Rationalisten

Lyssnar på radiosporten på webradio (underbar uppfinning, även om den inte är ny). Många av de som ringt in uttryckte stark ilska mot Sveriges insats mot Slovakien igår. Själv slapp jag se större delen av matchen tack vare “Walk the Line” men den biten jag såg inbjöd inte till någon större entusiasm inför fortsättningen. Snarare vill jag hoppas att det var en läggmatch från svenskarnas sida. Hursomhelst verkade många av dem som ringde förutsätta att Tre kronor förlorade medvetet och det var just detta taktiska beslut som, av någon outgrundlig anledning, tycktes uppröra dem mest. Jag förstår inte varför det skulle vara något negativt med det. Förresten borde Sverige och Danmark ha gjort upp om att spela 2-2 i EM också.

Och Patrick Strang tycks få rätt i sin profetia om vilket som skulle bli dagens stora bloggämne i Sverige. Ja se herrejösses vilken sörja. Nä, inte ska jag ge mig in och värdera när det redan publicerats så mycket uppblåst mångordighet, framförallt kritisk sådan och med start i själva artikeln.

Tre års fängelse för att ha fel åsikt i fel fråga. Det är den enda tolkningen av domen mot icke-legitimerade tokdåren David Irving.

Irving har visserligen genom sin, i skenet av vittnesbörd och annan bevisning mycket märkliga, historietolkning kommit att bli en ikon för brunskjortor över hela världen men det gör honom inte på något sätt förtjänt av att kastas i fängelse. Om något förtjänar Irving samma typ av avståndstagande stöd som alla andra dårar som förvandlas till martyrer i liknande fall. Han verkar vara en idiot och det han säger är felaktigt men det förhindrar inte att han måste ha rätt att säga det.

Den österrikiska lagstiftningen är uppenbart absurd. Till skillnad från den svenska lagen mot hets mot folkgrupp (som är tillräckligt illa i sig) är det här inte frågan om att förbjuda uttalanden som är direkt hatiska mot en folkgrupp. Detta rör sig om ett förbud mot att uttrycka en avvikande hållning till en historisk tolkning, en uppenbar inskränkning av möjligheten att ifrågasätta allt – till och med de mest välunderbyggda historieskrivningar.

I fallet Åke Green framfördes ofta ståndpunkten att även de mest illaluktande åsikter måste få framföras så att de kan bemötas i den offentliga debatten. När det gäller historietolkningar gäller det argumentet i ännu högre grad, kanske framförallt för att det faktiskt finns en bevismassa att värdera, något som ju inte är fallet när det gäller en diskussion om religiöst inspirerad intolerans.

Kanske viktigare ändå, fastän på samma spår, är martyrskapet och den enorma effekt av gödsel på konspirationsteorier som en ren kväsning av avvikande åsikter innebär. Martyrer har en enorm kraft och bakvända resonemang av typen “varför skulle han hindras från att säga det han säger om det inte låg något i det?” har stor lockelse. För dem som redan är övertygade av de sionistiska konspirationsteorierna gör det säkerligen ingen skillnad men risken ligger i de signaler som en nedtystning sänderHär finns det kanske skäl för en känga till alla dem som bygger och upprätthåller konspirationsteorier med t.ex. “kapitalet” eller USA som upphovsentiteter eftersom de hjälper till att hålla konspirationsteoretikernas bizarra argumentationstekniker levande. till alla dem som bara är allmänt skeptiska till offentliga institutioner och deras motiv.

Släpas förintelseförnekarnas verklighetsfrånvända teorier ut i ljuset kommer de att spricka som troll och bara dårar kommer kunna hålla fast i dem. Om de å andra sidan hålls fast i mörkret kommer de att frodas och sakta men säkert sippra ut i bredare grupper än bara de brunskjortebärande tokar som konstruerade dem.

Igår började jag skriva på ett inlägg. Min tanke var att svenska media borde ha publicerat åtminstone en del av de så kallade Muhammed-teckningarna. Inte som ett försvar av yttrandefriheten i sig, utan därför att de, tack vare den enorma reaktionen, har stort nyhetsvärde nu. Det har påståts att protesterna i Beirut och Damaskus, där ambasader stacks i brand, var regisserade av den syriska regimen och om det skulle vara sant vore attackerna, strikt talat, krigshandlingar. Svenska nyhetskonsumenter borde kunna ta del av och själva bedöma de bilder som kunnat orsaka så mycken oreda. Att inte publicera dem är däremot att antingen ge efter för en rädsla för reaktionen eller att applicera just den självcensur som JP ville belysa.

Men allt det där ändrades igår kväll när Säpo och UD la lite tryck på ett webbhotell och fick fram en nedsläckning av SverigeDemokraternas (hädanefter kallade mupparna) hemsida. Anledningen var att det där fanns en bild av Muhammed och att detta anses medföra en ökad risk för svenskars liv och svenska intressen utomlands. Givetvis kunde varken Säpo eller UD förbjuda mupparna att publicera bilderna eller tvinga webbhotellet att släcka sidorna men det behövdes heller inte. Sepå behövde bara kontakta webbhotellet och presentera sina hemliga hotbilder för dem så var saken biff.

Nu har det alltså uppstått en situation där det faktiskt är principiellt viktigt att etablerade medier börjar testa var gränserna går, hur mycket man kan publicera innan Staten kommer och knackar på. Gärna material som driver med andra religioner också och helst material av bättre kvalitet än JPs teckningar.

För att bli lite mer abstrakt igen, det finns en fråga som jag vill ha svar på: vems världsåskådning är skyddsvärd? Kofi Annan gjorde ju ett uttalande igår, här är ett utdrag ur Ekots artikel:

Han försvarade också ett förslag från 57 muslimska länder att inkludera bekämpande av kränkande språkbruk. I grunddokumentet för det nya FN-organ som ska ersätta FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Enligt de muslimska ländernas förslag ska kränkning av som det heter “religioner och dess profeter” betraktas som oförenligt med de mänskliga rättigheterna.

Jag vill veta om detta kommer att skydda min agnostisk-atetistiska världsåskådning också. Inte för att jag egentligen vill hindra någon från att driva med mig för att jag saknar gudstro men har en stark tilltro till vetenskapen men det verkar ju märkligt att de som tror på övernaturliga krafter skulle vara mer skyddsvärda. Och hur blir det med alla dessa människor som tror på andar och spöken och parapsykologi? De borde väl också skyddas.

På det hela taget är det uppenbart att det finns delar av varje religion som kan användas och också används av fanatiker och andra dårar. En del kristna hänvisar hellre till hatverser mot homosexuella än till bergspredikan och kärleksbudet. En del muslimer hittar i sina religiösa texter stöd för bombattacker mot oskyldiga och den märkliga tron att den som dör i kampen ska få ett särdeles gott mottagande i paradiset. Dessa människor gör sig själva till välförtjänta måltavlor för satir. Och nu krävs det att respekt för deras religiösa övertygelser ska vara viktigare än rätten att häckla dem. Och dessutom har SD blivit martyrer i kampen för yttrandefriheten. Det är dåliga dagar.

Marita Ulvskog låter sin bakgrund i KFML komma till tals (DN) och sluter upp med GP i “Lag hota näringslivet”. Tankegångarna är förstås inte originella eller ens förvånande men vanligtvis brukar de ju komma från just den marginaliserade avgrunden. Partiet har alltid vetat, åtminstone teoretiskt, att näringslivet behövs. Tydligen är ändå politiska ställningstaganden från näringslivstopparna så skrämmande att motdrag är nödvändiga.

Ulvskogs uttalande är förstås, konspirationistiskt som det är, omöjligt att varken bevisa eller motbevisa. Om hon verkligen menar vad hon säger är det skrämmande vettlöst. Men som alternativt syfte kan man tänka sig att hon helt enkelt vill riva den eventuella trovärdighet som exempelvis Carl-Henric Svanberg skulle kunnat ha bland röstarna genom att antydningar och insinuationer. Det gäller ju att plocka bort alla motståndarlagets supportrar.

Antagligen finns det en viss grogrund för den här typen av resonemang. Att näringslivet är girigt och har en agenda är ju a priori givet i mycket av den offentliga debatten och därutöver är det nog många som har svårt att förstå varför just deras arbetsplats skulle läggas ner när företaget kort därefter redovisar enorma vinster. Under ett valår gäller det att hela tiden hålla i minnet att Partiets strateger är skickliga.

Den som vill hävda att press- eller yttrandefrihetsdebatten bara är en skendebatt eller egentligen ointressant är helt ute och cyklar. Det är den helt centrala frågan ur det västerländska perspektivet. Antingen accepterar vi ropen efter inskränkningar för kränkande uttalanden (vems upplevda kränkningar är tillräckligt viktiga?) eller också försvarar vi friheterna, oinskränkt.

Att beskrivningarna av publikationen som rasistisk och medvetet provocerande förmodligen är korrekta förändrar inte detta. Det har sagts förut och det förtjänar att sägas igen: det är inte de okontroversiella uttalandena eller publikationerna som behöver skyddas. Därmed inte sagt att publikationen förjänar ett försvar. Hade den muslimska reaktionen varit en annan hade jag gärna ställt mig på deras sida i en skarp kritik av Jyllands-Postens publikation. Men våld, hot om våld och krav på inskränkningar i grundläggande värden är inte acceptabla reaktioner.

Alla de som får uttala sig som representanter för muslimer i tidningsartiklar säger ungefär samma sak: detta får inte hända igen. Det kan inte tolkas annorlunda än att de kräver att Danmarks (speciellt men förmodligen västs i helhet) pressfrihet inskränks. Att Rasmussen är bakbunden av de grundläggande regler som finns i DanmarkJag vet inte exakt hur det ser ut men rimligten borde det vara förbjudet för honom att försöka påverka en tidnings agerande. verkar heller inte riktigt vara tydligt för ett antal av dem som uttalar sig.

Somliga av dessa representanter är moderata och efterfrågar åtgärder helt enkelt för att inte muslimer ska behöva bli kränkta, andra ägnar sig åt mer eller mindre förtäckta hotelser. Något måste hända för att inte de rastlösa elementen bland muslimer (och att det finns sådana kan ingen som bor i verkligheten förneka) ska börja agera. Det påminns om van Gogh och någon annan hävdar att om fatwan mot Rushdie hade verkställts hade det nog inte blivit någon publikation.

Den första gruppen pratar om något som kan konkretiseras i en rätt att inte bli kränkt, en formulering som faktiskt har hörts. En sådan konstruktion skulle inte lösa problemet, eller egentligen ens föra oss en milimeter närmare en lösning. Om rätten att inte bli kränkt infördes som grundläggande mänsklig rättighet skulle situationen i det här fallet röra sig om två rättigheter som står i konflikt. Den enda utvägen skulle bli att välja vilken rättighet som ska anses vara viktigare. Skulle då rätten att inte bli kränkt tillåtas överskugga pressfriheten och yttrandefriheten? Det vore idioti, för i förlängningen finns det inga begränsningar i vad som kan kränka en eller annan och det finns inget skäl till att vissas icke-kränkningsrätt skulle vara starkare än andras. Det skulle vara omöjligt att komma fram till ett rättvist, objektivt sätt att bedöma vilka kränkningar som skulle anses vara tillräckligt grava för att uttalandena eller publikationerna inte skulle vara skyddade.

Att ge efter för den andra gruppens resonemang är att acceptera att våld och hot om våld tillåts inskränka grundbultar i demokratin. Alternativet är att stå upp och säga att det finns principer i våra samhällen som är lika heliga som någonsin avbildningsförbudet. Vår kärlek till demokratin står inte muslimernas kärlek till islam efter.

Vad båda grupperna har gemensamt är att de kräver att deras subjektiva känsla av kränkning, uppstånden ur en religiös (vilket är en vald) övertygelse, befäst i religiösa utsagor, ska vara viktigare än några fri- och rättigheter. Att det muslimska avbildningsförbudet ska gälla även i länder där islam inte är den viktigaste religionen och där religionens betydelse i politiken minskats radikalt.

För övrigt är försöken att påstå att teckningarna inte utgör satir därför att de inte sparkar uppåt löjliga. Håll fast i det resonemanget och ge upp rätten att vara satirisk mot varje företeelse som inte har makt i Sverige. Påven och Dubya skulle förmodligen bli glada. I själva verket har muslimer och islam gjort sig väl förtjänta av att utsättas för satir, precis på samma sätt som alla andra religioner och deras utövare.

Egentligen är det nog alla andra debatter om bilderna som är skendebatter, snarare än pressfrihetsdebatten.

I kväll fick jag chansen att se lite på TV. Det var roligt på många sätt och tråkigt på en del.

Såg en del av programmet Jobba jämt och förundrades både över hur blinda en del av subjekten var och över den enorma, mentala inlåsning som programledarna tycktes lida av. Det fanns inte mycket till svängrum här inte.

Såg också ett inslag på ABC (artikel här) om att polisen vill att det ska krävas kameraövervakning i entrén till krogar som får ha öppet till fem, annars inget serveringstillstånd. Och faktiskt, med alla brasklappar inlagda, är det någonstans man ska ha kameror är det väl där det förekommer mycket problem som kanske skulle kunna avhjälpas med bildmaterialet. Men man fick ju också sin beskärda del av puckade argument, som “Jag bryr mig inte, jag har ju inget att dölja.” och, ännu mycket värre: “Vi går ju ändå mot ett övervakningssamhälle så vad är det för mening att sätta sig emot det?”. Determinismen är inte död.

I Svenska Dialektmysterier, som jag tyckte var riktigt roligt den här gången (men så är jag ju Stockholmare i hjärtat), mötte Fredrik Lindström “hippt webbyråfolk” som inte ens kände till ursprunget till begreppet blogg. Härlig kompetensnivå.

Och i Aktuellt (här finns en sammanfattning) fick Thomas Bodström utstå en rejäl granskning som kändes fräsch eftersom den åtminstone uttryckte viss skepsis mot alla justitieministerns försök till lustmord på den personliga integriteten. Det allra trevligaste var söndersågningen av Bodströms krassliga argument att lagarna ska reglera saker som redan förekommer oreglerat och att den parlamentariska kontrollen därmed skulle ökaSom om det skulle göra saken bättre, det är ju inte som om parlamentetarisk kontroll skulle utgöra någon garanti mot övergrepp..

Efter att ha sett teckningarna tycker jag inte att de borde ha publicerats. De är dåliga, inte alls roliga och är nedsättande mot muslimer. Jag ska ta och länka till någon som uttryckt samma tanke… japp. En utmärkt sågning.

Faktum är att muslimerna behöver/förtjänar sterotypiserande och nedsättande illustrationer i lika stor utsträckning som judar, dvs inte alls. Att publicera dem var ett dåligt val och att stödja publiceringen tyder på en ganska okänslig inställning gentemot muslimer.

Men det finns ju ett stort men. Pressfriheten som vi har och som tydligen fungerar även i Danmark gör att publiceringen inte kan klandras annat än som dum och osmaklig. Danska tidningar lyder inte under muslimska lagar som förbjuder avbildningar och danska tidningars publikationer är heller inte en fråga för den danska regeringen. Kort och gott. Anders Fogh Rasmussen har, såvitt jag kan bedöma, uttryckt precis den hållning som är rimlig.

FN gillade ju inte teckningarna. Det talas om respekt och tolerans. Men hur kan tolerans vara något begränsande? Tolerans måste vara att tillåta, inte att begränsa, tolerans kan inte betyda rätten att aldrig bli förolämpad av någonting som någon annan uttrycker. Varför är det tolerant att förbjuda en åsikt men intolerant att förbjuda en annan? Och vem får bestämma var gränsen ska gå? Och vilken tolerans medger alla dessa människor som nu känner sig så fasansfullt förolämpade av dessa teckningar att de tar till hot och våld och ropar på straff?

Hos Pharyngula hittade jag länkar till två intressanta artiklar i Seattle Weekly: Discovery’s Creation, som beskriver hur The Discovery Institute, den drivande kraften bakom hela rörelsen, bildades, och The Wedge, där man hittar en inscanning av ett policydokument som visar hur ID passar in i en större plan. Titta på The Wedge och se hur kreationismen tittar fram ur sin ID-förklädnad.
IDs roll är att vara spetsen på en kil som i förlängningen ska splittra de materialistiska, rationalistiska, sekulariserade idéernas stam. Målsättningen är att ersätta alla dessa idéer med teistiska förklaringar,

To replace materialistic explanations with the theistic understanding that nature and human beings are created by God.

Det handlar alltså inte, så som det så ivrigt har framställts, om två vetenskapliga hypoteser (eller teorier eller vilket ord man nu väljer att använda) som ställs mot varandra. Det handlar om en kamp mellan att förutsätta att världen kan förklaras rationellt eller att ge upp försöken och peka på gud. Utöver det handlar det också, som alltid, om makt. Att just evolutionsteorin, snarare än vilken annan vetenskaplig teori som helst, valdes ut har nog flera orsaker. Evolutionsteorins förutsägelser kan inte, åtminstone på det mer omfattande planet (det som somliga i sin enfald envisas med att kalla makroevolution, som en motsats till mikroevolution), observeras lika tydligt som, säg, gravitationen. Det finns många som är religiösa och det finns en uppenbar motsättning mellan bibelns skapelseberättelser och evolutionsteorin, även om jag under min konfirmationsläsning fick höra en del försök till jämkningar. Somliga blir nog faktiskt förolämpade av idén att vi delar förfäder med en schimpanserna. Dessutom är evolutionsteorin, trots sin tämligen lättbegripliga bas, komplicerad och väldigt, väldigt omfattande och det finns mycket som ännu inte är tillfredsställande förklarat. Men med tanke på att naturen hade knappt fyra miljarder år på sig att gå från det allra första lilla embryot till något som skulle kunna bli liv till dagens enorma komplexitet är det inte konstigt att en teori som bara har drygt hundra år på nacken inte riktigt har lyckats knäcka alla gåtorna.

Slutsatsen är ofrånkomlig: framgång för DI skulle betyda slutet för vetenskapen. Utan ett materialistiskt angreppssätt blir vetenskapen ointressant. Men som synes nöjer man sig inte med målsättningen att avskaffa materialismen inom vetenskapen, det är ju bara kilens spets. Målsättningen är att införa teistiska synsätt på alla nivåer. Det är inget annat än ett angrepp på hela det liberala, demokratiska projektet. Ett 400-årssteg bakåt i tiden.

Materialismen och rationalismen är avhängiga av varandra och rationalismen utgör grunden för alla de värden som brukar sägas vara utmärkande för den västerländska civilisationen. När materialismen och rationalismen är övergivna ryker de alla. Och religiösa fundamentalister är desamma, oavsett vilken specifik variant av den fördummande sörja som kallas religion de råkat välja.

… att man inte bor i Polen. Men bra att det finns någon som kan tänka, även i skivbranchen.

Via k-märkt.