Rationalisten

Svenskt Näringsliv har lÃ¥tit göra en opinionsundersökning för att undersöka hur allmänheten ställer sig till kvotering. De blev nog glada över resultatet, jag tycker det är positivt, framförallt att en sÃ¥ stor majoritet ställer sig tveksamma till “positiv särbehandling”.

Men vad är det egentligen Jens Orback säger om undersökningens utformning?

Jämställdhetsministern Jens Orback tror inte att att könskvotering har så svagt stöd som undersökningen visar. Till Dagens Nyheter säger han att frågorna i undersökningen är fel ställda.

- Jag skulle istället vilja fråga om någon är nöjd med att nästan inga kvinnor finns representerade i bolagets styrelser, säger han.

En titt på frågorna (resultatet av undersökningen finns här) säger att de ställdes mer eller mindre rakt upp och ner. Det faller alltså inte Orback på läppen, istället tycker han att man borde ha ställt en fråga som inte alls tar upp könskvotering. Det är lite svårt att se varför den frågan hade gett en bättre bild av de intervjuades inställning till könskvotering än att helt enkelt fråga vad de tycker.

Kanske hade Orback tänkt sig att den frågan skulle bana vägen för en fråga om könskvotering, givetvis med ett gott syfte inbakat i frågan (det är ju så man gör opinionsundersökningar - och valsedlar).

Fast sen återstår ju frågan om Svenskt Näringsliv verkligen vill att politikerna ska vara populister. Egentligen.

För den som mest är intresserad av marknadskritik måste Barry Schwartz vara en skänk från ovan. Men jag tycker att Johannes Ekman som skrivit söndagens Kulturkrönika från Ekot (och som jag hittade via Dick Erixon) borde läsa Virginia Postrels sågning av The Paradox of Choice.

Men i sammanhanget är det talande nog att titeln inte översattes till Valfrihetens Paradox utan till Valfrihetens Tyranni.

Hur går det egentligen till när man resonerar sig fram till att det är en god idé att lagstifta om cykelhjälmstvång för vuxna människor? Hur gick det till när nollvisionerna tog över? Hur kommer det sig att förmodat intelligenta människor inte förstår att det enda som är noll är sannolikheten för att någon nollvision ska kunna uppnås? Hur kommer det sig att samma människor är så kära i visionen att de är beredda att använda vilka verktyg som helst för dess skull?

Kan man inte förutsätta att alla vuxna människor är medvetna om att det finns risker med att cykla utan hjälm men att de, av olika skäl, ändå väljer att göra det? Gällande barn kan jag förstå ett resonemang kring grupptryck och hur hjälmtvång minskar detta, men för vuxna människor? Vore det inte rimligare att tänka sig att vuxna, myndiga människor kan fatta beslut själva?