Demonstrationer
Protesterna i Frankrike fungerade, den franska regeringen drog tillbaka sitt förslag och började fundera över andra, dyrare sätt att minska ungdomsarbetslösheten. Ur ett svenskt perspektiv är den franska regeringens nederlag en missad möjlighet att utvärdera det starka anställningsskyddets effekter på arbetsmarknaden, frågan är ju rätt hett omdiskuterad även här.
En annan aspekt som är intressant ur ett svenskt perspektiv är den demokratiska frågan. Vissa somliga har fått för sig att stora protester och en opinionsundersökning utgör demokratiska beslutande organ. I så fall borde det räcka att samla ihop några rejäla demonstrationer till stöd för centerns förslag, opinionsundersökningen är ju redan klar (det finns en länk på sidan)
Nu är nog sannolikheten försvinnande liten att demonstrationer till förmån för centerns förslag skulle applåderas av dem som jublat över de franska protesterna och dessas demokratiska innehåll. Det handlar helt enkelt inte så mycket om demonstrationerna i sig utan om innehållet i det som det protesteras för eller emot. Upplopp och utomparlamentariska metoder för att få sin vilja fram är godtagbara medel, om bara målet är det rätta.
Vilket inte så osökt leder till de demonstrationer som förekommit i Sverige, framförallt med medlemmar av det så kallade Osynliga Partiet, de Arga. Lyckligtvis verkar de inte riktigt ha begripit sitt eget bästa eller så är problemet att det är den svarta svansen som utgör massan i de svenska demonstrationerna. Istället för att, enligt gängse taktik, se till att hänga på en stor demonstration och ställa till bråk, verkar de svenska Arga försöka driva demonstrationerna själva. Resultatet blir inte så bra. Något hundratal personer som vandaliserar lokalerna för ett litet parti i opposition, bara för att det lilla, maktlösa, partiet dristat sig att komma med ett förslag, är inte lyckat varken ur demokratisk synvinkel eller för att bilda opinion.
