Rationalisten

Debattartikel i DN idag: tre ekonomer från Finansinspektionen skriver att de vill avskaffa 1000-lappen omgående och på sikt också ta bort både 500-lappar och 100-lappar.

Vad ska mormor göra då? Hon som inte ens har ett bankomatkort utan går till banken och tar ut pengar.
Nåja, det är väl inte det avgörande argumenetet mot idén.

Författarnas argument är att (1) Kontanter inbjuder till rån, (2) kontanter är ett samhällsekonomiskt ineffektivt betalningsmedel och (3) kontanta transaktioner kan inte spåras och blir därför allenarådande i olagliga affärer.

Att kontanter ökar risken för rån får väl sägas vara rimligt, även om lösningen borde vara mer resurser till polisen, snarare än att försvåra och fördyra transaktioner. Argument (2) borde också vara rimligt men argument (3) och särskilt det sätt på vilket det framförs i artikeln är ganska obehagligt:

… betalning med sedlar och mynt gör transaktionerna anonyma och ospårbara, och därför är kontanter det gängse betalningsmedlet vid alla slag av transaktioner där man önskar undvika dokumentation, till exempel för att undvika beskattning eller vid kriminell verksamhet generellt.

Att representanter från FI tycker att ospårbara transaktioner är problematiska är väl ingenting förvånande i sig men det krävs ganska lite fantasi för att tänka sig lagliga transaktioner som parterna (företrädelsevis kunden) inte vill skylta med. Vissa aktiviteter är inte olagliga men “omoraliska” eller sådana att man vill dölja dem för andra.

I relation till detta kan det vara lämpligt att tipsa om Peter Wolodarskis ledare i samma tidning.

Läs också Henrik Alexandersson, som skriver mer uttömmande.

Efter att ha varit tabu under en lång period är det numera tillåtligt att påpeka det som alla ändå visste: det finns folk som fuskar med bidrag. Det är förstås ett väldigt slöseri och nu när det blivit rumsrent, ja snarast obligatoriskt för politiker att uppröras över det kommer säkerligen åtgärder att vidtas.

Från en del kommer svaga protester, uttalanden om hetsjakt på sjuka och arbetslösa. Företrädelsevis är det vänsteranhängare som ägnar sig åt den polemiken och för mig är vänsterns protester fullständigt obegripliga. Att dessa, självutnämnda, orättvisornas ivriga bekämpare inte förmår inse den oerhörda orättvisa fusket innebär mot dem som är ärliga inom systemen är mer än jag kan förstå.

Men när man ska skärpa kontrollen och försöka tvinga fram bättre efterföljande av reglerna gäller det att det finns tydliga regler att följa. Det tycks inte vara fallet, åtminstone inte när det gäller arbetsmarknadspolitiska program. Igår rapporterade Ekot att reglerna är så otydliga att utfallet skiljer sig markant mellan olika arbetsförmedlingar i landet. Det som leder till avstängning på en plats kan gå utan anmärkning på en annan.

Dessutom, fortfarande från Ekot, är reglerna sådana att den som inte är nöjd med ett beslut är hänvisad till att överklaga till Ams, som också är den myndighet som ska se till att reglerna går att följa. Ett beslut kan alltså överklagas till samma myndighet som fattade det ursprungliga beviset och som dessutom bär ansvaret för att reglerna är luddiga.

Konsekvenserna är uppenbara. Om varje offentliganställd tjänsteman per definition var pålitlig kanske systemet kunde vara hållbart men världen är inte så utopiskt ordnad. I stället för lagstyre blir det godtycke och i värsta fall korruption eller nepotism. Så länge vi dras med offentligt finansierade bidragssystem ( The Libertarian In Room 101 tipsar idag om en artikel han skrivit i Captus, som jämför kostnaderna för offentligt och privat finansierade lösningar) måste reglerna vara tydliga och allmängiltiga. Det minskar möjligheterna till fusk men framförallt måste den som har betalat skatt och förväntar sig en trygghet kunna kräva ett minimum av rättssäkerhet.