Rationalisten

I tisdags grät brevbärare för att de var tvungna att dela ut reklam för nationaldemokraterna och i protest såg de till att bli sjukskrivna.

I dag visar det sig att en skola i Kungälv vill ge elever underkänt i samhällskunskap om de hyser rasistiska eller nazistiska åsikter.

Det finns mycket som pekar åt fel håll just nu, mycket som tyder på att synen på demokrati som ett öppet system är dödssjuk. Istället för att ta debatten om och med olika åsikter ska de kväsas. Istället för en djupt känd känsla att alla människor har gjort sig förtjänta av sin egen uppfattning, även om den skiljer sig avsevärt från vår egen, strävas det efter lagstiftning och andra tvingande åtgärder.

En viktig sak att hålla i förgrunden när man begrundar alla sådana här fall: de är bara en början. Det finns ingen tydlig gräns som avskiljer det godtagbara från det oaccetabla. Accepterar man att brevbärarna eller rektorerna eller vem som helst har rätt att definiera “det rätta” finns det inget att sätta emot när det är centerns material eller åsikter som drabbas av behandlingen.

Kanske finns det en inbyggd likriktningstendens i oss människor, en tendens att acceptera att avvikare stöts ut, bara åsikten att de är avvikare är tillräckligt allmänt accepterad. Många av de underliggande principerna i det liberala demokratiska projektet har som orsak och effekt att motverka sådana tendenser. Synd då att det är de principerna som tycks sitta lösast till.

Jag har placerat min blogg i
Uppsala på bloggkartan.se.

Trots den närmast surrealistiska idiotin är det här faktiskt en logisk utveckling av de tankar som överväger i den feminism som för tillfället dominerar agendorna och det offentliga samtalet: Schyman vill att Fi ska gå till val på ett manifest med krav på att utjämna lönerna mellan män och kvinnor. Inte bara inom samma yrken, vilket kan tyckas vara en rimlig ståndpunkt, utan också i genomsnitt mellan yrken.

Tydligen ska en arbetsvärderingskommitté gå igenom alla yrken och utvärdera de krav som ställs. Om det visar sig att det finns yrken med samma kravnivå men olika löner ska det åtgärdas. Företag som inte genomför de påbjudna löneförändringarna ska straffas.

Tyvärr sägs det ingenting om vad som händer om det visar sig att genomsnittliga löneskillnader mellan män och kvinnor visar sig bero på att det finns en skillnad. Kanske kommer en sådan slutsats vara otillåten för kommittén och det torde gå att välja parametrarna så att risken inte uppstår.

Gudrun själv kan inte förstå att det skulle handla om någon statlig lönepolitik, hon säger:

““ Nej det tycker jag inte man ska säga. Lönen ska förhandlas mellan arbetsmarknadens parter men staten har ett ansvar att ingripa mot diskriminering.

Vilket givetvis inte är ett svar utan ett undvikande av frågan. Om staten bestämmer spelar det inte någon roll vad arbetsmarknadens parter förhandlar fram.

Rent praktiskt verkar förslaget orimligt krångligt, vore det inte bättre att bestämma att alla ska ha samma lön, oavsett arbete? Och när man ändå är i farten skulle man väl kunna vara lite radikal och socialisera alla företag. Snacka om ett kraftfullt verktyg mot diskriminering.

Skönt att inte alla har dragits med i den nymoralistiska yran.

SOK krävde en pizzabagare på 50 000 för varumärkesintrång men nöjde sig med 5 000. Detta trots att den stackars pizzabagaren ändrade namnet på pizzan så fort han fick veta att han inte fick använda beteckningen “OS”.

De olympiska spelen, har jag fått lära mig, förekom från början i det antika Grekland och återupptogs 1896 på initiativ av baron de Coubertin. Sedan dess har de alltså funnits i 110 år och Sverige har deltagit i varje OS sedan nystarten.

IOK har, genom SOK, registrerat bland annat orden OS, OLYMPIAD, OLYMPIA, OLYMPIC, DEN OLYMPISKA FACKLAN och DE OLYMPISKA RINGARNA som varumärken i Sverige. Enligt texten på sidan som länken hänvisar till gäller följande:

Ensamrätten till de olympiska varumärkena innebär att dessa icke får användas i något sammanhang med mindre att skriftligt avtal härom finns med Sveriges Olympiska Kommitté.

(Tydligen är det en risk för mig att skriva den här texten, det framgår ju inte om det rör sig om komersiella sammanhang.)

Personligen finner jag det ganska märkligt att uttryck och benämningar som i så hög grad är en del av det allmänna språkbruket kan vara registrerade som varumärken, särskilt som de olympiska spelens mer komersiella karaktär är av ganska sen uppkomst. Mer immaterialrättskunniga personer kan förstås bättre bedöma rimligheten i det.

Vad som är värre är att SOKs agerande inte på något sätt verkar för att behålla “renheten” i begreppen. Att läsa om hur något så alldagligt som en OS-pizza kan väcka SOKs vrede bidrar snarare till att släpa begreppen i smutsen och ytterligare förstärka känslan av att OS allt mindre handlar om idrottsliga värden. En känsla som är högst levande efter bråket om sponsorerna vid firandet av hockeymedaljerna.

Jag förstår att när nu SOK har dessa varumärken registrerade, vill man också agera för att värna dem. Men borde SOK borde försöka komma ihåg att just dessa varumärken har en stor del av sitt värde i att OS handlar om ädel tävlan och sunda idealBrr, det där blev nästan lite obehagligt.. Starka ingripanden mot småföretagare som, förmodligen i väldigt förståelig okunskap, gör intrång i varumärkena riskerar snarast att leda till att dessas image försämras.

Uppdatering: Hörde på TV det juridiska ombudets “förhandling” med pizzabagaren och Björn Rosengren beskrivning av det hela som en förhandling i “vänskaplig ton”. Fast egentligen lät det mer som maffia än något annat. Hotfullt.

Hur kan det vara så svårt för vissa att förstå att den så kallade rätten till heltid kommer att leda till ytterligare höjda trösklar för dem som står utanför arbetsmarknaden? Ingvar Persson förstår det inte och dessutom tycker han att det faktum att det nuvarande förslaget tar hänsyn till sådana petitesser som den anställdes egna vilja eller tillgången till arbetsuppgifter som passar för heltid gör att det hela tandlöst. IP vill ha mer! Och då väcks en annan fråga: varför vill han att fler ska bli arbetslösa?

I det extrajobb som jag just nu försörjer mig på jobbar alla deltid och på så sätt kan fem personer få hela eller delar av sin försörjning. Om någon skulle kräva att få gå upp till heltid skulle det inte gå att lösa på något annat sätt än genom att den personen fick ta över andras arbetstid. I många deltidstunga yrken är den totala arbetstiden bestämd, om någon får mer måste någon annan få mindre och om några vill gå upp till heltid kommer andra förlora sina jobb. Eller, om de har tur och får behålla arbetet kommer de att få minskad arbetstid och därmed minskad lön, kanske måste de skaffa ett arbete till för att överhuvudtaget kunna försörja sig (om det nu går att hitta något).

Det är så lustigt hur det i huvudet på de största önsketänkarna fungerar så att alla deltidstjänster kan omvandlas till heltidstjänster. Kanske kan ideologi förstöra matetmatikkunskaper? Det kluriga talet, stulet ur ettans mattebok, är 4+4=?. Ett tips: svaret är inte 16.

Det framgår tydligt av den här artikeln från Ekot att målet med båtregistret inte kan vara det som regeringen hävdar utåt: att det ska bli enklare att klara upp båtstölder.

Enligt förslaget kommer gränsen för vilka båtar som ska registreras att dras vid sju meters längd, vilket enligt försäkringsbolagen innebär att de mest stöldbegärliga och stjälbara (och därmed också mest stulna) båtarna kommer att hamna utanför registret. Istället kommer registret att innehålla de stora och dyra båtarna.

Anledningen till registret kan alltså inte rimligen vara det som regeringen säger utan måste vara det som regeringen tänker: att få in alla större båtar i ett smidigt register för att underlätta beskattning. För nog lär det sticka i ögonen på dessa människor att det inte finns något fint register där man kan se hur mycket skatt man ska ta ut för båtar eller deras förmögenhetsvärde. Alla andra aspekter av våra liv är ju registrerade.

Saken är den att jag är av den övertygelsen att en längre period med borgerliga regeringar skulle vara ett långt bättre alternativ än fortsatt vänsterstyre. Det är nämligen så att vänstern får allt fler idéer om hur de ska använda politiken, lagarna och mina surt förvärvade slantar till planer som någon lyckats övertyga dem är progressiva. Visserligen är partierna i alliansen inte så mycket bättre men någon skillnad skulle förhoppningsvis ett maktskifte kunna medföra och om borgarna skulle lyckas behålla makten över ett val kanske modet skulle växa såpass att några verkliga reformer vore möjliga. Alltså röstar jag på något av de partier som har chansen att få vara med och leka.

Eftersom moderaterna alltid haft den näst unknaste ideologin, konservatismen, i sitt bagage och eftersom jag har uppfattningen att den strömningen inom partiet är på uppåtgående (ohindrad av partiets färd mot mitten i den ekonomiska politiken), tänkte jag att folkpartiet skulle vara ett bättre alternativ.

Så fel, så fel. Folkpartiet verkar för att få uttrycket “batongliberal” att glida från fullständigt barrockt till i närheten av ett sniff av verklighetsanstrykning – även om jag fortfarande vill förneka kommunister rätten att definiera och gruppera oss som använder termen liberal i vår etikettering av oss själva. Dessutom samarbetar ett av partierna i alliansen med regeringen under ett valår. (s) kommer att tacka för hjälpen genom att använda frågan när de vill påpeka att alliansen inte är samspelt och därför ett opålitligt regeringsunderlag.

Det är inte säkert att förslaget om buggning är jättedåligt, även om det här med avlyssning av tidningsredaktioner känns mystiskt och inte så lite skrämmande, men varför man inte kunde ha väntat på Integritetsskyddskommitténs rapport är helt obegripligt. Nyckelcitat från artikeln:

Förslaget om hemlig avlyssning har kritiserats av flera tunga instanser, förutom lagrådet. Kritiker har invänt mot att buggningen genomförs på bekostnad av den personliga integriteten. Bodström håller inte med.

Nä, just det, han gör ju inte det.

Lyckligtvis verkar det som om inte alla folkpartister är lika lättförledda, Uppsalas egen stolthet Erik Ullenhag säger t.ex. att han tänker rösta emot partilinjen i frågan. I samma artikel framkommer också att ett av folkpartiets krav för att sätta på sig såssarnas koppel är “en garanti för att den som buggats i efterhand ska underrättas, och kunna få buggningsbeslutet prövat i domstol”, men den garantin kommer inte att finnas med i den proposition som herr Bodström ska lägga fram och kommer förmodligen inte heller att finnas med i lagen när den börjar gälla vid halvårsskiftet (om den nu går igenom).

- Men vi kan inte låta allt vänta ytterligare bara för det, säger Johan Pehrson.
- Det kommer ju så småningom.

Tro det?