Är SOK galna? Eller: OS-post
SOK krävde en pizzabagare pÃ¥ 50 000 för varumärkesintrÃ¥ng men nöjde sig med 5 000. Detta trots att den stackars pizzabagaren ändrade namnet pÃ¥ pizzan sÃ¥ fort han fick veta att han inte fick använda beteckningen “OS”.
De olympiska spelen, har jag fått lära mig, förekom från början i det antika Grekland och återupptogs 1896 på initiativ av baron de Coubertin. Sedan dess har de alltså funnits i 110 år och Sverige har deltagit i varje OS sedan nystarten.
IOK har, genom SOK, registrerat bland annat orden OS, OLYMPIAD, OLYMPIA, OLYMPIC, DEN OLYMPISKA FACKLAN och DE OLYMPISKA RINGARNA som varumärken i Sverige. Enligt texten på sidan som länken hänvisar till gäller följande:
Ensamrätten till de olympiska varumärkena innebär att dessa icke får användas i något sammanhang med mindre att skriftligt avtal härom finns med Sveriges Olympiska Kommitté.
(Tydligen är det en risk för mig att skriva den här texten, det framgår ju inte om det rör sig om komersiella sammanhang.)
Personligen finner jag det ganska märkligt att uttryck och benämningar som i så hög grad är en del av det allmänna språkbruket kan vara registrerade som varumärken, särskilt som de olympiska spelens mer komersiella karaktär är av ganska sen uppkomst. Mer immaterialrättskunniga personer kan förstås bättre bedöma rimligheten i det.
Vad som är värre är att SOKs agerande inte pÃ¥ nÃ¥got sätt verkar för att behÃ¥lla “renheten” i begreppen. Att läsa om hur nÃ¥got sÃ¥ alldagligt som en OS-pizza kan väcka SOKs vrede bidrar snarare till att släpa begreppen i smutsen och ytterligare förstärka känslan av att OS allt mindre handlar om idrottsliga värden. En känsla som är högst levande efter brÃ¥ket om sponsorerna vid firandet av hockeymedaljerna.
Jag förstår att när nu SOK har dessa varumärken registrerade, vill man också agera för att värna dem. Men borde SOK borde försöka komma ihåg att just dessa varumärken har en stor del av sitt värde i att OS handlar om ädel tävlan och sunda ideal
Uppdatering: Hörde pÃ¥ TV det juridiska ombudets “förhandling” med pizzabagaren och Björn Rosengren beskrivning av det hela som en förhandling i “vänskaplig ton”. Fast egentligen lät det mer som maffia än nÃ¥got annat. Hotfullt.
