Rationalisten

Veckans icke-nyhet (som ändå förmodligen kommer att bli den mest omtalade händelsen den här veckan) är Ohlys beslut att inte längre kalla sig kommunist. Som i stort sett alla andra har påpekat spelar det ju inte så stor roll vad herr Ohly själv kallar sig. Om hans politiska åsikter och målsättningar överensstämmer med det som ingår i definitionen av kommunism är han kommunist, även om han själv vill kalla sig något annat eller (som trenden går) ingenting alls.

Det är ändå lite småspännande att han får så mycket uppmärksamhet för att han gör något som inte betyder någonting alls. I linje med det kunde man i morse höra Marita Ulvskog hävda att hon har stort förtroende för Lars Ohlys förmåga att hålla löftet att inte kalla sig kommunist!

Ohlys problem ligger i själva verket i att han inte klarar av att dra nödvändiga slutsatser från tillgängliga data. Han är ledsen över att kommunismen kommit att förknippas med alla dessa sovjetiska, kinesiska, östeuropeiska, vietnamesiska, kambodjanska (u.s.w., u.s.w.) diktaturer. I själva verket har förstås inget av dessa försök varit i sanning kommunistiska enligt Ohly. Den inställningen är inget annat än en önskan om att få blunda för tillgängliga empiriska data och att få fri lejd att omdefiniera allt, när som helstVilket ju har visat sig vara en rätt tydlig tendens hos de diktaturer som blivit resultatet av alla kommunistiska revolutioner. Ohly har det rätta virket..

Alla genomförda kommunistiska försök har, utan undantag, lett till stålhårda (för järn är ju inte så jäkla hårt egentligen) diktaturer. Snarare än att vara en mellanstation på vägen har proletariatets diktatur visat sig vara revolutionens slutstation och dessutom har proletariat-delen i begreppet visat sig ha ganska svag förankring i verkligheten.

Bakom den kritik som framförs mot kommunismen ligger inte bara en politisk agenda utan också en insikt om att den kommunistiska utvecklingens nödvändigheter knappast kan genomföras utan fruktansvärt våld. Kommunismens vederstygglighet är inbyggd i klasskampsretorikenVars irrationella ilska och våldsamhet är fullt jämförbar med rasismens - hence jämförelsen med nazismen., i synen på förhållandet mellan människor och de strukturer som utgör samhället och i avsaknaden av hämmande hänsyn till annat än målsättningar. Det är alltså inte profetisk verksamhet att hävda att genomförandet av kommunistiska revolutioner kommer leda till diktatur. Diktaturen finns redan inbyggd i det teoretiska ramverket.

Det blev en stor nyhet att färgskrivare och -kopiatorer lägger in små koder som kan identifiera vilken maskin som gjort en viss utskrift eller kopia. Det krävs inte mycket eftertanke och fantasi för att förstå varför. Att kunna spåra skriftligt material till en viss maskin eller till och med användare medför ganska stora risker för den som producerar känsligt material, t.ex. politiskt.

Sådana risker bryr sig inte företrädare för svenska myndigheter så mycket om:

I SvD uttalar sig SKLs biträdande laboratoriechef Tore Olsson

- Det är ju som med allt annat, så länge du håller dig på den hederliga sidan är det inget att oroa sig för, säger Tore Olsson.

Och i Ekot uttalar sig Finanspolisens operative chef Thomas Palmberg:

– Det här med fingeravtryck är allmänt känt, men det här är inte så känt bland brottslingar. Därför är det synd att det kommer ut. Det skadar polisens arbete, säger Thomas Palmberg.

Underbar analysförmåga från båda herrarna. Tore Olson saknar fantasi nog att tänka ut scenarier där möjligheten missbrukas. Thomas Palmbergs inställning är väl ännu mer skrämmande, egentligen borde kanske inte allmänheten informeras om några av polisens övervakningsmetoder? Det skulle i alla fall vara det mest effektiva ur brottsbekämpningssynpunkt.

Mer info:
Stoppa Storebror
EFF

Den här artikeln ur SvD är nu nästan en vecka gammal men jag har inte kommit mig för att kommentera den. Det mesta av artikeln handlar förstÃ¥s bara om att Ifpi planerar att gÃ¥ i samma fotspÃ¥r som APB och börja jaga fildelare. Det är väl egentligen inget konstigt, organisationerna tycks oförmögna att ta till sig argument med större komplexitet än “fildelning = dumt”. Lite sorgligt är det ändÃ¥ att aggresiviteten gentemot konsumenterna blir en trend.

PÃ¥ slutet nämns ett program (gratis!) som Ifpi ska börja tillhandahÃ¥lla och som är “tänkt för exempelvis föräldrar och företag som vill veta vad barn respektive anställda använder sina datorer till”. Det lÃ¥ter mest som en ny version av det gamla Parent File Scan, som jag skrivit om tidigare. Det konstigaste i sammanhanget är väl att det tagit sÃ¥ lÃ¥ng tid för det programmet att komma till Sverige.

SÃ¥ till de andra bekymren: PÃ¥ min födelsedag fick jag “Sgt. Pepper” men eftersom jag redan har den bytte jag den till en kopia av “Road to Rouen” med Supergrass. Skivan är förstÃ¥s kopieringsskyddad med Cactus Shield, alla nya skivsläpp i Sverige tycks vara kopieringsskyddade. Eftersom jag är nybliven och lycklig ägare till en W800 vill jag förstÃ¥s rippa skivan till mp3 vilket inte tycks vara nÃ¥got egentligt problem, trots “kopieringsskyddet”. FrÃ¥gan är om det är olagligt för mig att göra det. Eftersom jag ju är medveten om att skivan är kopieringsskyddad verkar det som att jag, om jag försöker framställa kopior, bryter mot URL 52 d § och dÃ¥ kan jag enligt URL 57 b § dömas till böter.

Den befängda konsekvensen blir alltså att en konsument som inte har goda datorkunskaper (och inte kan kringgå skyddet) eller som vill vara laglydig (och alltså inte vill kringgå skyddet) måste köpa musiken ytterligare en gång för att kunna lyssna på den i sin portabla spelare. Det är förstås toppen för musikbranchen men knappast någon hit för konsumenterna. I mitt fall är det nog ändå värre eftersom jag misstänker att telefonen inte kan spela de format som musiken säljs i.

Det är väl inte så konstigt att konsumenterna inte lyssnar på brancher som propagerar för den här situationen.

Förhållandet mellan de tre borde förändras. De första två borde smältas samman och separeras från den tredje.

För samhället är ingåendet av partnerskap eller giftermål ett ingående av ett juridiskt avtal. Det är helt orimligt att ett sådant juridiskt avtal ska skilja sig, till innehåll eller benämning, mellan hetero- och homosexuella parHär lämnar jag nu hela frågan om polygami åt sidan, den innehåller för många fallgropar.. Alltså borde partnerskapslagen avskaffas och ersättas av en neutral äktenskapsbalk som inte gör skillnad på par och par.

Å andra sidan skulle sådana äktenskap vara oacceptabla för en del religiösa samfund, en ståndpunkt som är svår att förstå för mig som utomstående men som ändå måste respekteras med hänsyn till religionsfriheten.

För att lösa problemet måste rätten att förrätta vigslar helt och hållet överföras från religiösa samfund och tas över av civila myndigheterKvarstår frågan om huruvida statens insats i frågan egentligen borde vara något mer än att tillhandahålla information och ett grundläggande förslag till utformning av avtalet. Särskilt är detta aktuellt i dessa dagar då äktenskapsförord förekommer alltmer frekvent.. För dem som vill ha sitt förhållande religiöst förankrat kvarstår förstås den möjligheten. Homosexuella medlemmar av samfund som inte vill genomföra sådana ceremonier får försöka påverka samfundet att modernisera sin tro eller byta till ett mer accepterande.

Att skilja kyrkan från staten mer blir alltså ett framsteg både för religionsfriheten och för antidiskrimineringsarbetet. Sekularisera mera!

Erik Erfors har en bra ledare i dagens Expressen.

DN rapporterade igår att borgerliga vigselförrättare kan komma att tvingas genomföra ceremonier för homosexuella par eller riskera avsked.

Svenska kyrkan har i dag beslutat (DN, Ekot) att införa en välsignelseakt för homosexuella par. Det gillas inte (DN 24/10) av Alf Svensson, men han kan ju alltid välja att gå ur eller fortsätta arbeta för sin ståndpunkt inom Svenska kyrkan.

Det verkar väl lite förmätet att inte skriva något om att jag uppmärksammades av bloggkrönikan i lördags.

Jag fick reda på det genom att min farbror ringde mig och, ganska uppspelt, undrade om det verkligen var mitt namn han hade hört på radion. Det visade sig ju att det stämde.

Det förstås alltid trevligt att få lite uppmärksamhet och diskussionen om bloggkrönikan till trots tycker jag att mitt bidrag hamnade i en rimlig omgivning.

Scott Adams har börjat blogga. Han är rolig så det kan vara något att hålla koll på.

Ja, enligt det test som Sida tillhandahåller alltså. Högkvarteret har undersökt testet noga.

På vilket sätt är jag rik? Jag är man. Enligt testet ägs 99 % av jordens totala förmögenheter av män. Jag råkar ha könskromosomuppsättningen XY. Det verkar räcka för att göra mig rik.

Detta är ett uttryck för en central tankegång: att kollektivtillhörigheten (vare sig det är kön, etnisk grupp eller något annat) är viktigare än den individuella situationen. Att kollektivets egenskaper kan överföras på den enskilde, urskiljningslöst. Det är en central tankegång i mångas politiska agenda och den används så frikostigt att den är mer eller mindre omöjlig att ifrågasätta på något verkligt sätt. Den är förankrad.

Förresten är det såklart galet att fördelningen av förmögenhet är så ojämn mellan könen. Men det gör inte fattiga män rikare.

Nu kan jag också passa på att gratulera alla som håller på AIK till lagets nya allsvenska kontrakt.

DN skriver om det nya förslaget rörande DNA-prov. Alla som är skäligen misstänkta (och det är ju den lägre graden av misstanke) för något brott, oavsett typ eller påföljd, ska tvingas lämna DNA-prov. Om personen sedan döms för ett brott som ger hårdare påföljd än böter ska DNA-provet föras in i registret. Det är inte en ny tanke, jag skrev om något liknande här. Men återigen:

1. En snabb skummning av BB ger vid handen att det finns en hel del brott där DNA-bevisning knappast kan ha något som helst värde, trots att fängelsestraff är en möjlig eller påbjuden påföljd. Brott som grov ärekränkning eller förloämpning (BB 5:2 och 5:3), tvegifte med varianter (BB 7 kap), o.s.v. Det finns också andra intressanta brott som skattebrott och brott mot upphovsrätten som har fängelsestraff i sin straffskala. På vilket sätt kommer polisens framtida arbete att underlättas av att personer som dömts till fängelse för sådana brott finns i DNA-registret? Och hur mycket bättre kommer polisens arbete mot andra brott av liknande karaktär förbättras av att man tar DNA-prov på varenda sate som blir misstänkt?
2. Hur mycket kan man lita på att polisen förstör proverna från dem som avförs från utredningar? Tidigare har de ju varit skeptiska (från DN) till sådana rensningar.

Kanske är det ytterligare ett tecken på hur mycket (s) har kommit att identifiera sig med makten, detta att hela tiden vilja övervaka och registrera och samla information. Den svenska, etablerade, vänsterns många, många fel till trots har den trots allt lutat åt det frihetliga och demokratiska hållet och har därför haft vissa beröringspunkter med liberala ståndpunkter. På områden som integritet och mänskliga rättigheter har det oftast funnits en möjlighet att se att det åtminstone finns en god vilja. De har visserligen alltid saknat förmåga att analysera sin egen politik tillräckligt långt för att inse att den är oförenlig med mycket av det de säger sig stå för men ändå.

Å andra sidan kan det också vara ett utslag av en allmän utveckling, det privata blir alltmer politiskt, på alla områden och i allt högre grad. Vad ska vi med en skyddad sfär till när Staten är det stora goda?

Nu när (s) slutat se sig som ett politiskt parti som får slåss om makten med de andra partierna i allmäna val och istället har börjat identifiera sig själv med maktapparaten, är utvecklingen mot mer övervakning och mindre personlig integritet för medborgarna fullständigt logisk.

Och så idag kommer nya trevliga förslag, här från Svenskan, angående befogenheter för polisen att genomföra t.ex. husrannsakan och telefonavlyssning i förebyggande syfte:

Polisen får rätt att genomföra långtgående tvångsåtgärder utifrån mycket svaga misstankar. Det ska räcka med att det finns anledning att anta att brott kommer att begås.

Det blir en hel del övervakning och rätt lite integritetsskydd eller hänsyn till grundäggande medborgerliga och mänskliga, individuella rättigheter.

Thomas Bodström är verkligt farlig.

Det är det många som vill fira Margaret Thatchers 80-årsdag idag. Och visst gjorde hon säkert en del bra saker (även om alla inte är lika positiva till hennes arbete, något som Dennis tipsar om) men jag har ändå ett problem.

Uppväxt som jag är under den period då en stor mängd chilenare flydde till Sverige undan Pinochets fruktansvärda diktatur fick jag höra många berättelser om det avgrundsdjupa förtryck som rådde. Jag kan inte gratulera en människa som än idag inte kan ta avstånd från (och t.o.m. är polare med) en så avskyvärd man som Augusto.

Med anledning av trängselskatten som ska införas i Stockholm om några månader säger han nämligen att det inte är bra om de som bestämmer om en skatt eller avgift inte omfattas av den själva. Det ser helt enkelt inte bra ut när beslutsfattarna är immuna mot sina egna beslut.

Visserligen är väl reglerna som undantar riksdagsledmöter från trängselskatterna äldre än den nya skatten så för att vara snäll kan man väl förutsätta att politikerna inte har planerat det här. Men för sakens skull är det bra att Fridolin motionerar om en ändring som gör att även politikerna får betala.

Men hur blir det om man åker omärkt SÄPO-bil?

Tiina Rosenberg skriver en debattartikel pÃ¥ DN-debatt där hon berättar att hon ska hoppa av sitt politiska arbete för att kunna fortsätta med sitt akademiska. Hon hävdar att genusvetenskapen är utsatt för ett massivt drevAppropÃ¥ drev mot genusforskning och i synnerhet Eva Lundgren har Ninjaekonomen hittat en underbar “verkligheten överträffar dikten”-koppling. och att det är hennes skyldighet att ställa upp som dess försvarare. Vänstra stranden uttrycker väl mina tankar om Rosenbergs avhopp i relation till genusvetenskapen. Jag vet inte om Fi hade tänkt sig att deras avstamp i genusvetenskap skulle ge dem nÃ¥got sorts alibi mot kritik när de gick in i politiken men det luktar lite sÃ¥.

I artikeln radar Rosenberg upp sina skäl. Hon känner sig förföljd av en rad offentliga aktörer av olika anknytning men med det gemensamt att de alla representerar högerpolitiska intressen. Främst riktar hon skarp och väldigt märklig kritik mot Timbro. Kritik som vid närmare granskning visar sig vara fullständigt felaktig. Att kalla Och världen skälvde, som hon märkligt(?) nog inte namnger i debattartikeln, för en thriller är väl att ta i lite väl mycket? Det är bara att hoppas att Timbro får in ett svar snarast så att dessa felaktigheter inte hinner rota sig ordentligt, för bland dem som litar blint på att Rosenberg inte tummar på sanningen kan tolkningarna bli märkliga. Jenny Westerstrand har t.ex. förvandlat Och världen skälvde till en deckare om försvinnanden. Visst skulle det vara hemskt om Timbro hade skickat en sådan bok till Tiina men om man betänker följebrevets egentliga ordalydelse och bokens verkliga innehåll, framstår det hela inte som riktigt lika hemskt som Jenny vill ha det till.

Att Fi har blivit ganska hårt åtgånget är väl inte någon överdrift men knappast heller något att förundras över. Att Tiina Rosenberg utsatts för mordhot av förvirrade dårar är naturligtvis inget som bör eller kan accepteras men hon är inte ensam bland politiker om att vara utsatt för sådant. Att Johan Tralau tog en cykeltur rätt långt ute på fältet får väl också sägas vara fastställt och det är givetvis ingenting som någon borde behöva stå ut med. Å andra sidan har tydligen var och varannan docent varit plagiatanklagad (som Dick Harrison skrev i Expressen den 7/10) så det verkar ju inte vara sådär jätteallvarligt egentligen.

Den mest cyniska tolkningen jag kan göra av Rosenbergs avhopp och de senaste dagarnas utveckling är att detta är en genial PR-kupp. Rosenbergs attityd och radikala queerperspektiv hade börjat bli en belastning för Fi och när sedan Tralaus anklagelser visade sig vara grundlösa och alltsÃ¥ användbara som bevisning för “drevet” uppstod ett perfekt läge för avhoppet. Särskilt om Rosenbergs pÃ¥stÃ¥enden fÃ¥r stÃ¥ oemotsagda kommer den sympati hennes situation genererar kunna öka chanserna för Fi att komma in i riksdagen. Den kommer ocksÃ¥ kunna leda till en stärkning av allmänhetens förtroende för genusvetenskapen. Sympati är det bästa sättet att Ã¥stadkomma sÃ¥dana mÃ¥l och Rosenberg lyckas verkligen mÃ¥la upp en bild av att det är synd om henne. Dessutom kommer dörren för att kritisera den forskning som skriker högst att stängas ganska hÃ¥rt om man lyckas definiera kritik som trakasserier och svÃ¥righeter att fÃ¥ plats i debatten när man vill som utestängning.

Det bestående intrycket av artikeln är i alla fall att Tiina Rosenberg inte kan hantera, den stundtals hetska, kritiken mot feminismen som helhet, genusvetenskapen eller sin egen person och arbete. Istället tolkar hon sådan kritik som trakasserier och lyckas på så sätt stödja den kritik mot genusvetenskapen som dennas företrädare så gärna vill slå ifrån sig: att den ofrånkomligen definierar kvinnor i allmänhet och genusforskare i synnerhet som offer.

Uppdatering: Timbro fÃ¥r komma till tals i DN genom VD Cecilia Stegö Chiló men det blir inte direkt nÃ¥got kraftfullt tillbakavisande av Rosenbergs pÃ¥stÃ¥enden. “… Stegö hävdar att Rosenberg utelämnat orden “hoppar av och försvinner” i brevcitatet i artikeln och att meningen pÃ¥ det sättet fÃ¥tt en annan innebörd.” (min fetstil). Hävdar?

En liten fortsättning på det här inlägget.

I SvD den 7/10 publicerades ett upprop, underskrivet av 50 vänsterpartister, mot Ohlys ställningstagande i Kubafrågan. Det är gottigt att läsa. Några exempel:

Om han i stället tagit del av deras, och vÃ¥ra, kunskaper hade han kunnat undvika genanta pÃ¥stÃ¥enden som att det skulle pÃ¥gÃ¥ “fängslanden av människor utan rättegÃ¥ng” pÃ¥ Kuba. [...] Det är lika genant som hans formuleringar i det Kuba-uttalande som partistyrelsen tyvärr antog vÃ¥ren 2004, med pÃ¥stÃ¥enden om dödsceller och att Ã¥talade pÃ¥ Kuba inte fÃ¥r välja sina advokater. Amnesty, som brukar Ã¥beropas för att kritisera Kuba, pÃ¥stÃ¥r sÃ¥ vitt vi vet inte att internerna i Kubas fängelser sitter där utan rättegÃ¥ng, även om de har synpunkter pÃ¥ sÃ¥väl domskäl som rättegÃ¥ngsförfarandet.

Lägg märke till det smidiga användandet av AI. Att Amnesty inte pÃ¥stÃ¥r att kubanska interner fängslats utan rättegÃ¥ng tas pÃ¥ allvar och placeras sÃ¥ att man vid en snabb genomläsning fÃ¥r intrycket av att Kuba-uttalandets formuleringar är skarpare än t.o.m. Amnestys kritik av Kuba. PÃ¥ slutet hinner man ocksÃ¥ med att lite slugt nedvärdera Amnestys kritik mot domstolsförfaranden och domskäl genom att framställa den massiva kritiken som “synpunkter”. Ett tips kan vara att gÃ¥ in pÃ¥ t.ex. Amnestys svenska hemsida och söka pÃ¥ “Kuba”, man fÃ¥r 658 träffar och jag tror inte att jag är ute pÃ¥ hal is om jag säger att de flesta av dem innehÃ¥ller skarp kritik mot den kubanska regimens syn pÃ¥ mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.,

Vi brukar anse att det är bekymmersamt när partikamrater använder sig av massmedia för att angripa partiet i stället för att utnyttja de möjligheter som finns att diskutera inom organisationen. På samma sätt är det bekymmersamt när partiordföranden gör just detta, mot en annan organisation, utan minsta lilla försök att föra fram kritiken för diskussion i organisationen.

Det här stycket är så märkligt. På något sätt lyckas man koppla ihop (v) med SVEK så att när ordföranden i (v) kritiserar SVEK offentligt är det samma problem som om ordföranden i (v) hade kritiserat (v) offentligt.

Han utnyttjar också den massmediala plattformen för att ansluta sig till blockaden av verklig information om Kuba.

Det är alltid härligt att höra företrädare för SVEK hävda att deras bild av och information om Kuba är mer “verklig” än all annan information som finns, trots att de i stort sett bara Ã¥terupprepar den kubanska regimens offentliga propaganda.

Vi anser inte att Kuba är ett perfekt idealsamhälle

Spännande, kanske kommer det lite kritik nu?

Men vi anser att det kubanska samhället, trots över 40 år av ekonomisk, biologisk, terror- och propagandakrigföring från världens utan all jämförelse starkaste supermakt, på ett enastående sätt kunnat tillgodose många grundläggande mänskliga rättigheter.

Nä, så väl var det inte. Vilka grundläggande mänskliga rättigheter har det kubanska samhället tillgodosett? Inga av de negativa i alla fall. Det är också intressant att USA plötsligt har varit världens utan all jämförelse starkaste supermakt i över 40 år. Det lät inte så för 20 år sedan.

Det är skälet till USAs grova, brottsliga övergrepp på såväl folkrätten som på de mänskliga rättigheterna på Kuba. Och skälet till den kampanj mot Kuba och Svensk-Kubanska Föreningen som också bedrivs i Sverige, med massmedialt stöd. En kampanj som Lars Ohly nu anslutit sig till i stället för att bekämpa.

Självklart är det så att det är Kubas styrka och uppfyllande av många grundläggande mänskliga rättigheter som gör att det finns så mycket kritik mot regimen.

Han [Lars Ohly] kunde [istället] ha talat för frihet för de fem kubanska politiska fångarna i USA och för kampen mot den USA-stödda Miami-baserade terrorismen mot Kuba, och nu också mot Venezuela.

De fem “politiska” fÃ¥ngarna som ska fÃ¥ en ny rättegÃ¥ng i USA, därför att rättssystemet fungerar där? FrÃ¥ga dem som fängslats av politiska skäl pÃ¥ Kuba om de kan fÃ¥ en ny rättegÃ¥ng. Men eftersom Kubas, men inte USAs, politiska system passar diktaturkramarnas smak är förstÃ¥s det som är en styggelse i USA acceptabelt pÃ¥ Kuba.

En annan prioritering kunde också i dagsläget ha lett till nyfikenhet på det samhälle som, trots ekonomisk blockad och fattigdom, av internationella organisationer framhålls som det bästa i världen på att skydda sin befolkning mot naturkatastrofer.

Jag läste och hörde om den bedömningen och väntade bara på att få se när den enda positiva kvaliteten hos den kubanska regimen (efter att mytbilden om den fina sjukvården slagits sönder) skulle användas för att skymma all den omänsklighet som är så mycket viktigare.

Låt oss studera och analysera det kubanska samhället, utan att göra avkall på våra principer, men också utan att utgå från de förhärskande falska dogmer som omger Kuba.

Kanske lite självkritik vore en bra utgångspunkt?

Eva Björklunds artikel på SvDs brännpunkt i dag innehåller samma dravel.

Varken Kuba eller något land i världen uppfyller dock alla krav på alla de mänskliga rättigheterna, inklusive Sverige. Men det som är speciellt för Kuba är att det som fattigt land lyckats med så många grundläggande mänskliga rättigheter, trots motståndet från världens supermakt.

Den gamla sovjetiska strategin att infoga och likställa “positiva rättigheter” med de verkliga, “negativa”, grundläggande mänskliga rättigheterna fortgÃ¥r alltjämt. Eftersom västvärlden inte tillgodoser alla “rättigheter” ska vi heller inte kritisera andra länder, även om de rättigheter som de kränker är lÃ¥ngt mer grundläggande än de som kränks i Sverige.

Det kan tänkas att Viagra kan vara till hjälp för en del djur som drivits till utrotningshot, eftersom Viagra är ett verksamt medel för ett av de problem som i traditionell medicin behandlas med diverse behandlade djurdelar. Se där en oförutsedd konsekvens av medicinska framsteg.

Grupper som arbetar med skydd för de utrotningshotade djuren är skeptiska, de menar att djurdelarnas användningsområden är så många fler än bara det där Viagra kan hjälpa till. Det kan väl mycket väl stämma men det förhindrar ju inte att ett ökat användande av Viagra borde kunna minska användandet av t.ex. sälpeniselixir.

Nyheten kom från Nature.

Den första rättegången mot en person som anklagats för spridning av upphovsrättsskyddat material börjar idag, skriver Ekot. Åtalet baserar sig på att en man gjort filmen Hip Hip Hora tillgänglig för andra att ladda ner. Mannen har tidigare erkänt men har nu tagit tillbaka sitt erkännande och hävdar att han visserligen laddat ner filmen men inte gjort den tillgänglig för andra. Eftersom brottet begicks innan lagändringen i somras kan han inte dömas för nedladdningen, men däremot om det kan visas att han gjorde filmen tillgänglig för andra.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i det här fallet eftersom det lär få stora konsekvenser för alla de andra (enligt Ekots artikel har APB gjort 150 polisanmälningar) fall som väntar på att tas upp.