NÃ¥deprocessen
Regeringen ska frånhända (DN 7/9 2005) sig sitt ansvar för nådeprocessen och istället överlåta det på en domstol (tingsrätten i Örebro är föreslagen - av någon anledning). På kuppen ska den som sökt nåd också få en motivering till det beslut som fattats - en uppebar förbättring av rättssäkerheten och dessutom en välbehövlig minskning av det politiska inflytandet i den juridiska processen. Det faktum att regeringen har haft det ansvaret så länge är väldigt obehagligt.
På kuppen föreslår Lagrådet att även målsägande ska få möjlighet att uttala sig i nådeprocessen, dock utan att ha någon form av vetorätt eller ens påverkan på utfallet. Vilken funktion målsägande ska få tycks alltså vara väldigt oklart men förslaget väcker ändå viss indignation. På ledarplats i DN tycker Malin Siwe inte om idén, i samma tidning är kriminologen Jerzy Sarnecki skeptisk och på bloggen Promemorian är Prao-Morian (Jonas Svensson) negativ. Jag är benägen att hålla med om att det är en dålig idé men jag tycker att både Siwe och Prao-Morian riktar sin kritik fel.
Båda hävdar de att det vore fel att låta hämndmotiv komma in i processen, eftersom de anser att brottspåföljdens funktion endast är att motverka framtida brott, genom avskräckning och kriminalvård. Men i själva verket är problemet med att låta den målsägande ha inflytande att det vore en än värre rättsosäkerhet än den gamla regeringsnåden. Målsägande saknar distans och kan knappast förutsättas ha någon insyn i den dömdes utveckling sedan straffet utdömdes, dessutom saknar de flesta målsägande nödvändig vana och nödvändiga kunskaper på området.
Att endast rikta in sig på att kritisera hämndmotivet är dock enligt min mening att ta fel väg. Brottspåföljder måste uppfylla ett flertal olika funktioner och har mer än ett mål.
- För att stävja brottsligheten bör påföljderna söka en avskräckande effekt för att minska risken att en individ ska begå ett brott; de måste också verka vårdande för att möjliggöra ett framtida, brottsfritt liv för den dömde. En ytterligare funktion som påföljderna har och som väldigt ofta förbises i debatten i Sverige men som inte desto mindre är viktig (och brottslighetsstävjande - no less), är att påföljdens inspärrning gör att brottslingen inte är fri att utföra nya brott. Påföljden utgör alltså ett skydd för andra medborgare.
- Vidare bör påföljden utgöra samhällets svar på en handling som riktar sig mot det, detta är alltså den strikt straffande funktionen från samhällets sida.
- Slutligen bör påföljden verka som en abstraherad variant av hämnd så att offret eller offrets anhöriga får upprättelse.
Dessa funktioner är inte alla lika viktiga och hämndfunktionen bör rimligen hamna långt ner i prioritet men det bör ändå vara en erkänd del av brottspåföljdens funktion. Att förneka det är bara att lägga sten på börda för de redan drabbade och förflytta medkänslan från offret, där den hör hemma, till förövaren.
Prao-Morian avslutar sitt inlägg med meningen “Ända sättet att rättfärdiga straff är om det kan minska framtida brottslighet, dvs om det fungerar avskräckande och rehabiliterande.”. Enligt det resonemanget vore det inte rimligt att utdöma nÃ¥gra pÃ¥följder om det kunde visas att de inte har nÃ¥gon effekt pÃ¥ brottsnivÃ¥n (annat än att brottslingen är inspärrad). Men för de riktigt grova brottslingarna tycks det ju som om pÃ¥följdens avskräckande effekt är försvinnande liten och att anstalterna egentligen mest fungerar som en plats att knyta nya kontakter (här skulle jag vilja ha lite länkar men jag har inte lyckats hitta nÃ¥got lämpligt). Om detta är korrekt blir den logiska slutsatsen av Prao-Morians resonemang att alla det juridiska samhällets resurser borde fokuseras pÃ¥ att stävja de smÃ¥ brotten och de brott som inte drabbar andra (ex: lindrigt narkotikabrott), eftersom dessa oftare utförs av personer som verkligen fruktar ett fängelsestraff och som förmodligen har mindre Ã¥terfallsfrekvens. Dessutom borde det ocksÃ¥ vara rimligt att kräva betydligt svÃ¥rare straff för lindriga brott men knappast för grova.
