Inte så intressant
Veckans icke-nyhet (som ändå förmodligen kommer att bli den mest omtalade händelsen den här veckan) är Ohlys beslut att inte längre kalla sig kommunist. Som i stort sett alla andra har påpekat spelar det ju inte så stor roll vad herr Ohly själv kallar sig. Om hans politiska åsikter och målsättningar överensstämmer med det som ingår i definitionen av kommunism är han kommunist, även om han själv vill kalla sig något annat eller (som trenden går) ingenting alls.
Det är ändå lite småspännande att han får så mycket uppmärksamhet för att han gör något som inte betyder någonting alls. I linje med det kunde man i morse höra Marita Ulvskog hävda att hon har stort förtroende för Lars Ohlys förmåga att hålla löftet att inte kalla sig kommunist!
Ohlys problem ligger i själva verket i att han inte klarar av att dra nödvändiga slutsatser från tillgängliga data. Han är ledsen över att kommunismen kommit att förknippas med alla dessa sovjetiska, kinesiska, östeuropeiska, vietnamesiska, kambodjanska (u.s.w., u.s.w.) diktaturer. I själva verket har förstås inget av dessa försök varit i sanning kommunistiska enligt Ohly. Den inställningen är inget annat än en önskan om att få blunda för tillgängliga empiriska data och att få fri lejd att omdefiniera allt, när som helst
Alla genomförda kommunistiska försök har, utan undantag, lett till stålhårda (för järn är ju inte så jäkla hårt egentligen) diktaturer. Snarare än att vara en mellanstation på vägen har proletariatets diktatur visat sig vara revolutionens slutstation och dessutom har proletariat-delen i begreppet visat sig ha ganska svag förankring i verkligheten.
Bakom den kritik som framförs mot kommunismen ligger inte bara en politisk agenda utan också en insikt om att den kommunistiska utvecklingens nödvändigheter knappast kan genomföras utan fruktansvärt våld. Kommunismens vederstygglighet är inbyggd i klasskampsretoriken
