Rationalisten

Det blev en stor nyhet att färgskrivare och -kopiatorer lägger in små koder som kan identifiera vilken maskin som gjort en viss utskrift eller kopia. Det krävs inte mycket eftertanke och fantasi för att förstå varför. Att kunna spåra skriftligt material till en viss maskin eller till och med användare medför ganska stora risker för den som producerar känsligt material, t.ex. politiskt.

Sådana risker bryr sig inte företrädare för svenska myndigheter så mycket om:

I SvD uttalar sig SKLs biträdande laboratoriechef Tore Olsson

- Det är ju som med allt annat, så länge du håller dig på den hederliga sidan är det inget att oroa sig för, säger Tore Olsson.

Och i Ekot uttalar sig Finanspolisens operative chef Thomas Palmberg:

““ Det här med fingeravtryck är allmänt känt, men det här är inte så känt bland brottslingar. Därför är det synd att det kommer ut. Det skadar polisens arbete, säger Thomas Palmberg.

Underbar analysförmåga från båda herrarna. Tore Olson saknar fantasi nog att tänka ut scenarier där möjligheten missbrukas. Thomas Palmbergs inställning är väl ännu mer skrämmande, egentligen borde kanske inte allmänheten informeras om några av polisens övervakningsmetoder? Det skulle i alla fall vara det mest effektiva ur brottsbekämpningssynpunkt.

Mer info:
Stoppa Storebror
EFF

Den här artikeln ur SvD är nu nästan en vecka gammal men jag har inte kommit mig för att kommentera den. Det mesta av artikeln handlar förstås bara om att Ifpi planerar att gå i samma fotspår som APB och börja jaga fildelare. Det är väl egentligen inget konstigt, organisationerna tycks oförmögna att ta till sig argument med större komplexitet än “fildelning = dumt”. Lite sorgligt är det ändå att aggresiviteten gentemot konsumenterna blir en trend.

På slutet nämns ett program (gratis!) som Ifpi ska börja tillhandahålla och som är “tänkt för exempelvis föräldrar och företag som vill veta vad barn respektive anställda använder sina datorer till”. Det låter mest som en ny version av det gamla Parent File Scan, som jag skrivit om tidigare. Det konstigaste i sammanhanget är väl att det tagit så lång tid för det programmet att komma till Sverige.

Så till de andra bekymren: På min födelsedag fick jag “Sgt. Pepper” men eftersom jag redan har den bytte jag den till en kopia av “Road to Rouen” med Supergrass. Skivan är förstås kopieringsskyddad med Cactus Shield, alla nya skivsläpp i Sverige tycks vara kopieringsskyddade. Eftersom jag är nybliven och lycklig ägare till en W800 vill jag förstås rippa skivan till mp3 vilket inte tycks vara något egentligt problem, trots “kopieringsskyddet”. Frågan är om det är olagligt för mig att göra det. Eftersom jag ju är medveten om att skivan är kopieringsskyddad verkar det som att jag, om jag försöker framställa kopior, bryter mot URL 52 d § och då kan jag enligt URL 57 b § dömas till böter.

Den befängda konsekvensen blir alltså att en konsument som inte har goda datorkunskaper (och inte kan kringgå skyddet) eller som vill vara laglydig (och alltså inte vill kringgå skyddet) måste köpa musiken ytterligare en gång för att kunna lyssna på den i sin portabla spelare. Det är förstås toppen för musikbranchen men knappast någon hit för konsumenterna. I mitt fall är det nog ändå värre eftersom jag misstänker att telefonen inte kan spela de format som musiken säljs i.

Det är väl inte så konstigt att konsumenterna inte lyssnar på brancher som propagerar för den här situationen.