Rationalisten

Hörde Morgan Johansson i någon nyhetssändning, läser hans uttalanden i DN. Jag kan inte se något annat än en skrämmande cynism.

Johansson gör sitt bästa för att dra så mycket nytta som möjligt av misstankarna om att en del av de apatiska flyktingbarnen kan ha blivit vanvårdade av sina egna familjer. Hans uttalanden, onyanserade och svepande, smetar ut en odefinierbar, opåtaglig skuld över alla familjer med apatiska barn. Men den effekten verkar Morrgan värdera väldigt lågt i skenet av en chans att revanchera regeringen. Det här handlar tydligen framförallt om möjligheten att föra in “nyanser” i vad Johansson definierar som en “onyanserad diskussion”. Om att försvara regeringens asylpolitik från de kritiker som hävdat att hanteringen i Sverige är omänsklig. Migrationsministern stämmer in i denna obehagliga kör. De hittar en positiv spinn.

Och jag som trodde att det handlade om barnen.

Plötsligt befinner jag mig i samma läger som både Kalle Larsson och Gustav Fridolin (åtminstone påstår DN det). Det händer inte ofta.

Barnläkaren Henry Ascher ger lite mer nyansering och pekar på lite andra förklaringar. En studie visar en uppenbar koppling, avvisningsbeslutet spelar in och att det kanske inte är så enkelt att föräldrarna är skyldiga sådär enkelt och uppenbart, ens när deras agerande påverkar. Men den nya begåvningsreserven kliar sig i huvudet och försöker täcka ryggen.

Edit: lade till ett “men” för att förtydliga betydelsen av den sista meningen.

Det visar sig nu att polisen vill ha tillgång (SvD, 18/11) till bilderna från de kameror som ska möjliggöra trängselskatten. Faktum är att polisen redan har börjat begära ut bilder från kamerorna, trots att dessa än så länge bara testas inför försöket. Detta är ytterligare en sten på den enorma integritetskränkningsbörda som trängselskattsförsöket innebär.

Men jag har svårt att bli upprörd över att just polisen kan begära ut bilder, dessutom för brott som är belagda med fängelsestraff, det låter inte mer orimligt än att polisen kan begära ut information från andra kameror (i t.ex. taxibilar). Problemet ligger i att uppgifterna överhuvudtaget måste lagras, vilket skapar en ny risk för läckage av känsliga uppgifter, och i att uppgifterna dessutom ligger till underlag för ett skattebeslut (enligt systemets utformning), vilket gör att de i själva verket är tillgängliga för vem som helst (ABC) som är fräck nog att gå in på Pressbyrån och begära ut uppgifterna.

Förresten verkar (SvD 17/11) det inte som om bilderna kommer att avslöja något mer än registreringsskylten och möjligen, i värsta/bästa fall, utformningen på lyktorna.

Jag håller med Sänd mina rötter regn om att systemet med trängselskatter är en ovanligt bra idé (jag låter Dennis argumentera för det) men det finns en hel hög problem med utformningen. Förutom den integritetskränkande implementeringen ligger problematiken i att den vars registreringsskyltar har åkt genom en tull har 5 dagar på sig att betala avgiften, därefter blir det straffavgifter. Dessutom står registreringsskyltens ägare med bevisbördan i den händelse att ett felaktigt beslut skulle fattas, t.ex. därför att någon lagt beslag på skyltarna och kört fram och tillbaka. Det blir svårt att bevisa sin oskuld (det är alltid svårt att bevisa sin oskuld), särskilt om det tar någon dag innan man upptäcker stölden.

Denna problematik, kopplat till hur stort motståndet mot försöket är, gör att risken är stor att försöket kommer att leda till en markant ökning av antalet stölder av registreringsskyltar, handikapptillstånd och transpondrar. (Kom ihåg att det faktiskt finns människor som stjäl handikapptillstånd för att komma undan parkeringsavgifter.)

Ja, ibland är det bara små nyheter som måste kommenteras, t.ex.

• Historikern David Irving har anhållits (DN 17/11) i Österrike. Brottet han anklagas för är att ha förnekat förintelsen. Maxstraffet för detta är 20 års fängelse.
  Här brukar ju det undantag från yttrandefriheten som berör det som kallas “hets mot folkgrupp” kritiseras hårt men Österrike tycks spela i en helt annan liga. Enligt 16 kap. 8 § BB är det högsta straff som kan utdömas för hets mot folkgrupp fyra år. I Österrike kan man dömas till 20 års fängelse för att säga fel sak. Läskigt.
• Ekot rapporterar att det nu föreslås en lagändring som ska leda till att personer som utsatts för trafficking ska kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Om de vittnar i rättegång och om de har ett konstaterat behov av skydd. Följdfrågor: Vem fastställer vilka som har behov av skydd? Hur gör man om det inte går att fastställa vilka som gjort sig skyldiga till brottet så att det inte kan bli någon rättegång? Och viktigast: vad finns det för tänkbara skäl till att inte låta alla som konstateras vara offer för trafficking stanna i landet?
• Stockholm Spectator gör det som Aftonbladet borde ha gjort, de bakgrundskollar fakta i en kontroversiell historia (via Smedjan). Det finns mycket att lära av den här soppan. Tyvärr.

SvD skriver om en rapport, producerad av forskare från KTH och UU som bekräftar det jag tidigare har hävdat: mediaproducenternas påståenden om hur fildelning minskar försäljningen är gripna ur luften.

Har inte läst hela rapporten ännu, får kanske tillfälle att återkomma till frågan.

• Datorspel för bättre intellekt – kan kanske vara något för moralpanikerna i Fair Play att överväga. Fast det gällde ju iofs äldre.
• En ledare i gårdagens Sydsvenskan angående mötet i Tunisien, där USAs “grepp” över Internet skulle överföras till FN för “ökad demokrati”. Detta är total begreppsförvirring. Ett litet tips för den som tycker att idén är god: if it ain’t broke, don’t fix it; om USA skulle börja använda sin makt vore det däremot läge att göra något, men förebyggande åtgärder, i FNs regi, kan bara vara en nackdel. Sista stycket är talande:
  

  Att alla länder som kan komma att delta i detta samarbete “förvisso” inte är demokratier är, enligt Dufborg, “ett dåligt argument” för USA:s fortsatta internetdominans.
  Diktatur och förföljelse är uppenbarligen något som världen får tåla. Fråga FN, som förlagt ett toppmöte om frihetssymbolen internet till Tunis.

  Ja, det är något man får tåla. Så länge som åtgärden på något sätt riktar sig mot USA är det oväsentligt vad resultaten blir.

Louise P. dissekerar Esbatis märkliga halmgubbe- / ad hominem-attack på den expressenartikel där Johan Norberg analyserade de franska upploppen. Förtjänstfullt.

Dessutom ger Lousie svaret på en fråga som jag haft under en tid nu: varifrån kommer det alltmer närvarande påståendet att liberalism är, eller med historicistisk nödvändighet kommer att leda till, fascism?

Det visar sig att svaret ligger i den hemska marknaden. En fri arbetsmarknad, där de anställda säljer sitt arbete till anställare, anses likvärdig med en slavmarknad, där slavägare handlar med livegna människor. Och på något sätt får man det till (Dan Josefsson har ju detta som sin centrala dogm) att liberaler vill ha hög arbetslöshet. Det är så förvirrat och dumt! Om dessa människor inte befann sig i en maktsituation skulle det kunna vara något att skratta åt.

Förresten har jag lagt märke till att en hel del vänsterinriktade bloggar har börjat skriva arbets-säljare och -köpare i stället för arbets-tagare och -givare. Är det ett försök att pressa in den här idén om arbetsmarknaden som en slavmarknad? Begreppen anger ju vara, aktörer och tillvägagångssätt. Arbetssäljaren (alltså inte en slavhandlare) säljer (en frivillig handling) sitt arbete (inte sig själv). Själv menar jag att dessa begrepp i själva verket vore mer rimliga för liberaler, som ju oftast tror på den fria marknaden som ekonomiskt system. För vänstern borde de gamla begreppen passa betydligt bättre in i begreppsapparaten, framförallt i bilden av hur arbetsmarknaden fungerar.

GP Debatt 16/11: Amina Ek (verksamhetschef Centrum mot rasism) och Lotta Ljungquist (vice ordf Sveriges förenade studentkårer) skriver: Rätt att högskolan viker platser till diskriminerade

Det börjar med påståendet att “Att privilegierade grupper tvingas dela med sig är inte diskriminering.” Det är alltså fastlagt att det inte är omständigheterna runt en behandling som avgör om en person blivit diskriminerad, utan de inblandade aktörernas grupptillhörighet. Majoritetsmedlemmar som känner att de blivit annorlunda, sämre eller felaktigt behandlade, på grund av sin grupptillhörighet, kan inte få gehör för eventuella diskrimineringsanklagelser. I detta tänkande blottar författarna omfattningen av sin kollektivistiska världsbild. Aktörerna existerar inte som individer utan endast som delar av en grupptillhörighet. Tagen på allvar måste artikeln antas tillåta diskriminerande behandling mot alla grupptillhörigheter, givet att just den gruppen lokalt befinner sig i majoritet. Det motsägs dock av passager i stil med “… våra samhälleliga strukturer som diskriminerar många svenskar med utländsk bakgrund, likaså kvinnor och etniska minoriteter som romer.”.

Problemet med gruppöverskridande personer behandlas inte. Frågan om vilken grupptillhörighet som ska prioriteras, om den situationen skulle uppstå, lyser med sin frånvaro.

Det stora problemet för dem som sitter och ser, från ovan, grupper som tävlar om en plats i solen är att de aldrig ser att grupperna består av individer. När Ek och Ljungquist tillskriver indivderna en grupptillhörighet som ska vara grunden för vilken behandling som är rimlig ser de inte att, även om deras statistiska samband mellan grupptillhörighet och makt är helt hållbara, kan man inte postulera eller ens tro att gruppens makt finns kvar som ett märke under hela inzoomningen ner till individnivå. Eftersom det förhåller sig på det sättet kommer det alltid att bli den svagaste personen, den på vilken gruppens makt smetat av sig minst, som drabbas av de diskriminerande handlingarna. Och vice versa blir det givetvis de starkaste ur den svagare gruppen som drar fördelarna av systemet.

Ett instrument i kampen mot diskriminering och rasism är så kallad positiv särbehandling eller det vi kallar aktiva åtgärder mot negativ särbehandling.

Detta är författarnas försök att avdramtisera diskriminering, så länge den riktar sig mot en majoritetsgrupp (eller, kan det finnas flera?). Diskriminering -> positiv särbehandling -> “aktiva åtgärder mot negativ särbehandling”. Chic! Nu ska det förstås sägas att författarna inte på något sätt försöker dölja vad det är frågan om: “Ett byte av prioritering krävs; från de diskriminerade gruppernas utsatthet och brister till dem som blir befordrade, hjälpta eller gynnade.”. Och det får ju sägas att så länge perspektivet läggs enligt den formeln och utan hänsyn till konstiga idéer om människors inneboende likhet är diskriminering mot majoritetsgruppen en rimlig åtgärd.
Och appropå det:

Detta gör att politiskt korrekta tal, deklarationer om alla människors lika värde och principen om likabehandling förlorar sin betydelse för många människor som inte upplever sig ha samma möjligheter som andra.

I mina öron låter det väldigt udda att höra någon anklaga dem som pläderar skarpt för likhet (likabehandling och likhet inför lagen) för att vara politiskt korrekta.

Snedrekrytering till högre utbildning och arbetsmarknad är ett av de viktiga institutionella problem som måste åtgärdas.

Ja, men antagningen till högre utbildning sker ju på meritbaserad grund. Om fördelningen av olika grupper inom högre utbildning skiljer sig från fördelningen i samhället i stort (varför det, i sig, skulle vara ett problem är inte heller klart) ligger inte problemet i hur antagningen sker. Problemet uppstår på lägre och andra nivåer och och måste också åtgärdas där.

Metoden ska fungera som ett tillfälligt medel för att uppnå ett varaktigt mål.

En positiv tolkning är att författarnas ideal vore likabehandling men att deras inriktning är alltför målorienterad för att tillåta principer att stå ivägen.

Privilegierade grupper diskrimineras inte av aktiva åtgärder mot negativ särbehandling, utan i bästa fall tvingas dela med sig av sina privilegier. Tyvärr uppfattas metoden som kontroversiell och många blir provocerade när deras privilegierade ställning uppmärksammas och ifrågasätts.

Tja, om nu grupper kan diskrimineras. Men individer som tillhör en grupp som är priviligerad kan väl ändå diskrimineras? Diskrimineringsbegreppet blir ointressant när det kopplas loss från individerna, det blir för oklart varför diskriminering är en dålig sak om man inte ser att problemet är hur diskrimineringen påverkar individerna. Dessutom är det tydligt att “blame the victim”-logik är fullständigt acceptabel i vissa fall.

Det är extra upprörande när representanter för SFS gör sådana här uttalanden eftersom de, helt utan mitt medgivande, på något sätt talar i mitt namn. Uppsala studentkår, till vilken jag, enligt lag, är tvungen att vara ansluten för att få skriva tentor, är medlem i SFS.

Debattartikel i DN idag: tre ekonomer från Finansinspektionen skriver att de vill avskaffa 1000-lappen omgående och på sikt också ta bort både 500-lappar och 100-lappar.

Vad ska mormor göra då? Hon som inte ens har ett bankomatkort utan går till banken och tar ut pengar.
Nåja, det är väl inte det avgörande argumenetet mot idén.

Författarnas argument är att (1) Kontanter inbjuder till rån, (2) kontanter är ett samhällsekonomiskt ineffektivt betalningsmedel och (3) kontanta transaktioner kan inte spåras och blir därför allenarådande i olagliga affärer.

Att kontanter ökar risken för rån får väl sägas vara rimligt, även om lösningen borde vara mer resurser till polisen, snarare än att försvåra och fördyra transaktioner. Argument (2) borde också vara rimligt men argument (3) och särskilt det sätt på vilket det framförs i artikeln är ganska obehagligt:

… betalning med sedlar och mynt gör transaktionerna anonyma och ospårbara, och därför är kontanter det gängse betalningsmedlet vid alla slag av transaktioner där man önskar undvika dokumentation, till exempel för att undvika beskattning eller vid kriminell verksamhet generellt.

Att representanter från FI tycker att ospårbara transaktioner är problematiska är väl ingenting förvånande i sig men det krävs ganska lite fantasi för att tänka sig lagliga transaktioner som parterna (företrädelsevis kunden) inte vill skylta med. Vissa aktiviteter är inte olagliga men “omoraliska” eller sådana att man vill dölja dem för andra.

I relation till detta kan det vara lämpligt att tipsa om Peter Wolodarskis ledare i samma tidning.

Läs också Henrik Alexandersson, som skriver mer uttömmande.

Efter att ha varit tabu under en lång period är det numera tillåtligt att påpeka det som alla ändå visste: det finns folk som fuskar med bidrag. Det är förstås ett väldigt slöseri och nu när det blivit rumsrent, ja snarast obligatoriskt för politiker att uppröras över det kommer säkerligen åtgärder att vidtas.

Från en del kommer svaga protester, uttalanden om hetsjakt på sjuka och arbetslösa. Företrädelsevis är det vänsteranhängare som ägnar sig åt den polemiken och för mig är vänsterns protester fullständigt obegripliga. Att dessa, självutnämnda, orättvisornas ivriga bekämpare inte förmår inse den oerhörda orättvisa fusket innebär mot dem som är ärliga inom systemen är mer än jag kan förstå.

Men när man ska skärpa kontrollen och försöka tvinga fram bättre efterföljande av reglerna gäller det att det finns tydliga regler att följa. Det tycks inte vara fallet, åtminstone inte när det gäller arbetsmarknadspolitiska program. Igår rapporterade Ekot att reglerna är så otydliga att utfallet skiljer sig markant mellan olika arbetsförmedlingar i landet. Det som leder till avstängning på en plats kan gå utan anmärkning på en annan.

Dessutom, fortfarande från Ekot, är reglerna sådana att den som inte är nöjd med ett beslut är hänvisad till att överklaga till Ams, som också är den myndighet som ska se till att reglerna går att följa. Ett beslut kan alltså överklagas till samma myndighet som fattade det ursprungliga beviset och som dessutom bär ansvaret för att reglerna är luddiga.

Konsekvenserna är uppenbara. Om varje offentliganställd tjänsteman per definition var pålitlig kanske systemet kunde vara hållbart men världen är inte så utopiskt ordnad. I stället för lagstyre blir det godtycke och i värsta fall korruption eller nepotism. Så länge vi dras med offentligt finansierade bidragssystem ( The Libertarian In Room 101 tipsar idag om en artikel han skrivit i Captus, som jämför kostnaderna för offentligt och privat finansierade lösningar) måste reglerna vara tydliga och allmängiltiga. Det minskar möjligheterna till fusk men framförallt måste den som har betalat skatt och förväntar sig en trygghet kunna kräva ett minimum av rättssäkerhet.

Inte så nytt men strålande.

“Könskriget” friades (DN 2/11) ju av granskningsnämnden, även om viss kritik framfördes.

Sen ville Eva Lundgren få tillgång till den intervju som delvis (mycket lite) visades i programmet. Hon fick nej. I Mediemagasinet den 3/11 hölls en diskussion mellan Johan Lindén, genrechef för SVT:s samhällprogram, och Ester Pollack, massmedieforskare på JMK, om utlämnandet av källmaterial.

Johan Lindén kör med ett helt underbart argument på frågan om varför Svt inte lämnar ut källmaterial:

Vi ser det som en del av en research, ett journalistiskt grundmaterial. Vi lämnar aldrig, av princip ut det därför att vi vill inte röja våra källor och vi förutsätter att publiken har ett förtroende för våra journalister som är väl drillade i att hantera källskydd t.ex. men också att göra trovärdiga program och det är ju vår ambition att i alla lägen presentera sanningen. Vi har inte riktigt sett behovet.

Fina fisken alltså: Svt är så oerhört fristående och trovärdiga att de inte behöver lämna ut källmaterialet. Vi kan helt enkelt förutsätta att det är korrekt hanterat. Svt skulle aldrig pyssla med lösryckning och noggrann placering för att förskjuta fokus i utvalda citat? Närå, därtill är de alltför hederliga. Så hederliga att någon kontroll inte ens borde vara nödvändig.

Dessutom detta med källskyddet. Källskyddet som är så viktigt att inte ens källan själv bör få se materialet. Konsekvenserna skulle kunna bli fruktansvärda för källan om källan fick se källmaterialet.

Tyvärr är det väl så att Lindén skjuter sig själv rätt kraftigt i foten. Mitt förtroende för Svt har i alla fall minskat markant efter att ha hört honom orma sig i 25 minuter.

Här finns diskussionen, åtminstone till den 3/12.

Två helt obesläktade lästips:

• Gardell och att legitimera hatbrott – louisep.com | frihetspropaganda | digital prozaq
  Lousie P. skriver fantastiskt om yttrandefrihet och varför Gardell är ute och cyklar i sin debattartikel i dagens DN.
  
  Sänd mina rötter regn – Liten opinionsundersökning
  Dennis är inne på samma spår.
• Freedom to Tinker – SonyBMG DRM Customer Survival Kit
  Ed Felten tipsar om vad man kan göra om man drabbats av SonyBMGs bizarra DRM. Och om hur man rippar sådana skivor.

Förutom debattartikeln i går hade även The Register en artikel om BEUCs initiativ (tillsammans med diverse nationella konsumentföreningar) för att kodifiera digitala konsumenträttigheter. Initiativet är, som jag uttryckte igår, gott, framförallt därför att det kanske äntligen kan föra upp även konsumenternas situation på den politiska agendan. Även om den allmäna debatten innehållit avvikande röster var införandet av den nya upphovsrättslagen en indikation på att det mesta av politikernas öron faktiskt bara tar upp branchens ohållbara och direkt konsumentfientliga arugmentFast iofs var ju Sverige tvunget att införa de nya bestämmelserna efter flera påbackningar för att det tog för lång tid att införa EUCD-direktiven..

Fast det finns ett stort aber. BEUC drar ut med krav på ny lagstiftning för att garantera konsumentens rättigheter, krav som är svårförenliga med mycket av innehållet i den nya upphovsrättslagstiftningen. Att å ena sidan förbjuda kringående av DRM och samtidigt kräva att konsumenterna ska behålla rättigheter som att göra personliga backup-kopior eller kunna använda materialet när och på det sätt man vill blir en krånglig nöt för juristerna att knäcka. Frågan är om det ens är möjligt och om det är möjligt att konstruera DRM som skulle kunna fungera s.a.s. åt båda hållen och vara förenlig med sådan lagstiftning.

Alternativet till lagstiftning är den mer anarkistiska vägen: låt branchen lägga på sina kopieringsskydd och låt konsumenternas intressen representeras av alla de tusentals hackare som mer än gärna lägger energi på att knäcka DRM. Problemet med den hållningen är (t.ex.) att (a) de flesta musikkonsumenter inte har tillräcklig kunskap för att tillgodogöra sig hackersarnas lösningar – ett problem som förmodligen skulle kunna minska om det inte var förbjudet att sprida kunskap om hur man sätter DRM ur spel, och (b) när producenterna får stöd av teknikföretagen och DRM flyttar in i hårdvaran på ett sätt som gör det oåtkomligt för ägaren blir det onekligen ett rätt stort hinder, även för de skickligaste av hackers. Men olösligt lär det inte bli.

Det viktiga är att båda förslagen syftar till att utjämna det ojämlika styrkeförhållande som råder nu. Idag har konsumenterna nominella rättigheter (tjat: som man genom kassettavgiften dessutom betalar för) som producenterna utan vidare kan åtsidosätta genom alltför restriktiv DRM. DRM som konsumenterna är lagligen förbjudna att försöka kringgå för att kunna utöva sina rättigheter. Ett moment 22 som helt och hållet spelar producenterna i händerna.

Såg att Rasums på Copyriot skrivit ett inlägg med liknande tankegångar idag.

Intressant debattartikel i dagens DN, författad av Jan Bertoft (Generalsekreterare, Sveriges konsumentråd) och Jim Murray (Director, BEUC). Kanske (förhoppningsvis) skulle en samlad konsumentkampanj kunna uppnå åtminstone några lobbyistiska mål. Det vore i alla fall välkommet med en stark och förankrad motpol till APB och IFPI, organistationer som haft framgång trots att deras resonemang lämnar mycket övrigt att önska.

Det är också värt att notera att det andra fildelningsmålet gav samma straff (formellt alltså) som det första (båda länkarna från DN): 80 dagsböter. Oscar Swartz skriver att det i det senaste fallet åtminstone fanns ordentlig bevisning och ett aktuellt erkännande, det var ju annars det svåraste problemet med det förra fallet. Ett erkännande i ett polisförhör hölls då som trovärdigare än ett senare (och enligt uppgift mer välinformerat) tillbakadragande av samma erkännande. Och som om inte det vore nog presenterades en skärmdump som bevisning, ett bevis som är problematiskt på flera sätt:

1. Skärmdumpen skulle ha kunnat vara manipulerad, även om det verkar rätt barnsligt att faktiskt tro att APB skulle göra något sådant.
2. IP-adresser kan spoofas.
3. Utan att veta exakt vilken information som skärmdumpen egentligen innehöll kan man i alla fall klart säga att det inte finns något som garanterar att en fil vars namn antyder att det rör sig om en viss film faktistkt innehåller information som motsvarar den filmen. Det kan lika gärna vara tysk S/M-porr eller rent skräp. Med sådan bevisning är det snarare fråga om en dom för “försök till upphovsrättsintrång”.

Förresten rapporterar The Register att det nu har dykt upp trojaner som utnyttjar Sonys DRM-rootkit. Underbart. Sonys uppenbara utväg är att skylla detta på att rootkitet och dess funktionalitet avslöjades, det vore klart i linje med de resonemang som vanligtvis förs på området.

Idag är det alltså dags för den sista svenska rundan i det här målet: HD. Jag är så evinnerligt trött på att tvingas ta ställning för en homofob präst. Men det blir nödvändigt därför att den bakomliggande principen är så otroligt viktig, långt viktigare än vad alla som hyllar HMF-lagen tycks vara kapabla att förstå. Istället för att skriva något långt hänvisar jag till Louise P. som skrivit ett utmärkt inlägg om det hela.

Ska åka bort över helgen och kommer inte att skriva något här förrän tidigast på söndag.

Trevlig helg!