Rationalisten

Tenta på G => inte så mycket tid över för tillfället.

Protesterna i Frankrike fungerade, den franska regeringen drog tillbaka sitt förslag och började fundera över andra, dyrare sätt att minska ungdomsarbetslösheten. Ur ett svenskt perspektiv är den franska regeringens nederlag en missad möjlighet att utvärdera det starka anställningsskyddets effekter på arbetsmarknaden, frågan är ju rätt hett omdiskuterad även här.

En annan aspekt som är intressant ur ett svenskt perspektiv är den demokratiska frågan. Vissa somliga har fått för sig att stora protester och en opinionsundersökning utgör demokratiska beslutande organ. I så fall borde det räcka att samla ihop några rejäla demonstrationer till stöd för centerns förslag, opinionsundersökningen är ju redan klar (det finns en länk på sidan)I undersökningen framkommer att ungdomar är avgjort mer positivt inställda till förslaget än vad de i åldern 30-59 är. Detta kan tolkas som att de äldre är mer fastkörda i gamla tankebanor ELLER att även de äldre tror att förslaget skulle kunna fungera och att det skulle missgynna dem på arbetsmarknaden..

Nu är nog sannolikheten försvinnande liten att demonstrationer till förmån för centerns förslag skulle applåderas av dem som jublat över de franska protesterna och dessas demokratiska innehåll. Det handlar helt enkelt inte så mycket om demonstrationerna i sig utan om innehållet i det som det protesteras för eller emot. Upplopp och utomparlamentariska metoder för att få sin vilja fram är godtagbara medel, om bara målet är det rätta.

Vilket inte så osökt leder till de demonstrationer som förekommit i Sverige, framförallt med medlemmar av det så kallade Osynliga Partiet, de Arga. Lyckligtvis verkar de inte riktigt ha begripit sitt eget bästa eller så är problemet att det är den svarta svansen som utgör massan i de svenska demonstrationerna. Istället för att, enligt gängse taktik, se till att hänga på en stor demonstration och ställa till bråk, verkar de svenska Arga försöka driva demonstrationerna själva. Resultatet blir inte så bra. Något hundratal personer som vandaliserar lokalerna för ett litet parti i opposition, bara för att det lilla, maktlösa, partiet dristat sig att komma med ett förslag, är inte lyckat varken ur demokratisk synvinkel eller för att bilda opinion.

Gamla tankar återupplivas så lätt. Nu är det den gamla hederliga svart-vita verklighetsbeskrivningen som är på modet igen. Den som inte är med mig är emot mig, fast med med en twist. Sålunda är Louise och alla andra som inte instämmer i officiell verklighetsbeskrivning kring prostitution, oavsett utgångspunkt, prostitutionsförespråkare. Dennis såg det och CLK Aqurette påpekar likheter med annat i den svenska förbudspolitiken.

I själva verket är det naturligtvis så att det finns åsikter längs ett spektrum. Även personer som efterfrågar någon form av förbjudande lagstiftning på området kan ibland vara så ärliga att de medger att den nuvarande lagstiftningen inte har haft den funktion den var avsedd att få och att den snarast har lett till en svårare situation för dem som, frivilligt eller ofrivilligt, är prostituerade.

Fast värst av allt är ändå de svador av svepande generaliseringar och lervattensgrumligt tänkande som accepteras som tänkvärda inlägg i debatten. Som Monica Wehlins artikel på Brännpunkt igår.

I Wehlins värld är det av avgörande betydelse för Sveriges deltagande i fotbolls-VM att det i Tyskland finns möjlighet för män att köpa tjänster av prostituterade. Kanske är det för att Wehlin vet att fotboll är en rent manlig intressesfär och att män som är intresserade av fotboll är supande, skrÃ¥lande, horköpande gubbar. Slutsatsen är att de män som Ã¥ker till Tyskland för att kolla fotboll kommer att gÃ¥ till prostituerade. Vad alla de svenska kvinnor som kommer att Ã¥ka till Tyskland för att se pÃ¥ fotboll är för människor framgÃ¥r inte, inte heller vad de kommer att göra dÃ¥ deras manliga resekamrater roar sig med “rÃ¥knull”.

MÃ¥lsättningen med artikeln dyker i själva verket inte upp förrän i slutet. DÃ¥ har Wehlin hunnit definiera stöd för den svenska lagstiftningen som den enda acceptabla stÃ¥ndpunkten i debatten och ur det följer en spännande slutsats: männen är kollektivt ansvariga för att prostitution förekommer och för att Tyskland inte följer Sveriges exempel. Ja, “männens” vägran att ställa upp pÃ¥ bojkotten innebär att männen är kollektivt ansvariga för Hagamannens härjningar.

Mäns kollektiva skuld/ansvar är en av de mest orimliga konstruktioner som någonsin har kunnat framföras som acceptabelt resonemang i officiella sammanhang.

Ingen är sÃ¥ föraktfull och överlägsen som en förment omtänksam och mjuk, flummig miljöpartistisk fundis, det blev jag övertygad om efter att ha sett Dokument inifrÃ¥ns “Fundamentalisterna” idag.

Att miljöpartisternas syn pÃ¥ ekonomi är annorlunda är välkänt och knappast förvÃ¥nande men det var intressant att höra om hur man ser över näsan ner pÃ¥ dem som utför arbeten man själv anser sig förmer än. Merete Kapstads uttalande frÃ¥n miljöpartiets kongress 2005, som finns pÃ¥ sidan ovan ger uttryck för detta. Det är finare att säga nej till ett grÃ¥tt arbete än att vända burgare pÃ¥ McDonald’s.

Denna skrämmande attidtyd till arbetet verkar vara på frammarch, kanske särskilt i en yngre generation som har tagit till sig detta överlägsna föraktJag påminns om någon intervju jag såg i en nyhetssändning häromsistens där en ung kvinna gnällde över att inte 40-talisterna kunde gå i pension så att 25-åringarna kunde få de chefsjobb de på något sätt antogs vara berättigade till. gentemot mindre intressanta men inte mindre verkliga och nödvändiga jobb. Det räcker helt enkelt inte med att skaffa sig ett jobb och med olika metoder jobba sig uppåt mot intressantare positioner, det ska vara ett intressant och välbetalt jobb på en gång, annars kan det vara (helst med medborgarlön). Snobbismen är oerhörd.

Samhället behöver inte en medborgarlön som sänder signalen att det är rätt att bli försörjd av andra utan egen insats. Som säger att det är rätt att inte bara förvänta sig utan också kräva en del av andra människors insatser när man själv inte är intresserad av att bära sin egen vikt. Samhället behöver snarare en upputsning av den arbetsmoral som säger att var och en bör göra åtminstone sitt bästa för att dra sitt eget lass. Kombinerat med en rejäl dos av diskmedel för att få bort den snobbism som delar in jobben i fina och fula.

De grå och trista jobben med dålig lön är förstås inte så roliga men de är inte desto mindre en synnerligen viktig del av den stora röra som är marknadsekonomin. Tar man bort dem kommer ekonomins omfattning att minska markant och utrymmet för många andra arbeten kommer att försvinna. Miljöpartisternas vision skulle alltså kunna leda till ett uppfyllande av deras profetia om en framtid där endast 20 % av befolkningen har ett arbete.

Ett inslag pÃ¥ Rapport igÃ¥r (orkar inte ta fram en länk, den kommer ändÃ¥ inte vara aktuell sÃ¥ länge). Det handlade om Munkfors, där kommunens deltidsanställda fÃ¥tt möjlighet att gÃ¥ upp till heltid. FarhÃ¥gan om att “rätt till heltid” skulle leda till att en del av personalen mÃ¥ste sägas upp bekräftades. Givetvis var det den yngsta av dem som intervjuades som blivit uppsagd. Förslaget kommer inte bara att leda till ökad arbetslöshet i allmänhet, det kommer att leda till ökad arbetslöshet bland unga specifikt. 20 procent räcker visst inte.

Arbetsdödsminister Hans Karlsson gjorde ett spännande uttalande:

Det kan inte vara så att just ett antal kvinnor i kvinnodominerade arbeten ska ha dåliga anställningar för att vi ska ha en högre sysselsättning, det är en orimlig ståndpunkt.

I mina öron låter det närmast som en groda men min moral tycks avvika allt mer från den korrekta. Tydligen anser herr ministern i alla fall att arbetslöshet är bättre än en deltidsanställning. I beg to differ! Och för den delen måste jag ställa mig frågan varför det bara är kvinnorna i de kvinnodominerade yrkena som har gjort sig förtjänta av herr ministerns omtanke.

Uppdatering: Humus hade hittat en direktlänk till inslaget. Jag borde bli bättre på att rota bland svts klipp.

Med förra inlägget i huvudet.

Det är alltså så att det finns en viss ökning av skillnaderna mellan dem som har högst och dem som har lägst löner. Hur spännande är den informationen för den som befinner sig i den andra gruppen? Inte särskillt spännande, så länge man håller i minnet att ekonomin än så länge inte är ett nollsummespel. Betydligt mer intressant är vad som händer och varför och den förmodligen minst lättlärda läxan är att det svenska högskattesystemet snarare är en börda än en hjälpande hand för den som är lågavlönad.

I själva verket är det varken hög- eller låginkomsttagarna som tjänar på att socialdemokraterna och deras lakejer vinner val efter val. Med vänsterkartellen vid makten fortsätter utbyggnaden av den offentliga verksamheten, en utbyggnad som kräver alltmer pengar för sin finansiering. Pengar som betalas via skattsedeln. Kanske tas en större andel av höginkomsttagarnas inkomster i skatt men för den som tjänar lite räcker även den relativt sett lägre skatten för att kraftigt beskära vilka möjligheter som står till buds. För låginkomsttagaren finns det inte utrymme att fundera över procentsatser, det är summan, eller snarare differensen, som är intressant.

Av den anledningen är det som det ur låginkomsttagarens perspektiv i själva verket är de politiska partier som vill ha en mindre omfattande offentlig verksamhet, en offentlig verksamhet som kräver mindre resurser, som borde vara mest tilltalande. Om man suger på ramarna i slutet av månaden eller om ett inköp av ett träningskort är ett oöverstigligt ekonomiskt hinder är det inte mer dyr offentlig verksamhet man borde efterfråga utan mindre. Och därigenom lägre skatter som lämnar större utrymme för egna val och prioriteringar.

För det är låginkomsttagarna som är vänsterns föda, det är låginkomsttagarna som aldrig kan ta sitt pick och pack och dra. Det är låginkomsttagarna som stannar kvar, får ut mindre än hälften av sitt arbetes värde i lön och dessutom får betala ett tillägg på varje vara vi köper. Nu är det visserligen svårt att ha råd med så mycket mer än mat om man både har låg lön och får en tredjedel stulen varje månad så momsen blir ändå inte mer än 12 % men då ska man ju veta att i hela produktionskedjan appliceras momssatser och någonstans sitter dessutom bönder som får bidrag och lobbyister som talar om för oss att köpa svenskt.

Låginkomsttagarna är inte de som tjänar mest på vänstern. Det är människorna som är inne i trygghetssystemen och som har en god inkomst som har något att hämta i systemet.

Gamla nyheter.

Det kom ett besked från SCB: Inkomstspridningen har ökat. Lite dålig schvung? Ja, SvD ville sälja på sensation snarare än information och då fick det bli Ökade inkomstklyftor. Brandrubriker om ökade klyftor säljer lösnummer i Sverige eftersom ökade klyftor här är den värsta tänkbara ekonomiska utvecklingen, värre än galopperande inflation.

En intressant, etisk aspekt av denna fixering vid ekonomiska skillnader är hur den spelar på avundsjuka. Normalt är inte avundsjuka en känsla som uppmuntras. Avundsjukan betraktas som en barnslig och obehaglig, ja närmast ful, känsla som man bör lära sig hantera och vända till något positivt, som ambition. Utom när frågan handlar om ekonomiska skillnader i samhället i stort, då representerar den nämligen en ädel strävan efter Jämlikhet eller, ännu hellre, Rättvisa. Detta är en illusion, det är fortfarande avundsjuka som känns i bröstet när en annans materiella standard irriterar. Att någon har mer är inte en oförrätt mot den som har mindre.

I själva verket är inkomstspridningen i Sverige inte stor. Inte ens tillräckligt stor. Danne Nordling plockade förtjänstfullt i rapporten och påpekade att de tio procent rikaste i Sverige i själva verket bara har en inkomst av tjänst och bidrag som är 99 procent större än genomsnittet. De tio procent rikaste i Sverige har alltså i snitt knappt dubbelt så hög lön som genomsnittet i helhet. Slutsatsen måste bli att det är rätt få i Sverige som egentligen tjänar riktigt mycket.

Som sagt är den lilla skillnaden i inkomst mellan hög- och medelinkomstagare nÃ¥got som applÃ¥deras av vänsterfolk. Samtidigt ska varje ny, dyr reform betalas genom att högre skatt tas ut av de högavlönade, de “rika”. Det blir lite bakvänt. Tack vare kampen för mindre klyftor är de rika i Sverige inte tillräckligt mÃ¥nga för att progressiv beskattning inom nÃ¥gra rimliga gränser ska ge sÃ¥ mycket pengar att det räcker för att bekosta t.ex. vänsterns 200 000 nya offentliga jobb. Samtidigt blir resultatet av en fortsatt kamp mot inkomstskillnader, särskillt om man tar i beaktande genomslaget av de befängda marginaleffekter som uppstÃ¥r med högre skatter pÃ¥ högre inkomster, att underlaget för att ge storartade löften med rättvisepatos minskar ytterligare. Men det lÃ¥ter ju bra att gorma om att “ta frÃ¥n de rika”.

Det hände sig att Yelah skrev: LO utlyser generalstrejk mot svenskt ungdomsavtal. Fredrick Federley reagerade på det och missade att det var en till aprilskämt förvandlad våt dröm från Yelahs sida. Och Ali Esbati skrattade i mjugg.

Fast sÃ¥ far out var det visst inte, idag skriver DN att en Sekoklubb vill gÃ¥ ut i strejk mot franska arbetsgivare i Sverige för att pÃ¥verka opinionen. Trots att det finns gällande kollektivavtal tycker Seko klubb 119 att det vore en bra idé att stoppa tunnelbanan, det skulle ju verkligen sända en stark signal till Frankrikes regering. “Ta tillbaka förslaget, annars blir konsekvenserna oöverskÃ¥dliga. Vi kommer att stoppa tunnelbanan i Stockholm.”

Seko centralt visar större verklighetsförankring och ställer sig kallsinniga till förslaget.

JämO, Claes Borgström, vill att Sverige, eller rättare sagt SvFF, ska bojkotta VM. I Tyskland, som är en demokrati och som till för bara ett halvår sedan styrdes av socialdemokrater, är prostitution och sexköp lagligt men JämO vill förstås att också tyskarna ska se ljuset och införa den svenska lagstiftningen. För att övertyga dem vill han att Sverige ska bojkotta fotbolls-VM. Det är rätt skumt som argument betraktat, knappast ägnat att ge sken av ett seriöst inlägg i en debatt. Snarare stinker det av överlägsen inställning. Att vi i Sverige anser att vår inställning till allt alltid är den allra bästa innebär inte att det faktiskt är så, många länder intar andra och vissa fall mer framgångsrika attityder till problematiska frågor som prostitution och narkotika. T.ex. tycker inte det tyska kvinnoförbundet, som har fler medlemmar än vad det finns svenskar, att bojkotten är en god idé eller att Sveriges inställning till prostitution är något att ta efter.

Människohandel och sexslaveri är däremot företeelser där den svenska och den tyska attityden sammanfaller. Tyvärr verkar Borgström inte vilja se skillnad på dem och prostitution i allmänhet, på något sätt blir sexslaveri och prostitution ekvivalenter. Det är rätt okänsligt och leder knappast till någon hjälp för offren för den fruktansvärda brottslighet som människohandel är.

När nu till och med tyskarna tycks ju ha lagar mot slaveri och trafficking är frågan är vad en svensk bojkott skulle kunna innebära i form av verklig förändring på det området, här har vi ju ingen moraliskt överlägsen lagstiftning att exportera. Borgström tycks ändå mena att VM är den direkta orsaken till alla de kända eller befarade problemen, trots att det knappast är FIFA som driver bordeller eller organiserar människohandel. Dessutom verkar han tycka att SvFF och samtliga svenska fotbollsälskareHär finns förstås ett enormt antal kvinnor också, fotboll är inte längre en manlig angelägenhet även om det passar bättre att framhålla den som en sådan i det här sammanhanget. ska ta ansvar för och konsekvenserna av att andra tänker och handlar enligt vissa mönster.

Det kräver egentligen ingen större ansträngning för att förstå varför det franska (och av centerpartiet till Sverige importerade) förslaget väcker vrede. Det är ju känt att vi formas av vår omgivning och sociala sammanhang och åratal av indoktrinering lämnar helt enkelt sitt märke. Lite förvånande är det däremot att det är de som mestadels skulle få fördelar av förslaget, de som - om nu politikerna i sin vishet har kalkylerat rätt - skulle få lättare att få anställning, som tycks protestera vildast.

DN har en ledare idag angående det vredesväckande förslaget och gör en god poängEn poäng som särskillt tilltalar mig.: åldersgränsen är problematisk. För den som är äldre än 26 men oprövad på arbetsmarknaden kommer förslaget, om det nu fungerar som det är tänkt, att göra det ännu svårare att få in en fot. Förslaget bör göras om så att det antingen tar hänsyn till den arbetssökandes tidigare historia på arbetsmarknaden eller så att det omfattar alla och inte bara ungdomar.

För övrigt är det intressant att se hur centerns franska inspiration har gjort dem till hatobjekt #1 för rörelser på den yttersta vänsterkanten, kanske kan det sägas vara en hedersbetygelse.