Inkomstskillnader
Gamla nyheter.
Det kom ett besked från SCB: Inkomstspridningen har ökat. Lite dålig schvung? Ja, SvD ville sälja på sensation snarare än information och då fick det bli Ökade inkomstklyftor. Brandrubriker om ökade klyftor säljer lösnummer i Sverige eftersom ökade klyftor här är den värsta tänkbara ekonomiska utvecklingen, värre än galopperande inflation.
En intressant, etisk aspekt av denna fixering vid ekonomiska skillnader är hur den spelar på avundsjuka. Normalt är inte avundsjuka en känsla som uppmuntras. Avundsjukan betraktas som en barnslig och obehaglig, ja närmast ful, känsla som man bör lära sig hantera och vända till något positivt, som ambition. Utom när frågan handlar om ekonomiska skillnader i samhället i stort, då representerar den nämligen en ädel strävan efter Jämlikhet eller, ännu hellre, Rättvisa. Detta är en illusion, det är fortfarande avundsjuka som känns i bröstet när en annans materiella standard irriterar. Att någon har mer är inte en oförrätt mot den som har mindre.
I själva verket är inkomstspridningen i Sverige inte stor. Inte ens tillräckligt stor. Danne Nordling plockade förtjänstfullt i rapporten och påpekade att de tio procent rikaste i Sverige i själva verket bara har en inkomst av tjänst och bidrag som är 99 procent större än genomsnittet. De tio procent rikaste i Sverige har alltså i snitt knappt dubbelt så hög lön som genomsnittet i helhet. Slutsatsen måste bli att det är rätt få i Sverige som egentligen tjänar riktigt mycket.
Som sagt är den lilla skillnaden i inkomst mellan hög- och medelinkomstagare nÃ¥got som applÃ¥deras av vänsterfolk. Samtidigt ska varje ny, dyr reform betalas genom att högre skatt tas ut av de högavlönade, de “rika”. Det blir lite bakvänt. Tack vare kampen för mindre klyftor är de rika i Sverige inte tillräckligt mÃ¥nga för att progressiv beskattning inom nÃ¥gra rimliga gränser ska ge sÃ¥ mycket pengar att det räcker för att bekosta t.ex. vänsterns 200 000 nya offentliga jobb. Samtidigt blir resultatet av en fortsatt kamp mot inkomstskillnader, särskillt om man tar i beaktande genomslaget av de befängda marginaleffekter som uppstÃ¥r med högre skatter pÃ¥ högre inkomster, att underlaget för att ge storartade löften med rättvisepatos minskar ytterligare. Men det lÃ¥ter ju bra att gorma om att “ta frÃ¥n de rika”.
