och samtidigt, skulle jag vilja hävda, så oerhört tidstypiskt. Någonstans i utvecklingen tycks idén om samtal och acceptans för avvikande tolkningar ha försvunnit. Istället för att sanningen söks öppet och kritiskt ska den numer slås fast ovanifrån. Den som skriker högst och får gehör för sin uppfattning hos makten är den som har rätt. Att övertyga ska inte handla om att lägga fram de bästa beläggen för sin teori och visa att den ger den bästa förklaringsmodellen hittills, istället ska det handla om att driva så att den befästs politiskt. Så kan man bemöta kritikerna med tillmälen om bakåtsträveri och allmän hemskhet snarare än med argument och revideringarAllt detta givetvis samtidigt som man avfärdar eviga sanningar, men då i betydelsen att vetenskapen strävar mot sanningen..
Den sista meningen det andra stycket av det tredje citatet ovan lyder: “Möjligheten att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling vilar i stor utsträckning på människors förmåga till kritiskt och självständigt tänkande samt respekt och förståelse för andra människors värden och behov”. Om man håller i huvudet att de som författade dokumentet definitivt har en klar idé om vad de menar med hållbar utveckling framgår meningens självmotsägande absurditet tydligt.

Hittat hos PJ. Han påtalar den rättsosäkerhet som vagheten medför eftersom det helt enkelt blir beroende av vem som har makten att definiera vad som egentligen menas. PJ fick det från Barometern.

Goda nyheter: även ett lesbiskt par får dansa på studentbalen. Ett solklart fall.

Andra goda nyheter: en intern konflikt exponeras när värnandet om inhumana slaktmetoder på basis av religionsfrihet (och -tolerans) ställs emot värnandet om djurens “rättigheter”. Plötsligt står två väsentliga principer emot varandra och måste värderas. Problematiskt för principlösa.

Båda länkarna från SvD 29/9 -05.

Inte nu igen. Miljöpartiet hävdar att trafikplaneringen på alla sätt är anpassad till män samt att vägmärkena är ojämställda (kanske diskriminerande rentav?).

Jag irriterar mig alltså inte på tanken att det borde vara fler kvinnor på skyltarna utan skräms av farhågan att miljontals kronor kommer att slösas på att byta skyltar som inte är utslitna.

För övrig är resonemanget om den ojämställda trafikplaneringen visserligen inte orimligt men helt ofullständigt. Det finns så många andra statistiska siffror som kan slängas in i sammanhanget för att visa att faktorerna som styr t.ex. val av transportslag snarare beror på djupare liggande orsaker än kön.

Men egentligen är det förstås bara en fortsättning på Karin Svensson Smiths idéer. Det är så tråkigt.

“Hyresregleringen gynnar de rika” skriver Fastighetsägarna Stockholms vd Christer Jansson på DN Debatt idag och därefter bevisar han med statistik det som alla vi som förespråkar ett avskaffande av hyresregleringen redan hade räknat ut. Under över alla under: hyresregleringen förhindrar inte att de som har större materiella resurser har långt större möjlighet att skaffa sig en bostad i innerstaden.

Regleringen leder till uppkomsten av en svart marknad för försäljning av hyreskontrakt (och till en minst sagt märklig bytesmarknad där det kan vara rimligt att byta en bostadsrätt eller villa mot ett hyreskontrakt) och till korruption och nepotism – de som har makt över bostadsförmedling ser gärna till att gynna kontakter och släktingar. Båda dessa effekter gör att de som har det bättre materiellt ställt har större möjligheter att skaffa bostad innanför tullarna.

När det nu kan visas att hyresregleringen inte leder till mindre segregation innebär detta att bara den mest absurda effekten av systemet kvarstår: att regleringen och den stora “allmännyttan” leder till att de som bor i ytterområdena tvingas subventionera hyrorna för dem som lyckats köpa, mygla eller (högst osannolikt) köa sig till en hyresrätt i den hyperattraktiva innerstaden.

Inte heller är det realistiskt att tro att hårdare kontroll av hyresmarknaden skulle kunna råda bot på problemet, utan alltför storebror-artade insatser ([rant] Något som iofs t.ex. justitieminister Bodström knappast skulle motsätta sig. [/rant]) lär det vara svårt att komma åt. Dessutom skulle inte ytterstadens subventionering av innerstaden minskas av att man lyckades stoppa de gråa zonerna. När kötiden är det enda som avgör tvingas nyinflyttade fortfarande betala högre hyra för att de som haft tid att köa ska kunna bo mer attraktivt utan att betala för nöjet och den som inte ekonomiskt prioriterar att bo attraktivt utan hellre lägger pengarna på annat kommer fortfarande få veta att sådana prioriteringar inte är möjliga att göra.

Eftersom det inte finns några ekonomiska fördelar med att bo i mindre attraktiva områden skapar hyresregleringen en konstgjort hög efterfrågan på bostäderna i mer attraktiva områden. Är det konstigt att det uppstår problem?

Personligen har jag svårt att uppamma någon större upprördhet över herr Ringholms uttalanden. En massa analyser kommer förstås att göras och kanske blir det en så svår black om foten att farbror Göran tar bort sin skyddande hand från Bosse, men det känns som en högoddsare.

Däremot är jag stirrande-blick-och-vidöppen-mun-förvånad över att plötsligt se en sådan temperamentsfullhet hos Bosse. Tänk att ha gått omkring så länge och dolt allt detta bakom en fasad som är själva sinnebilden av (socialdemokratisk) gråhet. I själva verket är han ju en mästarkameleont.

(Via Hit and Run)

Företaget bakom de pornografiska filmer som går under benämningen “Girls Gone Wild” har, enligt AFP, beslutat att alla inkomster från de filmer som har koppling till New Orleans ska doneras till Röda Korsets insatser för att hjälpa Katrinas offer. Totalt menar företaget att det kommer att röra sig om tusentals dollar.

Företaget har dock inte meddelat Röda Korset eller skickat ut någon press release, så PR verkar inte vara målet.

Det fick i alla fall mig att le lite. Onda pornografer!

F! har en styrelse som enligt SvD kommer att lägga fram ett förslag om en revolution av äktenskapsbalken. Förslaget är ett stort steg i rätt riktning, bort från den heteronormativitet (aah, äntligen ett bra ställe att få skriva det) som är förhärskande idag. Johan Norberg är positiv. Egentligen vore det förstås bättre om staten drog sig ur saken helt och hållet och helt enkelt tillät avtalsfrihet men det här är verkligen ett steg i rätt riktning.

Tiina Rosenberg, som tycks vara den som ska ta HBT-biten i F!, menar att även förhållanden med fler ingående individer än två kommer att omfattas: “Man kan ju inte i ett fritt land lägga sig i vilka som personer väljer att ha sex med.”. Återigen: varför inte, förslaget är väldigt liberalt. Ända till artikelns sista stycke där det klart framstår att man nog ändå måste lägga sig i lite. Skulle resultatet bli att flera kvinnor vill dela på en man tar det stopp, det vore inte acceptabelt. Dvs det är fortfarande vissa beteenden som måste benämnas som felaktiga.

Charles Clarke är i farten (EUobserver.com 8/9 2005) igen (SvD 7/9 2005). Jag har kritiserat honom förut och nu är han återigen igång med sitt gamla argument att vi måste inskränka våra rättigheter för att kunna bekämpa terrorismen effektivt. Som HAX påpekar går det ännu inte att utläsa exakt vad det är som ska hända men faktum förändras inte:

Om vi inskränker våra rättigheter har vi redan redan från början förlorat kampen mot dem som vill attackera det fria, öppna samhället. Det vi vill försvara är just de mänskliga rättigheterna, de är en del av essensen av vårt samhälle. Att hävda att rättigheterna måste inskränkas för att möjliggöra terrorismbekämpning är samma logik som att t.ex. hävda att vi borde avskaffa rättssäkerhetsaspekter (t.ex. opartiska domstolar, beviskrav och åklagarens bevisbörda) för att bekämpa brottsligheten. Resultatet blir eventuellt gott men priset är för högt.

Regeringen ska frånhända (DN 7/9 2005) sig sitt ansvar för nådeprocessen och istället överlåta det på en domstol (tingsrätten i Örebro är föreslagen – av någon anledning). På kuppen ska den som sökt nåd också få en motivering till det beslut som fattats – en uppebar förbättring av rättssäkerheten och dessutom en välbehövlig minskning av det politiska inflytandet i den juridiska processen. Det faktum att regeringen har haft det ansvaret så länge är väldigt obehagligt.

På kuppen föreslår Lagrådet att även målsägande ska få möjlighet att uttala sig i nådeprocessen, dock utan att ha någon form av vetorätt eller ens påverkan på utfallet. Vilken funktion målsägande ska få tycks alltså vara väldigt oklart men förslaget väcker ändå viss indignation. På ledarplats i DN tycker Malin Siwe inte om idén, i samma tidning är kriminologen Jerzy Sarnecki skeptisk och på bloggen Promemorian är Prao-Morian (Jonas Svensson) negativ. Jag är benägen att hålla med om att det är en dålig idé men jag tycker att både Siwe och Prao-Morian riktar sin kritik fel.

Båda hävdar de att det vore fel att låta hämndmotiv komma in i processen, eftersom de anser att brottspåföljdens funktion endast är att motverka framtida brott, genom avskräckning och kriminalvård. Men i själva verket är problemet med att låta den målsägande ha inflytande att det vore en än värre rättsosäkerhet än den gamla regeringsnåden. Målsägande saknar distans och kan knappast förutsättas ha någon insyn i den dömdes utveckling sedan straffet utdömdes, dessutom saknar de flesta målsägande nödvändig vana och nödvändiga kunskaper på området.

Att endast rikta in sig på att kritisera hämndmotivet är dock enligt min mening att ta fel väg. Brottspåföljder måste uppfylla ett flertal olika funktioner och har mer än ett mål.

• För att stävja brottsligheten bör påföljderna söka en avskräckande effekt för att minska risken att en individ ska begå ett brott; de måste också verka vårdande för att möjliggöra ett framtida, brottsfritt liv för den dömde. En ytterligare funktion som påföljderna har och som väldigt ofta förbises i debatten i Sverige men som inte desto mindre är viktig (och brottslighetsstävjande – no less), är att påföljdens inspärrning gör att brottslingen inte är fri att utföra nya brott. Påföljden utgör alltså ett skydd för andra medborgare.
• Vidare bör påföljden utgöra samhällets svar på en handling som riktar sig mot det, detta är alltså den strikt straffande funktionen från samhällets sida.
• Slutligen bör påföljden verka som en abstraherad variant av hämnd så att offret eller offrets anhöriga får upprättelse.

Dessa funktioner är inte alla lika viktiga och hämndfunktionen bör rimligen hamna långt ner i prioritet men det bör ändå vara en erkänd del av brottspåföljdens funktion. Att förneka det är bara att lägga sten på börda för de redan drabbade och förflytta medkänslan från offret, där den hör hemma, till förövaren.

Prao-Morian avslutar sitt inlägg med meningen “Ända sättet att rättfärdiga straff är om det kan minska framtida brottslighet, dvs om det fungerar avskräckande och rehabiliterande.”. Enligt det resonemanget vore det inte rimligt att utdöma några påföljder om det kunde visas att de inte har någon effekt på brottsnivån (annat än att brottslingen är inspärrad). Men för de riktigt grova brottslingarna tycks det ju som om påföljdens avskräckande effekt är försvinnande liten och att anstalterna egentligen mest fungerar som en plats att knyta nya kontakter (här skulle jag vilja ha lite länkar men jag har inte lyckats hitta något lämpligt). Om detta är korrekt blir den logiska slutsatsen av Prao-Morians resonemang att alla det juridiska samhällets resurser borde fokuseras på att stävja de små brotten och de brott som inte drabbar andra (ex: lindrigt narkotikabrott), eftersom dessa oftare utförs av personer som verkligen fruktar ett fängelsestraff och som förmodligen har mindre återfallsfrekvens. Dessutom borde det också vara rimligt att kräva betydligt svårare straff för lindriga brott men knappast för grova.

BBC skriver ” Venezuela ‘targets private banks’ “

The Venezuelan government is reported to be planning to insist that all private banks appoint two state representatives to their board.

Ett ytterligare tydliggörande citat:

Analysts say that the government’s chosen bank appointees would be there to ensure loans and other money flows are more determined by left-leaning political considerations rather than pure financial gain factors.

Ska vi gissa att framtiden för privata banker i Venezuela är dyster? Men å andra sidan är det ju den här vägen man måste gå om man ska införa socialism.

Det är rätt spännande med studierna av mobiltelefoners eventuella påverkan på risken för tumörer.

I tisdags (den 30/8) publicerade BBC den här artikeln som refererar en studie som gjorts i Danmark, Finland, Norge, Sverige och UK. Resultatet där var att det inte gick att finna något samband under de första tio åren av mobilanvändande.

Å andra sidan publicerade Ny Teknik i går den här artikeln där man referade till en annan studie (även om det tycks som att de två ingår i en större undersökning och har använt samma underlag) där man istället kommit fram till att risken för tumörer på hörselnerven blir knappt dubbelt så stor efter tio års mobilringande. Oavsett hur ofta eller länge man har ringt.

Forskarna medger att det finns osäkerhet i resultatet i den andra studien, framförallt på grund av det stora intervjuinslaget, det är helt enkelt svårt att komma ihåg klart över en tioårsperiod. Det verkar inte orimligt att detta också ligger till grund för oberoendet av storleken på exponeringen.

Carl Svanberg skrev i somras lite om hur man bedömer förhöjda risker inom cancerforskningen. Det kan vara värt att läsa i samband med detta.