Vinklat 1
Debatten om medias och/eller journalisternas vinklingar har varit rätt mycket på tapeten på sistone. Mest tack vare Kent Asp.
Förra gÃ¥ngen det begav sig var när Asp presenterade “JournalistkÃ¥rens partisympatier”, i vilken det framkom att i journalistkÃ¥ren som helhet sympatiserar nästan 70 procent med (s) (30 %), (v) (14 %) eller (mp) (≤ 25 %). Antagligen fick Asp panik när han insÃ¥g hur det skulle se ut om siffrorna presenterades och därför började han febrilt leta efter nÃ¥gonting som skulle kunna vrida fokus till nÃ¥got annat än vänstervridningen - och den som söker ska ju som bekant finna. Asp fann sÃ¥ bra att han belönades med den infantila rubriken “Moderaterna största partiet bland samhällsjournalisterna” av DN Debatts redaktion (redaktören Mats Bergstrand diskuterar det valet här).
Det första Asp hittade (på) var en undersökning där de ansvariga cheferna inom media fick placera sig på en vänster-höger-skala. Resulatet blev fortfarande en tydlig vänstervridning relativt allmänheten - cheferna placerade sig i lika hög grad som allmänheten till vänster om mitten men inte alls i lika hög grad till höger, istället var cheferna mer koncentrerade till mitten. Vänstervridningen är alltså tydlig även bland cheferna men eftersom det inte var det Asp hade för avsikt att visa valde han istället att tolka siffrorna som att cheferna var mer åsiktsmässigt representativa för allmänheten än journalisterna. Visst är det sant men i sammanhanget är det märkligt att lägga fokus på hur chefernas åsikter ser ut relativt journalisternas. Det verkligt intressanta är ju att cheferna också är mer vänstervridna än allmänheten.
Den andra metoden Asp använde för att mildra intrycket av en vänstervriden journalistkår var att fokusera på den lilla, lilla gruppen journalister som är verksamma inom politik, ekonomi och samhälle vid de Stockholmsbaserade rikstäckande medierna. En grupp som består av 47 individer. Bland dessa, visade det sig, är moderaterna största parti (ungefär lika stor andel som hos allmänheten), och totalt sett motsvarar partisympatierna, blockmässigt, allmänhetens.Tänkvärt i sammanhanget är att Mats Bergstrand i sin text om rubrikvalet påpekar att om man ser bortom de Stockholmsbaserade medierna har vänsterkartellen 73 procent av politik- och samhällsjournalisternas sympatier, mer än kåren som helhet alltså. Dessutom är det framförallt nöjes- och sportjournalisterna som sympatiserar med moderaterna, vilket betyder att de andra journalisternas sympatier i själva verket är än mer vänstervridna än vad som framkommer ur de generella siffrorna. Att Asp valt sina siffror med omsorg, för att så långt som möjligt mildra bilden av en vänstervriden journalistkår, är uppenbart.
Asps slutsatser av allt detta blev att:
Det är därför mycket som talar för att den kraftiga överrepresentation som finns i journalistkåren för vänsterpartiet och miljöpartiet har en mycket begränsad betydelse för den bild som ges av rikspolitiken i våra nyhetsmedier.
Och det får man nog säga är en av de mest tillrättalagda slutsatserna som överhuvudtaget hade kunnat dras ur det material som presenteras. Asp verkar hävda att de där 47 individerna egentligen är de enda journalisterna i Sverige som påverkar allmänhetens bild, det är lite underligt att inte alla andra journalister reagerade med vrede mot den nedvärderingen av deras arbete.
Min uppfattning är att svenska medier är vinklade i ganska liten utsträckning, jag tror att journalisterna gör sitt bästa för att förhålla sig neutrala till det de rapporterar om eller för att presentera flera perspektiv. Tyvärr räcker det inte när övervikten för vänstersidan är så enorm som den är inom journalistkåren. Vänstersympatierna kommer att färga rapporteringen utan att journalisterna själva kan se det. Det handlar om urval och presentation och, kanske viktigast av allt, om den språkliga dräkten. Just när det gäller dessa aspekter blir det också viktigt med allmänjournalisternas position. Det är de som producerar majoriteten av reportagen och det är svårt att tro att en översköljning av en ständig ström av vänsterfärgade reportage inte skulle ha någon som helst påverkan på mediekonsumenternas världsuppfattning.
Igår var det dags igen. Den här gången ville Asp visa något om hur medierna systematiskt missgynnar vänstern, framförallt (s). Det är lite svårt att läsa texten utan att undra om inte Asp har problem med att frigöra sig från sina egna värderingar. Ett par frågor som Asp inte tar upp:
- Hade det varit rimligare för medierna att inte rapportera om de rätt besvärande men inte desto mindre verkliga, (s)-märkta “skandalerna” under perioden? Personligen mÃ¥ste jag säga att det hade varit mycket märkligare om händelserna inte hade hamnat under lupp.
- Finns det inte en viss rimlighet i att de makthavande partierna granskas hårdare, om det nu verkligen är så, än oppositionspartierna? Kartellen har ju trots allt makten och därför också ett större ansvar för sina handlingar (för att inte tala om en större möjlighet att företa sig märkliga saker).
Jag skulle nog också vilja se en granskning av hur partiernas politik exponeras i medierna. Skandalerna kan säkert ha sina effekter men i slutändan ska väl förhoppningsvis väljarnas bild av partiernas program påverka valutgången i högre utsträckning. Den aspekten saknas helt i artikeln.
Asp tänker också en del på hur alliansen presenterats i media under perioden. Hans slutsats är att de får en betydligt mindre men också gynnsammare exponering. Med avseende på det klämmer han till med följande slutkläm:
Vid ett första påseende kan det tyckas vara självklart att det är bättre med en positiv uppmärksamhet, om än liten, än en stor negativ uppmärksamhet. Och det är det säkert i de flesta fall.
Men om den positiva uppmärksamheten i medierna är en del av en långt utdragen strategisk plan, som för väljarna framstår som en rad tillrättalagda och konstruerade händelser anpassade för att få journalisternas uppmärksamhet i syfte att visa på borgerlig sammanhållning, är det inte säkert att det långsiktigt leder till framgång - särskilt inte om man under lång tid enbart producerar enighet och inte de nyheter som journalister ständigt törstar efter.
Kanske borde Asp ha tänkt några minuter på vad den slutklämmen gör med värdet av hela artikeln. Om det nu är negativt med liten men positiv exponering och med stor men negativ, återstår att fråga vilken verklig effekt mediernas eventuella snedrapportering egentligen har.
