Rationalisten

Med förra inlägget i huvudet.

Det är alltså så att det finns en viss ökning av skillnaderna mellan dem som har högst och dem som har lägst löner. Hur spännande är den informationen för den som befinner sig i den andra gruppen? Inte särskillt spännande, så länge man håller i minnet att ekonomin än så länge inte är ett nollsummespel. Betydligt mer intressant är vad som händer och varför och den förmodligen minst lättlärda läxan är att det svenska högskattesystemet snarare är en börda än en hjälpande hand för den som är lågavlönad.

I själva verket är det varken hög- eller låginkomsttagarna som tjänar på att socialdemokraterna och deras lakejer vinner val efter val. Med vänsterkartellen vid makten fortsätter utbyggnaden av den offentliga verksamheten, en utbyggnad som kräver alltmer pengar för sin finansiering. Pengar som betalas via skattsedeln. Kanske tas en större andel av höginkomsttagarnas inkomster i skatt men för den som tjänar lite räcker även den relativt sett lägre skatten för att kraftigt beskära vilka möjligheter som står till buds. För låginkomsttagaren finns det inte utrymme att fundera över procentsatser, det är summan, eller snarare differensen, som är intressant.

Av den anledningen är det som det ur låginkomsttagarens perspektiv i själva verket är de politiska partier som vill ha en mindre omfattande offentlig verksamhet, en offentlig verksamhet som kräver mindre resurser, som borde vara mest tilltalande. Om man suger på ramarna i slutet av månaden eller om ett inköp av ett träningskort är ett oöverstigligt ekonomiskt hinder är det inte mer dyr offentlig verksamhet man borde efterfråga utan mindre. Och därigenom lägre skatter som lämnar större utrymme för egna val och prioriteringar.

För det är låginkomsttagarna som är vänsterns föda, det är låginkomsttagarna som aldrig kan ta sitt pick och pack och dra. Det är låginkomsttagarna som stannar kvar, får ut mindre än hälften av sitt arbetes värde i lön och dessutom får betala ett tillägg på varje vara vi köper. Nu är det visserligen svårt att ha råd med så mycket mer än mat om man både har låg lön och får en tredjedel stulen varje månad så momsen blir ändå inte mer än 12 % men då ska man ju veta att i hela produktionskedjan appliceras momssatser och någonstans sitter dessutom bönder som får bidrag och lobbyister som talar om för oss att köpa svenskt.

Låginkomsttagarna är inte de som tjänar mest på vänstern. Det är människorna som är inne i trygghetssystemen och som har en god inkomst som har något att hämta i systemet.

Gamla nyheter.

Det kom ett besked från SCB: Inkomstspridningen har ökat. Lite dålig schvung? Ja, SvD ville sälja på sensation snarare än information och då fick det bli Ökade inkomstklyftor. Brandrubriker om ökade klyftor säljer lösnummer i Sverige eftersom ökade klyftor här är den värsta tänkbara ekonomiska utvecklingen, värre än galopperande inflation.

En intressant, etisk aspekt av denna fixering vid ekonomiska skillnader är hur den spelar på avundsjuka. Normalt är inte avundsjuka en känsla som uppmuntras. Avundsjukan betraktas som en barnslig och obehaglig, ja närmast ful, känsla som man bör lära sig hantera och vända till något positivt, som ambition. Utom när frågan handlar om ekonomiska skillnader i samhället i stort, då representerar den nämligen en ädel strävan efter Jämlikhet eller, ännu hellre, Rättvisa. Detta är en illusion, det är fortfarande avundsjuka som känns i bröstet när en annans materiella standard irriterar. Att någon har mer är inte en oförrätt mot den som har mindre.

I själva verket är inkomstspridningen i Sverige inte stor. Inte ens tillräckligt stor. Danne Nordling plockade förtjänstfullt i rapporten och påpekade att de tio procent rikaste i Sverige i själva verket bara har en inkomst av tjänst och bidrag som är 99 procent större än genomsnittet. De tio procent rikaste i Sverige har alltså i snitt knappt dubbelt så hög lön som genomsnittet i helhet. Slutsatsen måste bli att det är rätt få i Sverige som egentligen tjänar riktigt mycket.

Som sagt är den lilla skillnaden i inkomst mellan hög- och medelinkomstagare nÃ¥got som applÃ¥deras av vänsterfolk. Samtidigt ska varje ny, dyr reform betalas genom att högre skatt tas ut av de högavlönade, de “rika”. Det blir lite bakvänt. Tack vare kampen för mindre klyftor är de rika i Sverige inte tillräckligt mÃ¥nga för att progressiv beskattning inom nÃ¥gra rimliga gränser ska ge sÃ¥ mycket pengar att det räcker för att bekosta t.ex. vänsterns 200 000 nya offentliga jobb. Samtidigt blir resultatet av en fortsatt kamp mot inkomstskillnader, särskillt om man tar i beaktande genomslaget av de befängda marginaleffekter som uppstÃ¥r med högre skatter pÃ¥ högre inkomster, att underlaget för att ge storartade löften med rättvisepatos minskar ytterligare. Men det lÃ¥ter ju bra att gorma om att “ta frÃ¥n de rika”.