Rationalisten

Påbörjat, pausat, återuppstartat och LÅNGT!

I lördags hölls till sist demonstrationerna mot polisens tillslag mot TPB. På förhand fanns det vissa farhågor om vad som skulle locka ut demonstranterna – skulle det vara

1. att tillslaget innehöll många rättsvidriga och rättsligt tveksamma aspekter,
2. att den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är uppenbart obalanserad eller
3. att tillslaget minskade tillgängligheten till upphovsrättsskyddat material?

Tyvärr visade det sig, åtminstone är det bilden jag fick utifrån nyhetssändningar och intervjuer, att det var alternativ (c) som lockade flest. Sammantaget fick de där intervjuerna mig att hålla med Wille i hans bedömning av drivkrafterna i den här frågan – “den egna fria lunchen är allt”.

En annan sak som slog mig när jag såg nyhetssändningarna från demonstrationerna – och det är något som har fortsatt slå mig sedan dess – är betydelseförvrängningen av termen fildelning. Istället för att beteckna en bred uppsättning protokoll och verktyg för att dela filer mellan datorer, betyder fildelning numera, åtminstone i media, den delmängd som handlar om olaglig delning av upphovsrättsskyddat material i anonyma nätverk. Den sammanblandningen kan på ytan tyckas vara oväsentlig, medierna behöver ju en benämning på fenomenet, men den har en källa och potentialen att bli ett problem i längden.

Den nya betydelsen av termen fildelning stammar framförallt ur den amerikanska underhållningsindustrins kamp mot ett nu 22 år gammalt utslag i den amerikanska högsta domstolen, Betamax. Betamax-utslaget innebär att en utvecklaren av en viss teknik eller uppfinning inte kan hållas ansvarig för att den används till intrång i upphovsrätten, så länge som tekniken/uppfinningen har omfattande lagliga användningsområden. För oss som bor på den östra sidan av Atlanten är naturligtvis inte utslag från USAs HD direkt bindande men det finns inget sätt att komma runt att de ändå påverkar oss, USA har ändå under lång tid varit motorn i den tekniska utvecklingen. Om Betamax-utslaget hade blivit något annat hade det i praktiken givit underhållningsindustrin vetorätt mot hela teknikutvecklingen. Exempelvis passar datorer och Internet precis in på beskrivningen i utslaget – de kan uppenbarligen användas till intrångsverksamhet men har samtidigt synnerligen omfattande lagliga användningsområden. Hade underhållningsindustrin fått sin vilja igenom i detta upphovsrättsliga mål i persondatorns barndom är det inte otroligt att hela IT-revolutionen hade kunnat omintetgöras. Det manar till eftertanke när man behandlar upphovsrätt (eller immaterialrätt öht), är verkligen fördelarna större än de potentiella nackdelarna?

Under de senaste 22 åren har alltså en mängd uppfinningar, uppfinningar som faktiskt kan användas för intrång i upphovsrätten, gjorts möjliga av Betamax-utslaget och nu tycker underhållningsindustrin att det är dags att sätta stopp. Förra året avgjordes ett annat uppmärksammat mål i USAs HD, MGM vs Grokster. Den kommande rättegången mot TPB kan komma att bli något av en svensk motsvarighet till det målet. Båda handlar om fildelningstjänster och båda handlar i någon mån om huruvida den som tillhandahåller en tjänst kan hållas ansvarig för att användarna utnyttjar tjänsten till olaglig verksamhet. I Grokster var underhållningsindustrins målsättning dels att slå ett slag mot alla fildelningstekniker (som i USA tenderar att gå under den svepande beteckningen P2P) och dels att slå undan Betamax-utslaget. Utslaget blev något av ett antiklimax för alla inblandade, domstolen landade lite mittemellan och menade att Grokster “uppmanade” (inducement – svårt att översätta exakt) till intrång.

Just som parallellmål till Grokster är TPB intressant. I APBs nyheter handlar det om “fildelningsmål” och “fildelarrättegångar” (någon gång ofullständigt preciserat till “olaglig fildelning”). Tendensen är alltså att underhållningsindustrins representanter även här försöker smutskasta fildelningen som fenomen och inte bara de olagliga aspekterna av den. Den trenden förstärks naturligtvis också av de regelbundna släppen av siffror som “visar” hur mycket underhållningsindustrin förlorar på “fildelningen” varje år. När (om?) rättegången mot TPB väl hålls kommer det alltså att finnas med en doft av den amerikanska debatten. Domen i sig kommer också att få svepande konsekvenser för hur det ska bedömas när en tjänst används för intrång i upphovsrätten, även svenska domstolars utslag har ju prejudicerande verkan. För mer ingående analyser av hur den svenska lagstiftningen ser ut och hur fallet skulle kunna utveckla sig rekommenderar jag Niklas Lundblad.

Det finns en väldigt viktig aspekt gömd i textmassan ovanför: processen mot TPB handlar inte bara om intrång i upphovsrätten, det handlar om upphovsrätten i sig. Om motivationen till att det finns en upphovsrättslagstiftning och om vems intressen som är viktigast när upphovsrätten reformeras. Den vanligaste argumentationen för upphovsrättslagstiftning (och detta gäller förstås immaterialrätt överhuvudtaget) är att den möjliggör för upphovspersonerna att försörja sig på sin verksamhet och att den på det sättet leder till en större produktion av verk. En sorts kulturmotor, alltså. Lagstiftningen finns till därför att den skapar värden för samhället. Det är en god motivering. Å andra sidan måste värdena som lagstiftningen skapar ställas mot de kostnader som den också innebär, lagstiftningen måste vara balanserad. Häri ligger det nuvarande problemet.

När upphovsrättslagstiftningen skärptes för ungefär ett år sedan införde Sverige lagstiftning som i lika hög grad är beställd som något av Hans Karlssons arbetsrättsliga förslag. Upphovsrättsindustrin missade (och fortsätter fortfarande att missa) tekniktåget från början och reagerade med ett panikslaget armviftande. De lyckades övertyga amerikanska politiker om sin oundgänglighet (och att de riskerade att gå under om inte något gjordes) och lobbade igenom den lagstiftning som går under namnet DMCADet är inte första gången underhållningsindustrin har reagerat på detta sätt, man har i själva verket kämpat mot varje teknisk landvinning som kunnat påverka den egna situationen, Betamax som jag nämnde ovan är ett exempel. Ständigt har industrin försökt stoppa utvecklingen och när man har förlorat har man istället anpassat sig och hittat sätt att tjäna pengar på det nya. Filmer på video och DVD har blivit en enorm inkomstkälla för filmbranschen, en inkomstkälla som inte hade existerat om branschens ursprungliga reaktion hade burit frukt. Tyvärr tycks inlärningsförmågan hos branschen vara rätt låg, man väljer alltid hellre att ropa efter begränsande lagstiftning än att hitta inkomstströmmarna i den nya tekniken.. DMCA importerades till EU (där den bytte namn till EUCD – European Copyright Directive) som ett tvingande direktiv. Lagstiftningen implementerades, efter många påbackningar, i Sverige den första juli förra året. Den lagstiftning som infördes är en lagstiftning som inte främst är inriktad på att skapa goda möjligheter för upphovpersoner att tjäna pengar på sina verk och det är inte en lagstiftning som syftar till att skapa en balans mellan konsumenternas och producenternas intressen – det är en lagstiftning som helt och hållet är avsedd att försvara en industri som inte har lyckats och inte tycks vilja anpassa sig till ny teknik.

Jag har skrivit mycket om den här lagstiftningen tidigare (kolla under rubrikerna upphov och teknik/teknologi) och min slutsats är klar. De kostnader som den omfattande och hårda nya upphovsrättslagstiftningen medför i form av kväsande av den tekniska utvecklingen, begränsningar i möjligheten att skapa derivativa verk, möjligheten för konsumenten att använda sina inköpta (licenser till) verk på innovativa eller bara osanktionerade sätt och så vidare, är långt högre än de värden som den kan sägas skapa. Därför måste den nuvarande upphovsrättslagstiftningen reformeras.

Uppdatering: Jag hade visst missat en liten debatt angående “fildelning”.