Konsensus
Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi, docent i teoretisk fysik, skriver i Smedjan om växthuseffekten.
Jag tänkte inte göra någon bedömning av växthuseffektens trovärdighet utan bara göra ett påpekande: vetenskap är inte en konsensusverksamhet och är heller inte internt demokratisk. Det är alltså oväsentligt om en övervägande del av vetenskaparna håller en hypotes för trolig. En enda forskare kan ha mer rätt än hela den övriga forskarvärlden tillsammans.
Detta innebär Ã¥ andra sidan inte heller det motsatta, att den ensamme alltid har rätt. Att en majoritet av forskarna “ansluter” sig till en hypotes borde rimligen främst förklaras av att den är den bästa.
Det viktiga är bara att komma ihåg att det inte handlar (eller åtminstone inte borde handla) om något majoritetsstyre. Snarast kan ett konsensustänkande vara väldigt skadligt för forskningen eftersom det skapar ett motstånd mot nyskapande idéer. Det finns gott om exempel på den typen av beteende.
Om ett visst tänkande dessutom blir påbjudet eller om det blir närmast obligatoriskt för att få anslag till sin forskning, riskerar den kristiska bedömningen att försvinna och styrning och konsensusmentalitet kan ta över. Då rivs forskningens fundament, fusionen mellan individualism och samarbete.
