Rationalisten

Appropå det här:

En av de mest bizarra aspekterna av det svenska systemet som det ser ut för tillfället är att en tillräcklig bruttoinkomst kan förvandlas till en nettoinkomst under socialbidragsnormen. Av skatten. Se där det humana svenska välfärdssamhället.

Aftonbladet tar upp den synnerligen pinsamma LO-bloggaren Nicklas Eriksson (läs t.ex. hos Sakine).

Varför skriver dÃ¥ AB om en LO-bloggare som gör nÃ¥got sÃ¥ urbota dumt? Svaret är givet: för att kunna kasta skit pÃ¥ bloggare. Lena Melin, som skrivit artikeln, orerar om hur bloggare knappast lär kunna klara av att fungera som ansvariga utgivare för sin blogg, de har ju inte “lÃ¥ng journalistisk erfarenhet”. I slutet av artikeln tar hon ut svängarna rejält:

Bloggarna kan bli partiernas ömma punkt i valet. Där kallas saker och ting för något helt annat än vad som står i handlingsprogram eller valmanifest.
Det är där fördomarna kommer fram. Det är där omdömeslösheten frodas. Skillnad mellan partierna på det området? Det återstår att se.

Jag tror bestämt att vissa journalister uppfattar bloggarna som något av ett hot.

Svenskt Näringsliv har lÃ¥tit göra en opinionsundersökning för att undersöka hur allmänheten ställer sig till kvotering. De blev nog glada över resultatet, jag tycker det är positivt, framförallt att en sÃ¥ stor majoritet ställer sig tveksamma till “positiv särbehandling”.

Men vad är det egentligen Jens Orback säger om undersökningens utformning?

Jämställdhetsministern Jens Orback tror inte att att könskvotering har så svagt stöd som undersökningen visar. Till Dagens Nyheter säger han att frågorna i undersökningen är fel ställda.

- Jag skulle istället vilja fråga om någon är nöjd med att nästan inga kvinnor finns representerade i bolagets styrelser, säger han.

En titt på frågorna (resultatet av undersökningen finns här) säger att de ställdes mer eller mindre rakt upp och ner. Det faller alltså inte Orback på läppen, istället tycker han att man borde ha ställt en fråga som inte alls tar upp könskvotering. Det är lite svårt att se varför den frågan hade gett en bättre bild av de intervjuades inställning till könskvotering än att helt enkelt fråga vad de tycker.

Kanske hade Orback tänkt sig att den frågan skulle bana vägen för en fråga om könskvotering, givetvis med ett gott syfte inbakat i frågan (det är ju så man gör opinionsundersökningar - och valsedlar).

Fast sen återstår ju frågan om Svenskt Näringsliv verkligen vill att politikerna ska vara populister. Egentligen.

För den som mest är intresserad av marknadskritik måste Barry Schwartz vara en skänk från ovan. Men jag tycker att Johannes Ekman som skrivit söndagens Kulturkrönika från Ekot (och som jag hittade via Dick Erixon) borde läsa Virginia Postrels sågning av The Paradox of Choice.

Men i sammanhanget är det talande nog att titeln inte översattes till Valfrihetens Paradox utan till Valfrihetens Tyranni.

Hur går det egentligen till när man resonerar sig fram till att det är en god idé att lagstifta om cykelhjälmstvång för vuxna människor? Hur gick det till när nollvisionerna tog över? Hur kommer det sig att förmodat intelligenta människor inte förstår att det enda som är noll är sannolikheten för att någon nollvision ska kunna uppnås? Hur kommer det sig att samma människor är så kära i visionen att de är beredda att använda vilka verktyg som helst för dess skull?

Kan man inte förutsätta att alla vuxna människor är medvetna om att det finns risker med att cykla utan hjälm men att de, av olika skäl, ändå väljer att göra det? Gällande barn kan jag förstå ett resonemang kring grupptryck och hur hjälmtvång minskar detta, men för vuxna människor? Vore det inte rimligare att tänka sig att vuxna, myndiga människor kan fatta beslut själva?

Petter Nilsson fick ju inte den där “mÃ¥ngfaldsanställningen” (bizarreriets startpunkt) till slut. Hos en del väcker det ilska att svt ändrade sig, det talas om otillbörlig pÃ¥verkan, om svaga media, om yrkesförbud och om att det rör sig om ett pÃ¥hopp pÃ¥ yttrandefriheten.

Svt Syd själva säger att de ändrade sig eftersom de insåg att anställningen skulle skapa en debatt som skulle kunna skada svt:s trovärdighet. Petter Nilsson hävdar å andra sidan att alla påståenden om att han skulle stödja antidemokratiska metoder är felaktiga, samtidigt som han kategoriskt har vägratNej, att herr Nilsson väljer att omdefiniera både demokrati och våld gör ingen skillnad. att ta avstånd från sådana metoder. Han har dessutom stöttat () ekonomiskt och deltagit i deras demonstrationer. Herr Nilssons anställning var därför ett högst rimligt skäl att ifrågasätta svt:s inställning till de demokratiska värderingar som organisationen är satt att värna.

Att centerns inblandning i saken väcker sådant anstöt är förmodligen det mest obegripliga i det hela. Centern var det parti som framförallt drabbades av stenkastningen och det verkar naturligt att de reagerar när svt gång efter annan stöttar stenkastarna.

Hade det varit en aktör på den fria marknaden som beslutat sig för att anställa Petter Nilsson och använda hans unika(?) kunskaper hade centern kunnat uppmana till bojkott av den aktören, utan att någon hade lyft på ett ögonbryn. När måltavlan är svensk statlig television, vars intäkter kommer från en obligatorisk avgift, då är det helt plötsligt oacceptabelt?

Det var ju det där med definitionen av rasism som den där skolstyrelsen i Seattle hade kommit på:

Cultural Racism:
Those aspects of society that overtly and covertly attribute value and normality to white people and Whiteness, and devalue, stereotype, and label people of color as “other”, different, less than, or render them invisible. Examples of these norms include defining white skin tones as nude or flesh colored, having a future time orientation, emphasizing individualism as opposed to a more collective ideology, defining one form of English as standard, and identifying only Whites as great writers or composers.

(Från t.ex. The Volokh Conspiracy, min fetstil.)

Fast det visar sig att den definitionen placerar både bonoboapor och orangutanger i rasistfacket. Människoaporna har nämligen också förmågan att planera för framtiden.

Nej, det betyder inget annat än att definitionen är fullkomligt befängd.

Via Promemorian hittade jag till den här artikeln i Resumé, där den kristdemokratiska riksdagsledamoten Helena Höij ger mer vatten pÃ¥ kvarnen rörande dynamiken kring inskräkningar i yttrandefriheten. Hon menar nämligen att det borde gÃ¥ att göra sÃ¥dana inskränkningar för att förbjuda “porrbilarna” i Stockholm och hon motiverar det med att det ju minsann gick bra att göra inskränkningar för att förbjuda barnporr. Detta är precis den utveckling som det varnades för när barnporr-inskränkningen infördes: har man väl gjort en inskränkning i “ett gott syfte” finns det ingen möjlighet att förhindra att andra “tillräckligt goda syften ocksÃ¥ används för nya inskränkningar.

Det kom en rapport från folkhälsoinstitutet igår. Jag har inte orkat läsa igenom den ännu men att ursprunget ger ju en del dåliga vibbar.

I en intervju i Ekot säger Kristina Ramstedt, som varit med och sammanställt rapporten, att “allt som man Ã¥ngrar kan vara skadligt.” och det lÃ¥ter hemskt. Det lÃ¥ter som att det finns en önskan om att den friare syn pÃ¥ sex som framkommer i rapporten ska vara skadlig pÃ¥ nÃ¥got sätt, sÃ¥ att Folkhälsoinstitutet ska kunna fÃ¥ än större möjligheter att peta i människors liv.

I livet gör man en del saker, kanske även sexuella, som man ångrar. Sen lär man sig av misstaget och går vidare, en erfarenhet visare. Det går inte att skydda människor mot alla tänkbara saker de kan göra som de senare kommer att ångra - även om det vore folkhälsoinstitutets drömvärld.

Kanske känns det som att det här blir tjatigt men en käpphäst ska man ju ha. Som jag påtalade häromsistens tycker Hans Karlsson att deltidsreformen är värd lite ökad arbetslöshet. Nu är han igång igen.

Hans Karlssons logik innebär att önskan hos de deltidsanställda som vill jobba heltid är sÃ¥ mycket värd att den trumfar att andra blir arbetslösa. Hans Karlsson är inte ens oroad över att regleringen kommer att leda till arbetslöshet för dem som inte lyckas, kan eller vill sno Ã¥t sig en heltidstjänst, för Hans Karlsson är sÃ¥ oroad över att 200 000 kvinnor lever “ett begränsat liv” pÃ¥ grund av sin deltidsanställning. Men Hans Karlsson, den stora orsaken till att en deltidsanställds liv blir begränsat är att en sÃ¥ liten del av arbetets värde hamnar hos den anställde och en sÃ¥ stor del hos de offentliga aktörerna. Och förresten, vad händer med dem som förlorar jobbet? Blir deras liv mindre begränsade?

Given den här gÃ¥ngen är att Karlsson säger nä till ett par undantag. Det handlar om utredningens förslag att företag med mindre än tio anställda skulle vara undantagna samt att en sjundedel av de anställda ska kunna vara deltidsanställda “utan särskilt skäl”. Karlssons motivering är i det ena fallet marginaleffekter (vilket tyder pÃ¥ en viss förstÃ¥else av verkligheten, helt otippat) och i det andra att det skulle vara för krÃ¥ngligt för anställaren att räkna med sjundedelar. Men Karlssons förklaringar är inte särskilt trovärdiga, snarare rör det sig förstÃ¥s om att Karlsson har fÃ¥tt en beställning pÃ¥ ett lÃ¥ngtgÃ¥ende förslag utan undantag och att det är vad han tänker leverera. I de fall där deltid är nödvändigt eller önskvärt kommer det säkerligen att bli tvunget med speciella kollektivavtalsregleringar och de fackliga beställarna blir ännu lite mäktigare.

För Karlsson har helt och hållet behållit den enögdhet som en fackpamp måste ha. Facket finns till för sina medlemmar och BARA för sina medlemmar, hur mycket ofokuserat solidaritetssnack som än pumpas ut. Och Hans Karlsson finns i den här frågan till för facket som har beställt reformen och i någon mån för de deltidsanställda som vill ha heltidsjobb. Alla andra ligger utanför hans händelsehorisont (ja, jag liknar Karlsson vid ett svart hål).

Kaliber-redaktionen måste göra ett väldigt bra jobb. Så gott som varje program leder till stora nyheter i Ekot som sedan sprider sig som ringar ut i andra medier. Gårdagens Kaliber behandlade forskningens ekonomiska förutsättningar. Det visar sig att en väldigt stor andel av alla professorer får större delen av sina pengar från externa källor, dvs andra källor än universitetet. Många av professorerna upplever detta som problematiskt eftersom det leder till att en väldigt stor del av deras tid måste ägnas åt att söka anslag och eftersom det riskerar att påverka forskningen. Upplevelsen är att den stora andelen extern finansiering leder till större styrning av forskningen och i vissa fall också till att forskningsresultaten inte kan publiceras eftersom finansiären ställer sådana krav.

Att jakten på anslag leder till att professorernas tidsanvändning blir mer inriktad på att skriva anslagsansökningar än på att planera forskningen är givetvis ett problem, liksom styrningen av forskningen. Å andra sidan är en viktig anledning till de konkurrensutsatta anslagsansökningarna att anslagen ska styras till intressant och givande forskning, något som borde fungera även med de olika externa finansiärerna. I någon mån får man intrycket av att de missnöjda professorerna som intervjuats går och trånar nostalgiskt efter en svunnen tid. Ett verkligt problem är att de externa finansiärerna tenderar att vara mer intresserade av tillämpad forskning och att utrymmet för grundforskning minskar med den ökande externa finansieringen.

När det gäller de frågor som är centrala i Kaliber, de etiska konflikterna och den politiska styrningen är det stora problemet att de innebär en risk för att allmänhetens förtroende för forskningen minskar och för att de svenska universitetens inomvetenskapliga status raseras. Här är den politiska styrningen, som över hälften av de svarande talar om, värst. Politisk styrning förvandlar forskningen till ett verktyg i politikers händer, ett verktyg som används som argument för politiska reformer. Denna typ av styrning av forskningen är garanterat skadlig för förtroendet för och statusen hos den svenska forskningen. Dessutom, och långt värre, leder den politiska styrningen till en mycket större risk för att forskningens grund i ett förutsättningslöst kunskapssökande undergrävs. När den grunden är borta finns det inget värde alls kvar i forskningen.

Med det i tanken är det intressant att se hur Leif Pagrotsky resonerar i SvD, å ena sidan säger han:

- Extern styrning är helt oacceptabelt, professorerna och universiteten har ett ansvar att säga nej

Men å andra sidan menar han att:

- Det är konstigt att kritisera att vi ger pengar till genusforskningen som ju kan bidra till förbättring inom så många områden

En ögonblicksbild av hur det nuvarande styret ser på forskningen.

… men jag mÃ¥ste ändÃ¥ kommentera det här med LOs nya giv där de helt plötsligt menar att arbetsgivaravgifterna är en del av lönen. Jag antar att LO under resten av tiden fram till valet kommer att propagera starkt för en öppen löneredovisning där hela anställningskostnaden redovisas som lön sÃ¥ att alla kan se exakt hur mycket som gÃ¥r bort i skatter och avgifter.

Eller också kommer de inte att göra det.

Naturligtvis har HÃ¥kan Jacobson rätt när han pÃ¥pekar att detta bara är ett ypperligt tillfälle att formulera en slogan: “Borgarna vill sänka din lön”. Det är redan en smutsig valrörelse, där den maktbesittande kartellen satsar hÃ¥rt pÃ¥ utmÃ¥la alliansen som monster och pÃ¥ att placera sig i opposition till sig själva. Det lär bli värre ändÃ¥.

Men det måste ju ha varit pinsamt när LO:s chefsekonom beskrev en helt annan verklighet än propagandaaffischens.

Uppdatering: Anders M.L. på броненосец följer upp.