Den som vill hävda att press- eller yttrandefrihetsdebatten bara är en skendebatt eller egentligen ointressant är helt ute och cyklar. Det är den helt centrala frågan ur det västerländska perspektivet. Antingen accepterar vi ropen efter inskränkningar för kränkande uttalanden (vems upplevda kränkningar är tillräckligt viktiga?) eller också försvarar vi friheterna, oinskränkt.
Att beskrivningarna av publikationen som rasistisk och medvetet provocerande förmodligen är korrekta förändrar inte detta. Det har sagts förut och det förtjänar att sägas igen: det är inte de okontroversiella uttalandena eller publikationerna som behöver skyddas. Därmed inte sagt att publikationen förjänar ett försvar. Hade den muslimska reaktionen varit en annan hade jag gärna ställt mig på deras sida i en skarp kritik av Jyllands-Postens publikation. Men våld, hot om våld och krav på inskränkningar i grundläggande värden är inte acceptabla reaktioner.
Alla de som får uttala sig som representanter för muslimer i tidningsartiklar säger ungefär samma sak: detta får inte hända igen. Det kan inte tolkas annorlunda än att de kräver att Danmarks (speciellt men förmodligen västs i helhet) pressfrihet inskränks. Att Rasmussen är bakbunden av de grundläggande regler som finns i DanmarkJag vet inte exakt hur det ser ut men rimligten borde det vara förbjudet för honom att försöka påverka en tidnings agerande. verkar heller inte riktigt vara tydligt för ett antal av dem som uttalar sig.
Somliga av dessa representanter är moderata och efterfrågar åtgärder helt enkelt för att inte muslimer ska behöva bli kränkta, andra ägnar sig åt mer eller mindre förtäckta hotelser. Något måste hända för att inte de rastlösa elementen bland muslimer (och att det finns sådana kan ingen som bor i verkligheten förneka) ska börja agera. Det påminns om van Gogh och någon annan hävdar att om fatwan mot Rushdie hade verkställts hade det nog inte blivit någon publikation.
Den första gruppen pratar om något som kan konkretiseras i en rätt att inte bli kränkt, en formulering som faktiskt har hörts. En sådan konstruktion skulle inte lösa problemet, eller egentligen ens föra oss en milimeter närmare en lösning. Om rätten att inte bli kränkt infördes som grundläggande mänsklig rättighet skulle situationen i det här fallet röra sig om två rättigheter som står i konflikt. Den enda utvägen skulle bli att välja vilken rättighet som ska anses vara viktigare. Skulle då rätten att inte bli kränkt tillåtas överskugga pressfriheten och yttrandefriheten? Det vore idioti, för i förlängningen finns det inga begränsningar i vad som kan kränka en eller annan och det finns inget skäl till att vissas icke-kränkningsrätt skulle vara starkare än andras. Det skulle vara omöjligt att komma fram till ett rättvist, objektivt sätt att bedöma vilka kränkningar som skulle anses vara tillräckligt grava för att uttalandena eller publikationerna inte skulle vara skyddade.
Att ge efter för den andra gruppens resonemang är att acceptera att våld och hot om våld tillåts inskränka grundbultar i demokratin. Alternativet är att stå upp och säga att det finns principer i våra samhällen som är lika heliga som någonsin avbildningsförbudet. Vår kärlek till demokratin står inte muslimernas kärlek till islam efter.
Vad båda grupperna har gemensamt är att de kräver att deras subjektiva känsla av kränkning, uppstånden ur en religiös (vilket är en vald) övertygelse, befäst i religiösa utsagor, ska vara viktigare än några fri- och rättigheter. Att det muslimska avbildningsförbudet ska gälla även i länder där islam inte är den viktigaste religionen och där religionens betydelse i politiken minskats radikalt.
För övrigt är försöken att påstå att teckningarna inte utgör satir därför att de inte sparkar uppåt löjliga. Håll fast i det resonemanget och ge upp rätten att vara satirisk mot varje företeelse som inte har makt i Sverige. Påven och Dubya skulle förmodligen bli glada. I själva verket har muslimer och islam gjort sig väl förtjänta av att utsättas för satir, precis på samma sätt som alla andra religioner och deras utövare.
Egentligen är det nog alla andra debatter om bilderna som är skendebatter, snarare än pressfrihetsdebatten.
