Rationalisten

Mona Sahlin har en DN-debattare idag, den har det komiska namnet “Nya lagar på elmarknaden ska justera avregleringen”. Justera avregleringen? Nåja, Sahlin presenterar inte några siffror, vilket ju annars brukar vara obligatoriskt, men hon får fram sin poäng väldigt effektivt ändå:

Vad som är resultatet av denna växande marknadskoncentration vet alla hushåll och företag som betalar allt dyrare elräkningar och nätavgifter. Den omfattande förmögenhetsöverföring som sker från kunderna till kraftbolagens rekordvinster är något som i debatten uppmärksammas av allt fler.

Att ljuga är inget problem, så länge lögnen fungerar. Och som alla känner till är det bäst att ta till ordentligt när man ljuger offentligt. Ingen mening att stå och småpeta i sanningen – smäll till med en rejäl lögn på en gång.

En av de mest välfungerande lögnerna som sossarna lyckats prångla ut är den som säger att de höjda elpriserna sedan avregleringen av elmarknaden helt beror på att det råder en oligopolsituation och att företagen tar ut för höga priser, de höjda priserna har inget alls att göra med att skatten på el höjts med 150% sedan avregleringen.

En del av de olika miljömål som regeringen satt upp kräver i praktiken lägre elförbrukning, och då är höjda skatter ett viktigt verktyg. Dessutom måste ju miljöpartisternas lojalitet köpas på något sätt och grön skatteväxling är ju något som (mp) gärna talar sig varma för. Samtidigt är folk i allmänhet argare på saker som de måste betala själva, såsom fastighetsskatt och elräkningar, än på de skatter som dras utan att det syns. Ett öppet ställningstagande för högre elpriser är alltså närmast en omöjlighet för sossarna som ju är välbekanta med den röstande befolkningens pragmatism i ekonomiska frågor. Men hur ska man kunna höja elskatten, och därmed elpriserna, utan att dra på sig folkets vrede? Genom att genomföra en “avreglering”, därefter höja skatten på el ofantligt och slutligen skylla de resulterande prishöjningarna på att företagen tar ut “övervinster”.

Men förmodligen var det inte en genomtänkt plan utan bara en slumpmässig utveckling som passade perfekt.

Det var lite spännande att (v) slog på stora trumman för självförsvar för flickor igår. Samma dag hörde jag nämligen att det i Stockholm skett en kraftig ökning av antalet fall där unga män helt oprovocerat utsätts för våld av andra och för offret okända, unga män. Gender i P1 hade ännu dystrare siffror, 25% av alla 18-åriga män har utsatts för misshandel eller rån och 33% av alla killar i åttonde årskursen har blivit slagna av en jämnårig.

Det är så illa att de enda tänkbara skälen till att män inte är oroliga när de rör sig ensamma i mörkret är att de är alltför dumma eller alltför självsäkra. Risken för att en man ska drabbas av våld är betydligt större än risken för att en kvinna ska göra det. Och risken för att angreppet ska vara oprovocerat tycks också öka.

Det blir med det perspektivet lite klurigt att riktigt begripa varför just tjejerna ska få lära sig självförsvar i skolan, när killarna får bekosta sådana övningar själva. Kanske har det att göra med vänsterpartiets kollektivistiska synsätt, det blir för svårt att se att en rätt stor andel av männen inte är våldsverkare utan snarare våldsutsatta. Den gamla hederliga människomatematiken slår fel igen, helt enkelt.

I slutändan är det förstås befängt att ålägga skolorna att lära ut självförsvar men om det ska ske borde killarna ges samma möjligheter som tjejerna (om än inte nödvändigtvis gemensamt). De borde definitivt inte sättas i indoktrineringsklasser i vänsterinriktad feminism.

Läste igenom Oscar Swartz rapport “Marschen mot Bodströmsamhället”. Trots att jag själv hållit ett öga på saken är det skrämmande att få den helhetsbild som Swartz förmedlar. Tyvärr är det väl, som påpekas på ledarsidor här och där idag, ingen större chans att en Alliansseger i september skulle leda till någon större förändring. Johan Pehrsson, den närmast självklare justitieministern om Alliansen vinner, har inte uppvisat mindre höklika egenskaper i frågan än vad Bodström själv gjort (något jag berörde här).

Dagen blev inte ett endaste dugg bättre av att jag följde Willes länk och läste Henry Porters artikel “Blair laid bare: the article that may get you arrested”, en artikel som handlar om hur långt Blair och hans Hejdukar har inskränkt rättigheterna för britterna. Allt givetvis under täckmantel av terrorismbekämpning eller säkerhetsskapande.

Även om Porters artikel handlar om Storbritannien råder det inga tvivel om att banan är sopad för att Sverige ska ta en liknande väg, vi har ju de nödvändiga rekvisiten: en befolkning som går på det politikerna säger, ett parti som identifierar sig med makten och som har mycket svårt att minnas att staten ska tjäna befolkningen och inte sig själv och slutligen en del gammalt marxistiskt arvegods i samma parti. I Sverige har vi dessutom det problemet att en vänsterseger i valet i höst kan komma att medföra vänsterpartister i regeringen. Som jag tidigare påpekat har den svenska vänstern av tradition varit förespråkare för mänskliga rättigheter, men utvecklingen inger ingen optimism. Och i vänsterpartiet finns det än fler som har lite svårt att förstå att staten ska finnas till för medborgarna och inget annat.

Bloggen Media Culpa genomför sin andra undersökning av svenska bloggare och bloggläsare och behöver deltagare till sin enkät. Svara på enkäten och uppmana gärna fler att delta.

Det kan tänkas att det sker en del utveckling inom fotbollen. Bollen byts ju tydligen ut till varenda nytt mästerskap och kanske ändras reglerna lite grand ibland. Det finns däremot ett område där utvecklingen står still och där det inte finns några som helst tendenser till någon form av förnyelse: domarna och deras hjälpmedel.

Jo förresten, det ryktades om att till VM skulle Fifa ha fixat det där systemet med en sändare i bollen som skulle kunna tala om för domaren om tveksamma bollar var inne eller ute. I slutändan visade det sig att det inte gick att få systemet perfekt innan VM.Och vid närmare eftertanke har ju domarna av någon anledning begåvats med headset i det här mästerskapet. Antagligen för att det är så svårt att kommunicera med varandra när man som mest kan befinna sig på lite drygt hundra meters avstånd.

Samtidigt som Fifa alltså försöker utveckla ett säkerligen dyrt system som bara skulle underlätta en enda av alla de kluriga bedömningar som en domare måste göra, finns det ungefär en miljon TV-kameror på arenan. Men att ens föreslå att domaren skulle få använda dem i sitt arbete verkar vara tabu. Åtminstone är det inte något man hör mer än var tionde år.

Inte ens den enkla idén om att ha två huvuddomare på planen för att få bättre bedömningar verkar ha några större utsikter att bli verklighet.

Och jag har hört argumenten. Inget av dem är i själva verket något annat än en oinspirerad variation av att “så här har det alltid varit och därför ska det så förbli”.

Samtidigt kvarstår faktum: alla vet vad det nuvarande domarsystemet, som försvaras med sådan iver, leder till. Det leder till ojämna och orättvisa bedömningar och till fans-relaterade problem för domarna både på och utanför planen.

Stora lag och hemmalaget eller laget med den största/mest högljudda publiken har alltid fördel i en fotbollsmatch. Det är lite av en av grundpremisserna i spelet, hur vettigt är det att det ska vara så? Domaren, som så klart bara är en människa, är utsatt på planen och har en närmast omöjlig uppgift.

I en av dagens åttondelar avgjorde en domare och skickade hem Australien. För det finns inte ens en pytteliten chans att Cantalejo hade blåst straff om incidenten hade skett på andra sidan och det varit Chipperfield som lagt sig ner istället för Grosso. Storlaget fick sin belöning för sin storhet.

I Sveriges åttondel är det fel att säga att domaren avgjorde matachen – den saken skötte det kollapsade svenska försvaret alldeles utmärkt – men nog var Simon påverkad både av tyskarnas pondus och publikens närvaro när han gjorde bedömningarna som ledde till Lucics utvisning.

En ännu mörkare effekt av domarens utsatthet är risken att de utsätts för hot och tryck från publiken även utanför matcherna. Minns till exempel Anders Frisk som ju till slut fick nog av alla totalpunchiga idioter. Med bättre unyttjande av tekniken skulle domarna åtminstone kunna döma rättare och kanske få färre dårar efter sig.

Exakt hur man skulle utforma en ny regel med t.ex. möjlighet för domaren att se på reprisbilder är lite svårt att avgöra. En tanke är att ta inspiration av den amerikanska fotbollens system, där coachen har två möjligheter per halvlek att ifrågasätta ett domslut. På det sättet skulle avbrotten bli få och koncentrerade på verkligt viktiga situationer.

Det viktigaste kanske ändå är att i stort sett vilken ändring som helst skulle skicka signalen att fotbollen faktiskt tar upprätthållandet av sina egna regler på allvar. För sån är inte situationen som det är nu.

Eller att låta motståndaren föra spelet.Det som föranleder denna analogivånda är moddarnas i synnerhet och alliansens i allmänhet oförmåga att föra spelet.

I början av förra veckan bjöd Svenskt Näringsliv in Alejandro Micco för att presentera en studie om arbetsrätt som utförts av ett gäng forskare vid renommerade institutioner. Slutsatsen som drogs i studien var att en rigid arbetsrätt, som i Sverige, försämrar ekonomins återhämtning efter ekonomiska chocker och dessutom försämrar tillväxten. Detta alltså som ett tillägg till de andra uppenbara nackdelarna.

Men inget parti driver frågan om den stela svenska arbetsmarknaden och den regnskogsinspirerade artrikedom av nackdelar som den för med sig. När moderaternas arbetsmarknadsexpert Eva Uddén Sonnegård, intervjuades om studien i Ekot var hennes reaktion att ifrågasätta studiens resultat. Som “det nya arbetarpartiet” kan naturligtvis inte moddarna börja acceptera studier som drar negativa slutsatser om den svenska arbetsmarknaden. För det gör inte arbetarpartier.

Vad har egentligen hänt? Moddarna och alliansen har resignerat inför och anpassat sig till vänsterns beskrivningar av dem. Det är som när Sverige mötte Trindiad and Tobago och föll i det sämre lagets fälla, anpassade sig till deras tempo och inte lyckades spela sitt eget spel. Problemet är att det inte går att vinna matchen på det sättet. Istället för att propagera för en högerpolitik och argumentera för varför den skulle fungera bättre än vänsterns världsfrånvända fantasier, ryggar man tillbaka när vänstern drar igång det emotionellla artilleriet. Man accepterar beskrivningarna som utmålar dem som yppar avvikande idéer om t.ex. arbetsrätt som hänsynslösa och omänskliga och man tar konsekvenserna av det och utrangerar de ståndpunkterna ur sina program.

Om taktiken fungerar kan resultatet bli en valvinst där man inte har mandat att föra den politik man borde och kommer att vilja föra. Om taktiken inte fungerar har man hjälpt vänstern att gräva gropen djupare, i värsta fall så djup att den inte går att komma ur. Någon måste säga att viljan att luckra upp arbetsrätten inte handlar om att föra krig mot eller ens försämra för arbetarna utan om att inse att reglerna leder till enorma problem – framförallt för dem som inte har arbete men även för dem som är så lyckligt lottade – och att det är dags att pröva nya vägar för att lösa de problemen. Men vem ska säga det när inte ens Sveriges högerpolitiker vågar stå emot?

För övrigt tycker jag alla borde läsa globaljugglers inlägg Svensk och internationell arbetslöshet om hur den svenska arbetslösheten ser ut egentligen.

Eller: det är OK om det är vi som gör det (eller om alla känner till det).

Efter att i slutet av april ha varit ute och farit med rasande osaklig argumentation och rena sifferfantasier var Håkan Juholt i förra veckan tillbaka med ytterligare en smutskastningstext på SvD:s brännpunkt. Den här gången var det moderaterna som nagelfors och drabbades av svidande kritik. Varför? De vill inte uppge vilka privatpersoner som ger bidrag till partiet.

Anledningen till att Juholt tycker att det här är viktigt kan man hitta i följande frågor: “Förväntar sig dessa donatorer något i gengäld vid en eventuell moderat valseger? Ligger det starka ekonomiska intressen bakom donationerna?” Syftet är förstås att insinuera (detta mäktiga redskap) att moderaterna säljer sin politik för privata bidrag. För inte skulle väl någon annars vilja stödja ett politiskt parti ekonomiskt utan att för den sakens skull vilja att ens namn blev offentligt?

Å andra sidan har vi ju det där med LOs stöd till (s). Det är ju ingen hemlighet att LO stödjer såssarna, även om de gärna vill mörka storleken på stödet. Kanske är det så att den typen av ekonomiska transaktioner, där intressegrupper köper sig politisk makt med pengar, är OK så länge som alla vet vem det är som ger pengarna. I så fall är det lite konstigt att LO och (s) så förtvivlat försöker skjuta merparten av stödet under mattan. Men det kan å andra sidan bero på att det inte ser så bra ut att LO spenderar enorma summor på att stötta (s) när en majoritet av medlemmarna motsätter sig stödet överhuvudtaget.

För den som inte har möjlighet att se fotbollsmatcherna på en TV: titta på dem i ASCII istället.

Via The Register.

För den som, likt jag själv, tror att en stark konstitution eller grundlag är en grundbult i en sund demokrati – ett skydd mot alltför omfattande konfiskation och detaljreglering i “folkviljans” namn – är tilltag som det här en bra påminnelse om att ingenting är idiotsäkert. Nu blev det lyckligtvis ingenting av med republikanernas idé om att reglera äktenskapets könsinnehåll i konstitutionen men att förslaget dök upp visar på en beklämmande distortion av grundtanken bakom en stark konsitution.

Debatten om medias och/eller journalisternas vinklingar har varit rätt mycket på tapeten på sistone. Mest tack vare Kent Asp.

Förra gången det begav sig var när Asp presenterade “Journalistkårens partisympatier”, i vilken det framkom att i journalistkåren som helhet sympatiserar nästan 70 procent med (s) (30 %), (v) (14 %) eller (mp) (≤ 25 %). Antagligen fick Asp panik när han insåg hur det skulle se ut om siffrorna presenterades och därför började han febrilt leta efter någonting som skulle kunna vrida fokus till något annat än vänstervridningen – och den som söker ska ju som bekant finna. Asp fann så bra att han belönades med den infantila rubriken “Moderaterna största partiet bland samhällsjournalisterna” av DN Debatts redaktion (redaktören Mats Bergstrand diskuterar det valet här).

Det första Asp hittade (på) var en undersökning där de ansvariga cheferna inom media fick placera sig på en vänster-höger-skala. Resulatet blev fortfarande en tydlig vänstervridning relativt allmänheten – cheferna placerade sig i lika hög grad som allmänheten till vänster om mitten men inte alls i lika hög grad till höger, istället var cheferna mer koncentrerade till mitten. Vänstervridningen är alltså tydlig även bland cheferna men eftersom det inte var det Asp hade för avsikt att visa valde han istället att tolka siffrorna som att cheferna var mer åsiktsmässigt representativa för allmänheten än journalisterna. Visst är det sant men i sammanhanget är det märkligt att lägga fokus på hur chefernas åsikter ser ut relativt journalisternas. Det verkligt intressanta är ju att cheferna också är mer vänstervridna än allmänheten.

Den andra metoden Asp använde för att mildra intrycket av en vänstervriden journalistkår var att fokusera på den lilla, lilla gruppen journalister som är verksamma inom politik, ekonomi och samhälle vid de Stockholmsbaserade rikstäckande medierna. En grupp som består av 47 individer. Bland dessa, visade det sig, är moderaterna största parti (ungefär lika stor andel som hos allmänheten), och totalt sett motsvarar partisympatierna, blockmässigt, allmänhetens.Tänkvärt i sammanhanget är att Mats Bergstrand i sin text om rubrikvalet påpekar att om man ser bortom de Stockholmsbaserade medierna har vänsterkartellen 73 procent av politik- och samhällsjournalisternas sympatier, mer än kåren som helhet alltså. Dessutom är det framförallt nöjes- och sportjournalisterna som sympatiserar med moderaterna, vilket betyder att de andra journalisternas sympatier i själva verket är än mer vänstervridna än vad som framkommer ur de generella siffrorna. Att Asp valt sina siffror med omsorg, för att så långt som möjligt mildra bilden av en vänstervriden journalistkår, är uppenbart.

Asps slutsatser av allt detta blev att:

Det är därför mycket som talar för att den kraftiga överrepresentation som finns i journalistkåren för vänsterpartiet och miljöpartiet har en mycket begränsad betydelse för den bild som ges av rikspolitiken i våra nyhetsmedier.

Och det får man nog säga är en av de mest tillrättalagda slutsatserna som överhuvudtaget hade kunnat dras ur det material som presenteras. Asp verkar hävda att de där 47 individerna egentligen är de enda journalisterna i Sverige som påverkar allmänhetens bild, det är lite underligt att inte alla andra journalister reagerade med vrede mot den nedvärderingen av deras arbete.

Min uppfattning är att svenska medier är vinklade i ganska liten utsträckning, jag tror att journalisterna gör sitt bästa för att förhålla sig neutrala till det de rapporterar om eller för att presentera flera perspektiv. Tyvärr räcker det inte när övervikten för vänstersidan är så enorm som den är inom journalistkåren. Vänstersympatierna kommer att färga rapporteringen utan att journalisterna själva kan se det. Det handlar om urval och presentation och, kanske viktigast av allt, om den språkliga dräkten. Just när det gäller dessa aspekter blir det också viktigt med allmänjournalisternas position. Det är de som producerar majoriteten av reportagen och det är svårt att tro att en översköljning av en ständig ström av vänsterfärgade reportage inte skulle ha någon som helst påverkan på mediekonsumenternas världsuppfattning.

Igår var det dags igen. Den här gången ville Asp visa något om hur medierna systematiskt missgynnar vänstern, framförallt (s). Det är lite svårt att läsa texten utan att undra om inte Asp har problem med att frigöra sig från sina egna värderingar. Ett par frågor som Asp inte tar upp:

• Hade det varit rimligare för medierna att inte rapportera om de rätt besvärande men inte desto mindre verkliga, (s)-märkta “skandalerna” under perioden? Personligen måste jag säga att det hade varit mycket märkligare om händelserna inte hade hamnat under lupp.
• Finns det inte en viss rimlighet i att de makthavande partierna granskas hårdare, om det nu verkligen är så, än oppositionspartierna? Kartellen har ju trots allt makten och därför också ett större ansvar för sina handlingar (för att inte tala om en större möjlighet att företa sig märkliga saker).

Jag skulle nog också vilja se en granskning av hur partiernas politik exponeras i medierna. Skandalerna kan säkert ha sina effekter men i slutändan ska väl förhoppningsvis väljarnas bild av partiernas program påverka valutgången i högre utsträckning. Den aspekten saknas helt i artikeln.

Asp tänker också en del på hur alliansen presenterats i media under perioden. Hans slutsats är att de får en betydligt mindre men också gynnsammare exponering. Med avseende på det klämmer han till med följande slutkläm:

Vid ett första påseende kan det tyckas vara självklart att det är bättre med en positiv uppmärksamhet, om än liten, än en stor negativ uppmärksamhet. Och det är det säkert i de flesta fall.

Men om den positiva uppmärksamheten i medierna är en del av en långt utdragen strategisk plan, som för väljarna framstår som en rad tillrättalagda och konstruerade händelser anpassade för att få journalisternas uppmärksamhet i syfte att visa på borgerlig sammanhållning, är det inte säkert att det långsiktigt leder till framgång – särskilt inte om man under lång tid enbart producerar enighet och inte de nyheter som journalister ständigt törstar efter.

Kanske borde Asp ha tänkt några minuter på vad den slutklämmen gör med värdet av hela artikeln. Om det nu är negativt med liten men positiv exponering och med stor men negativ, återstår att fråga vilken verklig effekt mediernas eventuella snedrapportering egentligen har.

Via Isobel kom jag till en artikel i Computer Sweden, där Anders Lotsson påpekar vikten av att välja sina ord när man diskuterar Internet-relaterad verksamhet.

Visst lär inte Riksdagen vara ute efter att förbjuda webben och visst lär alltför dumma förslag gå på grund i remissinstanser och utskott men problemet finns där ändå. När politkerna värnar upphovsrätten så fanatiskt och så okunnigt, uppkommer en risk för att insatserna ska leda till lagstiftning som allvarligt begränsar Internets användbarhet. Här återkommer frågan om balans, att upphovsrätten finns till för att möjliggöra värdeskapande. Med tanke på det senaste decenniets utveckling på Internet som helhet och webben specifikt är det rätt uppenbart att långtgående begränsningar skulle kosta samhället betydligt mer än vad upphovsrätten drar in.

Det finns en, säger en, positiv aspekt på Lars Ilshammars och Jeanette Gustafsdotters brännpunkt-artikel (jag länkar till den utskriftsvänliga versionen) idag. Den är inte helt och hållet en upprapning av samma gamla skåpmat.

Å andra sidan är den inte särskilt vettig heller. De efterfrågar en skatt eller avgift på bredband, för att kompensera producenterna för det inkomstbortfall som den olagliga fildelningen orsakar. I gengäld skulle den meningslösa jakten på fildelare stoppas. Som argument anför författarna att fildelning “[...] är numera något som i princip alla med tillgång till Internet sysslar med.”.

Lite sifferexercis till att börja med och man får översätta fildelninng till olaglig sådan. Enligt författarna har tre av fyra hushåll internetuppkoppling och det finns 700 000 fildelande svenskar. Tar man siffrorna direkt innebär det att ca 3 000 000 hushåll har tillgång till Internet (det torde finnas ca 4 000 000 hushåll i Sverige, enligt SCB och lite höftning). 700 000 av 3 000 000 är 23%. En ansenlig andel men inte något som bekräftar tesen att alla med tillgång till Internet ägnar sig åt fildelning.

Lite annorlunda blir det med en titt på PTS siffror (från undersökningen “Så efterfrågar vi elektronisk kommunikation – en individundersökning 2005″). Endast bredbandsuppkoppling kan anses möjliggöra fildelning i någon verklig mening och enligt PTS undersökning har 47% av de tillfrågade tillgång till någon form av bredbandsuppkoppling. Om man förutsätter att den siffran är tillämplig på hushåll skulle alltså 1 880 000 hushåll ha möjlighet att ägna sig åt fildelning och 37% av dessa skulle också göra det. Å andra sidan ingår det ju flera personer i varje hushåll så andelen hushåll som har möjligheten kan vara lägre men å tredje sidan kan det ju mycket väl tänkas att flera personer använder samma uppkoppling för att ägna sig åt fildelning.

På det hela taget verkar det ändå rätt överdrivet att hävda att alla som har bredband hemma, och än mindre alla som har en internetuppkoppling, ägnar sig åt fildelning – och särskilt då fildelning som innebär intrång i upphovsrätten.

Vadan då detta räknande? En generell skatt/licens/avgift på bredband skulle inte rikta sig specifikt mot dem som ägnar sig åt fildelning av upphovsrättsskyddat material utan skulle drabba alla. Effekten skulle alltså bli en fördyring av kommunikation även för dem som inte använder tjänsten till någon form av olaglig verksamhet. På det sättet fungerar det ju med alla möjliga former av inspelningsbara media idag men det finns en väsentlig skillnad. Inspelningsbara media säljs i ofantliga kvantiteter och prispåslaget på varje enskild DVD-R behöver därför inte bli så stort. Förslaget om bredbands-avgift tar sitt avstamp (oavsett om författarna vill medge det eller inte) i underhållningsindustrins medvetet uppblåsta siffror för hur stora förluster de åsamkas av spridningen av upphovsrättsskyddat material. Det finns därför en stor risk att nivån på avgifterna, för att tillfredsställa industrin, måste bli så hög att det blir ett faktiskt hinder för många att skaffa bredband.

Konstruktionen med en avgift skulle ju också leda till att även de som inte ägnar sig åt fildelning skulle bli tvungna att betala för dem som gör det. Bra för fildelarna – dåligt för dem som inte fildelar. Risken är uppenbar att även sådana användare som från början inte hade några planer på att fildela upphovsrättsskyddat material kommer att ägna sig åt det – de får ju ändå betala för nöjet så varför inte? Då skulle förslaget leda till en ökning av fildelningen – knappast något drömscenario för industrin.

Uppdatering: Waldemar Ingdahl och Oscar Swartz kritiserar förslaget idag. Och de har sällskap av Jerker Holm, universitetslektor vid nationalekonomiska insitutionen, Lunds universitet, som förespråkar en reformering och modernisering av upphovsrätten.

“Aftonbladet är årets bästa sajt 2006″

Det är ju inte riktigt klokt. En två mil lång sida med reklam, grötighet och (värst av allt) popup-fönster ger den bästa svenska webbplatsen!?

Visst, “ny interaktivitet i form av forum, eftersnack och bloggar” vittnar om att det kan vara på rätt väg men AB har ändå mycket att göra innan sidan är användbar. Brrr.

Påbörjat, pausat, återuppstartat och LÅNGT!

I lördags hölls till sist demonstrationerna mot polisens tillslag mot TPB. På förhand fanns det vissa farhågor om vad som skulle locka ut demonstranterna – skulle det vara

1. att tillslaget innehöll många rättsvidriga och rättsligt tveksamma aspekter,
2. att den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är uppenbart obalanserad eller
3. att tillslaget minskade tillgängligheten till upphovsrättsskyddat material?

Tyvärr visade det sig, åtminstone är det bilden jag fick utifrån nyhetssändningar och intervjuer, att det var alternativ (c) som lockade flest. Sammantaget fick de där intervjuerna mig att hålla med Wille i hans bedömning av drivkrafterna i den här frågan – “den egna fria lunchen är allt”.

En annan sak som slog mig när jag såg nyhetssändningarna från demonstrationerna – och det är något som har fortsatt slå mig sedan dess – är betydelseförvrängningen av termen fildelning. Istället för att beteckna en bred uppsättning protokoll och verktyg för att dela filer mellan datorer, betyder fildelning numera, åtminstone i media, den delmängd som handlar om olaglig delning av upphovsrättsskyddat material i anonyma nätverk. Den sammanblandningen kan på ytan tyckas vara oväsentlig, medierna behöver ju en benämning på fenomenet, men den har en källa och potentialen att bli ett problem i längden.

Den nya betydelsen av termen fildelning stammar framförallt ur den amerikanska underhållningsindustrins kamp mot ett nu 22 år gammalt utslag i den amerikanska högsta domstolen, Betamax. Betamax-utslaget innebär att en utvecklaren av en viss teknik eller uppfinning inte kan hållas ansvarig för att den används till intrång i upphovsrätten, så länge som tekniken/uppfinningen har omfattande lagliga användningsområden. För oss som bor på den östra sidan av Atlanten är naturligtvis inte utslag från USAs HD direkt bindande men det finns inget sätt att komma runt att de ändå påverkar oss, USA har ändå under lång tid varit motorn i den tekniska utvecklingen. Om Betamax-utslaget hade blivit något annat hade det i praktiken givit underhållningsindustrin vetorätt mot hela teknikutvecklingen. Exempelvis passar datorer och Internet precis in på beskrivningen i utslaget – de kan uppenbarligen användas till intrångsverksamhet men har samtidigt synnerligen omfattande lagliga användningsområden. Hade underhållningsindustrin fått sin vilja igenom i detta upphovsrättsliga mål i persondatorns barndom är det inte otroligt att hela IT-revolutionen hade kunnat omintetgöras. Det manar till eftertanke när man behandlar upphovsrätt (eller immaterialrätt öht), är verkligen fördelarna större än de potentiella nackdelarna?

Under de senaste 22 åren har alltså en mängd uppfinningar, uppfinningar som faktiskt kan användas för intrång i upphovsrätten, gjorts möjliga av Betamax-utslaget och nu tycker underhållningsindustrin att det är dags att sätta stopp. Förra året avgjordes ett annat uppmärksammat mål i USAs HD, MGM vs Grokster. Den kommande rättegången mot TPB kan komma att bli något av en svensk motsvarighet till det målet. Båda handlar om fildelningstjänster och båda handlar i någon mån om huruvida den som tillhandahåller en tjänst kan hållas ansvarig för att användarna utnyttjar tjänsten till olaglig verksamhet. I Grokster var underhållningsindustrins målsättning dels att slå ett slag mot alla fildelningstekniker (som i USA tenderar att gå under den svepande beteckningen P2P) och dels att slå undan Betamax-utslaget. Utslaget blev något av ett antiklimax för alla inblandade, domstolen landade lite mittemellan och menade att Grokster “uppmanade” (inducement – svårt att översätta exakt) till intrång.

Just som parallellmål till Grokster är TPB intressant. I APBs nyheter handlar det om “fildelningsmål” och “fildelarrättegångar” (någon gång ofullständigt preciserat till “olaglig fildelning”). Tendensen är alltså att underhållningsindustrins representanter även här försöker smutskasta fildelningen som fenomen och inte bara de olagliga aspekterna av den. Den trenden förstärks naturligtvis också av de regelbundna släppen av siffror som “visar” hur mycket underhållningsindustrin förlorar på “fildelningen” varje år. När (om?) rättegången mot TPB väl hålls kommer det alltså att finnas med en doft av den amerikanska debatten. Domen i sig kommer också att få svepande konsekvenser för hur det ska bedömas när en tjänst används för intrång i upphovsrätten, även svenska domstolars utslag har ju prejudicerande verkan. För mer ingående analyser av hur den svenska lagstiftningen ser ut och hur fallet skulle kunna utveckla sig rekommenderar jag Niklas Lundblad.

Det finns en väldigt viktig aspekt gömd i textmassan ovanför: processen mot TPB handlar inte bara om intrång i upphovsrätten, det handlar om upphovsrätten i sig. Om motivationen till att det finns en upphovsrättslagstiftning och om vems intressen som är viktigast när upphovsrätten reformeras. Den vanligaste argumentationen för upphovsrättslagstiftning (och detta gäller förstås immaterialrätt överhuvudtaget) är att den möjliggör för upphovspersonerna att försörja sig på sin verksamhet och att den på det sättet leder till en större produktion av verk. En sorts kulturmotor, alltså. Lagstiftningen finns till därför att den skapar värden för samhället. Det är en god motivering. Å andra sidan måste värdena som lagstiftningen skapar ställas mot de kostnader som den också innebär, lagstiftningen måste vara balanserad. Häri ligger det nuvarande problemet.

När upphovsrättslagstiftningen skärptes för ungefär ett år sedan införde Sverige lagstiftning som i lika hög grad är beställd som något av Hans Karlssons arbetsrättsliga förslag. Upphovsrättsindustrin missade (och fortsätter fortfarande att missa) tekniktåget från början och reagerade med ett panikslaget armviftande. De lyckades övertyga amerikanska politiker om sin oundgänglighet (och att de riskerade att gå under om inte något gjordes) och lobbade igenom den lagstiftning som går under namnet DMCADet är inte första gången underhållningsindustrin har reagerat på detta sätt, man har i själva verket kämpat mot varje teknisk landvinning som kunnat påverka den egna situationen, Betamax som jag nämnde ovan är ett exempel. Ständigt har industrin försökt stoppa utvecklingen och när man har förlorat har man istället anpassat sig och hittat sätt att tjäna pengar på det nya. Filmer på video och DVD har blivit en enorm inkomstkälla för filmbranschen, en inkomstkälla som inte hade existerat om branschens ursprungliga reaktion hade burit frukt. Tyvärr tycks inlärningsförmågan hos branschen vara rätt låg, man väljer alltid hellre att ropa efter begränsande lagstiftning än att hitta inkomstströmmarna i den nya tekniken.. DMCA importerades till EU (där den bytte namn till EUCD – European Copyright Directive) som ett tvingande direktiv. Lagstiftningen implementerades, efter många påbackningar, i Sverige den första juli förra året. Den lagstiftning som infördes är en lagstiftning som inte främst är inriktad på att skapa goda möjligheter för upphovpersoner att tjäna pengar på sina verk och det är inte en lagstiftning som syftar till att skapa en balans mellan konsumenternas och producenternas intressen – det är en lagstiftning som helt och hållet är avsedd att försvara en industri som inte har lyckats och inte tycks vilja anpassa sig till ny teknik.

Jag har skrivit mycket om den här lagstiftningen tidigare (kolla under rubrikerna upphov och teknik/teknologi) och min slutsats är klar. De kostnader som den omfattande och hårda nya upphovsrättslagstiftningen medför i form av kväsande av den tekniska utvecklingen, begränsningar i möjligheten att skapa derivativa verk, möjligheten för konsumenten att använda sina inköpta (licenser till) verk på innovativa eller bara osanktionerade sätt och så vidare, är långt högre än de värden som den kan sägas skapa. Därför måste den nuvarande upphovsrättslagstiftningen reformeras.

Uppdatering: Jag hade visst missat en liten debatt angående “fildelning”.