Betydelseglidningens betydelse
GP Debatt 16/11: Amina Ek (verksamhetschef Centrum mot rasism) och Lotta Ljungquist (vice ordf Sveriges förenade studentkårer) skriver: Rätt att högskolan viker platser till diskriminerade
Det börjar med pÃ¥stÃ¥endet att “Att privilegierade grupper tvingas dela med sig är inte diskriminering.” Det är alltsÃ¥ fastlagt att det inte är omständigheterna runt en behandling som avgör om en person blivit diskriminerad, utan de inblandade aktörernas grupptillhörighet. Majoritetsmedlemmar som känner att de blivit annorlunda, sämre eller felaktigt behandlade, pÃ¥ grund av sin grupptillhörighet, kan inte fÃ¥ gehör för eventuella diskrimineringsanklagelser. I detta tänkande blottar författarna omfattningen av sin kollektivistiska världsbild. Aktörerna existerar inte som individer utan endast som delar av en grupptillhörighet. Tagen pÃ¥ allvar mÃ¥ste artikeln antas tillÃ¥ta diskriminerande behandling mot alla grupptillhörigheter, givet att just den gruppen lokalt befinner sig i majoritet. Det motsägs dock av passager i stil med “… vÃ¥ra samhälleliga strukturer som diskriminerar mÃ¥nga svenskar med utländsk bakgrund, likasÃ¥ kvinnor och etniska minoriteter som romer.”.
Problemet med gruppöverskridande personer behandlas inte. Frågan om vilken grupptillhörighet som ska prioriteras, om den situationen skulle uppstå, lyser med sin frånvaro.
Det stora problemet för dem som sitter och ser, från ovan, grupper som tävlar om en plats i solen är att de aldrig ser att grupperna består av individer. När Ek och Ljungquist tillskriver indivderna en grupptillhörighet som ska vara grunden för vilken behandling som är rimlig ser de inte att, även om deras statistiska samband mellan grupptillhörighet och makt är helt hållbara, kan man inte postulera eller ens tro att gruppens makt finns kvar som ett märke under hela inzoomningen ner till individnivå. Eftersom det förhåller sig på det sättet kommer det alltid att bli den svagaste personen, den på vilken gruppens makt smetat av sig minst, som drabbas av de diskriminerande handlingarna. Och vice versa blir det givetvis de starkaste ur den svagare gruppen som drar fördelarna av systemet.
Ett instrument i kampen mot diskriminering och rasism är så kallad positiv särbehandling eller det vi kallar aktiva åtgärder mot negativ särbehandling.
Detta är författarnas försök att avdramtisera diskriminering, sÃ¥ länge den riktar sig mot en majoritetsgrupp (eller, kan det finnas flera?). Diskriminering -> positiv särbehandling -> “aktiva Ã¥tgärder mot negativ särbehandling”. Chic! Nu ska det förstÃ¥s sägas att författarna inte pÃ¥ nÃ¥got sätt försöker dölja vad det är frÃ¥gan om: “Ett byte av prioritering krävs; frÃ¥n de diskriminerade gruppernas utsatthet och brister till dem som blir befordrade, hjälpta eller gynnade.”. Och det fÃ¥r ju sägas att sÃ¥ länge perspektivet läggs enligt den formeln och utan hänsyn till konstiga idéer om människors inneboende likhet är diskriminering mot majoritetsgruppen en rimlig Ã¥tgärd.
Och appropå det:
Detta gör att politiskt korrekta tal, deklarationer om alla människors lika värde och principen om likabehandling förlorar sin betydelse för många människor som inte upplever sig ha samma möjligheter som andra.
I mina öron låter det väldigt udda att höra någon anklaga dem som pläderar skarpt för likhet (likabehandling och likhet inför lagen) för att vara politiskt korrekta.
Snedrekrytering till högre utbildning och arbetsmarknad är ett av de viktiga institutionella problem som måste åtgärdas.
Ja, men antagningen till högre utbildning sker ju på meritbaserad grund. Om fördelningen av olika grupper inom högre utbildning skiljer sig från fördelningen i samhället i stort (varför det, i sig, skulle vara ett problem är inte heller klart) ligger inte problemet i hur antagningen sker. Problemet uppstår på lägre och andra nivåer och och måste också åtgärdas där.
Metoden ska fungera som ett tillfälligt medel för att uppnå ett varaktigt mål.
En positiv tolkning är att författarnas ideal vore likabehandling men att deras inriktning är alltför målorienterad för att tillåta principer att stå ivägen.
Privilegierade grupper diskrimineras inte av aktiva åtgärder mot negativ särbehandling, utan i bästa fall tvingas dela med sig av sina privilegier. Tyvärr uppfattas metoden som kontroversiell och många blir provocerade när deras privilegierade ställning uppmärksammas och ifrågasätts.
Tja, om nu grupper kan diskrimineras. Men individer som tillhör en grupp som är priviligerad kan väl ändÃ¥ diskrimineras? Diskrimineringsbegreppet blir ointressant när det kopplas loss frÃ¥n individerna, det blir för oklart varför diskriminering är en dÃ¥lig sak om man inte ser att problemet är hur diskrimineringen pÃ¥verkar individerna. Dessutom är det tydligt att “blame the victim”-logik är fullständigt acceptabel i vissa fall.
Det är extra upprörande när representanter för SFS gör sådana här uttalanden eftersom de, helt utan mitt medgivande, på något sätt talar i mitt namn. Uppsala studentkår, till vilken jag, enligt lag, är tvungen att vara ansluten för att få skriva tentor, är medlem i SFS.