Den styrda forskningen
Kaliber-redaktionen måste göra ett väldigt bra jobb. Så gott som varje program leder till stora nyheter i Ekot som sedan sprider sig som ringar ut i andra medier. Gårdagens Kaliber behandlade forskningens ekonomiska förutsättningar. Det visar sig att en väldigt stor andel av alla professorer får större delen av sina pengar från externa källor, dvs andra källor än universitetet. Många av professorerna upplever detta som problematiskt eftersom det leder till att en väldigt stor del av deras tid måste ägnas åt att söka anslag och eftersom det riskerar att påverka forskningen. Upplevelsen är att den stora andelen extern finansiering leder till större styrning av forskningen och i vissa fall också till att forskningsresultaten inte kan publiceras eftersom finansiären ställer sådana krav.
Att jakten på anslag leder till att professorernas tidsanvändning blir mer inriktad på att skriva anslagsansökningar än på att planera forskningen är givetvis ett problem, liksom styrningen av forskningen. Å andra sidan är en viktig anledning till de konkurrensutsatta anslagsansökningarna att anslagen ska styras till intressant och givande forskning, något som borde fungera även med de olika externa finansiärerna. I någon mån får man intrycket av att de missnöjda professorerna som intervjuats går och trånar nostalgiskt efter en svunnen tid. Ett verkligt problem är att de externa finansiärerna tenderar att vara mer intresserade av tillämpad forskning och att utrymmet för grundforskning minskar med den ökande externa finansieringen.
När det gäller de frågor som är centrala i Kaliber, de etiska konflikterna och den politiska styrningen är det stora problemet att de innebär en risk för att allmänhetens förtroende för forskningen minskar och för att de svenska universitetens inomvetenskapliga status raseras. Här är den politiska styrningen, som över hälften av de svarande talar om, värst. Politisk styrning förvandlar forskningen till ett verktyg i politikers händer, ett verktyg som används som argument för politiska reformer. Denna typ av styrning av forskningen är garanterat skadlig för förtroendet för och statusen hos den svenska forskningen. Dessutom, och långt värre, leder den politiska styrningen till en mycket större risk för att forskningens grund i ett förutsättningslöst kunskapssökande undergrävs. När den grunden är borta finns det inget värde alls kvar i forskningen.
Med det i tanken är det intressant att se hur Leif Pagrotsky resonerar i SvD, å ena sidan säger han:
- Extern styrning är helt oacceptabelt, professorerna och universiteten har ett ansvar att säga nej
Men å andra sidan menar han att:
- Det är konstigt att kritisera att vi ger pengar till genusforskningen som ju kan bidra till förbättring inom så många områden
En ögonblicksbild av hur det nuvarande styret ser på forskningen.
