Rationalisten

• Efter vårens snack om hur hemskt mycket värre pressen är mot såssarna och deras lakejpartier än mot de borgerliga gjorde mig lite nyfiken på hur de här “spionskandalerna” som uppdagats idag skulle mottas. Så jag kollade in skandalkalendern men där har de inte kommit in, kanske har de inte hunnit uppdatera ännu. Eller så förlorar kalendern sitt syfte om alltför många skandaler som berör allianspartierna kommer med. (Göteborgsmoderaten som skulle ha kampanjstarten på ett ställe där det senare skulle vara baddräktsuppvisning har inte heller kommit med, fast han rimligen borde platsa.)
• Eric Erfors plockar lite, på ledarplats i Expressen, i den infantila debattartikel Bo Malmberg hade inne i AB häromdagen. Malmbergs tes var att sänkt fastighetsskatt skulle leda till lägre nativitet och vad det resonemanget säger om Malmbergs inställning till människor och deras val får väl tala för sig självt. Det värsta stycket i Malmbergs text, och som Erfors också tar upp, är
  

  För det är ju så att ingen tvingas från sitt hus av fastighetsskatten. Det som händer är istället att fastighetsskatten får vissa att inse att man kan få en bättre ekonomi och kanske ett mer passande boende genom att sälja villan.

  Visst vore det fint om folk blev mer ansvarstagande och insåg att när man inte har råd med allt måste man prioritera och inte ropa efter bidrag. Men vad menar karln med att “fastighetsskatten får vissa att inse att man kan få en bättre ekonomi…”? Det här handlar ju om att fastighetsskatten i sig gör så att folks ekonomi inte går ihop om de bor kvar. Och det kan väl ändå inte vara rimligt?

• Kollade in Aftonbladets ledarsida idag. Dagens citat var
  

  Moderaterna kan man ju samarbeta med och diskutera saker och ting med. Det går även att samarbeta med folkpartiet, för de är precis inne på samma linje som vi.

  Poängen är att ovannämnda sagts i Helsingborgs Dagblad av sverigedemokraten Thord Lindblom. Vad är det? Guilt by reverse association?

Edit:Nu har spionerihistorien dykt upp i skandalkalendern.

Att extrema vänsterkrafter har kommit att bli en starkt hotfull kraft i 2006 års valrörelse är i själva verket inte ett dugg förvånande. Att våldsrörelsen skulle ta den riktningen blev närmast oundvikligt i det ögonblick då man fattade beslutet att bekämpa nazister och fascister med våld. Resultatet är det för tillfället är i stort sett omöjligt att se skillnad på de vänsterextrema och de s.k. högerextrema. Visst skiljer sig retoriken och förmodligen också bevekelsegrunderna men uttrycket blir ändå detsamma.

Alltsedan den dagen då AFA och andra vänsterextrema grupper bestämde sig för att använda våld för att bekämpa nazister och facister har det varit en förutsägelse med lågt odds att de förr eller senare, beroende på hur framgångsrik deras kamp visade sig vara, skulle komma att vända sig mot andra meningsmotståndare i sin våldsamma kamp. Man kan förstås ironisera över att det är vänsterrörelser, som ju under 1900-talets senare hälft var långt mer präglade av pacifism än av våldsam revolutionär anda, som så fullständigt misstar sig på konsekvenserna av att använda våld.

Det har framförts att den våldsamma kampen mot nazister, fascister och rasister av alla sorter varit framgångsrik och det kan säkert stämma. Jämfört med i början på 90-talet ser man inte mycket av öppna manifestationer från nazister och rasister. Visst kan det finnas många skäl till det men den våldsamma vänsterns aktioner ska säkerligen ha sin beskärda del av äran av den nergången. Å andra sidan är nog den framgången ett av de viktigaste skälen till att den våldsamma vänstern nu har börjat vända sig mot icke-totalitära, etablerade politiska aktörer.

Framgång föder, som bekant, mersmak och framgångar i våldsamt politiskt arbete lär inte avvika från den regeln, snarare väcks väl en känsla av att (för att parafrasera Fredrik Virtanen Joakim Pirinen) med ett sjysst järnrör kan man slå ner motståndarens argument i vilken debatt som helst. Dessutom kan det utläsas ur uttalanden från aktörerna själva (parallellt med uttalanden från s.k. fotbollshulliganer) att våldet och spänningen i sig ger mersmak. Det är inte bara aktionernas målsättningar och effekter, känslan av att slåss för en god sak, som ger mersmak utan även våldshandlingarna i sig.

När det som blivit våldsvänstern valde att definiera om reglerna till sin egen fördel och välja våld istället för dikussion och argumentation tog man samtidigt det första steget ut i totalitarismen. Den som har tagit sig rätten att använda våld som politiskt verktyg är inte begränsad av någonting utom sin egen vilja. Skulle behovet av att rättfärdiga någon våldshandling ändå uppstå är det lätt att koka ihop någon fantasifull definition av demokrati eller våld för det syftet. På så sätt har man förvandlats till en fullständigt totalitär rörelse där den egna saken rättfärdigar vilka handlingar som helst och där våldet i sig driver fram mer våld.

• Såg denna trivsamma lilla text på Ungt val i förrgår och tänkte mig att jag skulle skriva något dräpande om den. Nu gjorde Robin Ekman på Machina Libera det mycket mer omfattande än vad jag hade orkat göra så jag rekommenderar hans inlägg. Men jag måste ändå citera:
  
  

  Om jag var statsminister för en dag [...] [skulle jag] förbjuda partier och organisationer som inte ställer upp på alla människors lika värde och demokratiska principer (såsom politisk/ekonomisk demokrati), därav rasistiska och borgerliga partier.

  I översättning: “Världen är demokratisk när den förda politiken är den som överensstämmer med mina uppfattningar.” Det verkar som om det behövs en massiv insats för att få skolorna att lära ut förståelse för de demokratiska principerna. Kanske skulle det kunna leda till en minskning av antalet 19-åringar som på allvar vill förbjuda sina politiska motståndare.

• När jag ändå är inne på knäppa saker som unga tycker måste jag ju nämna Sydsvenskans undersökning om ungas inställning till porr. Det visade sig att en rätt stor andel av de unga, 45 procent av männen och 67 procent av kvinnorna, i någon mån håller med om att porr bör förbjudas. Av dessa instämde 13 procent av männen och 34 procent av kvinnorna helt i påståendet “Porr borde totalförbjudas”.

  Det är skrämmande, såklart, och det av flera skäl. Vilken drivkraft ligger egentligen bakom att så många kan tänka sig att totalförbjuda porr och har de överhuvudtaget i den övertygelsen funderat på hur ett sådant förbud skulle definieras och upprätthållas? Och för den delen måste det sägas att oavsett hur mycket man resonerar kring saken så kommer ett förbud mot porr, hel- eller deltäckande, att innebära avgränsningar som dikteras av personliga uppfattningar av materialet. Det vill säga, någons gränsdragning mellan äckligt och acceptabelt kommer att vara avgörande i frågan. Då uppkommer ju följdfrågan vems gräns som egentligen ska få utgöra normen, och varför.

  Men kanske är jag bara negativt inställd till det här på grund av mitt namn. I en anagramgenerator uppdagades det nämligen att mitt namn är ett anagram till “helgporrlägret”. Och det säger väl egentligen allt.

• Stefan Olsson tycker att det mest spännande med Ekots utfrågning av Lars Ohly var att Lasse ville sänka straffet för t.ex. misshandel. I just straffdelen tyckte jag nog att Ohlys inställning till straff för våldsbrott kontra ekonomisk brottslighet var mest spännande. Han blev avsevärt mycket hårdare i rösten när det handlade om det ekonomiska. Antagligen föranleddes hårdheten av visioner av skattesmitare.

  Annars tyckte jag att den kompromisslösa inställningen till (privata) alternativ i den offentligt finansierade servicen var mest skrämmande. Dels för att det framskymtar en principiell syn på verksamheten, det ska helt enkelt inte finnas några alternativ som frigör medborgarna från det offentliga. Men mest intressant blev det ändå när det framkom hur inställningen till alternativ påverkar synen på det kommunala självstyret (detta det svenska samhällets sorgebarn). Ohly tyckte inte att det var bra när kommunalpolitikerna gick emot partiets diktat eller beslut som fattats på riksplanet. Å andra sidan skyndade han sig att flika in att det kommunala självstyrets möjligheter till uppnosighet mot riksdagen kunde vara bra i vissa fall. Inga tvivel behöver uppstå kring vad detta egentligen innebär: det kommunala självstyret är bra om kommunerna går emot riksdagsbeslut som vänstern är emot men det är dåligt om fallet är det motsatta.

Det här är ett test av Windows Live Writer. Jag har testat ett par bloggverktyg förut men inget har känts riktigt bra. Alltså: varför inte ge M$ en chans?

Angående (mp) och deras syn på demokrati då? Det handlar om biltullarna/trängselavgifterna. Igår skrev Peter Eriksson och miljöpartiets gruppledare i Stockholm en debattartikel på SvDs Brännpunkt. Artikeln är en anklagelseskrift mot Alliansen och deras hantering av folkomröstningsfrågan. (mp) är väldigt upprörda över att de borgerliga tycker att det är viktigt att ta hänsyn till vad som framkommer i de folkomröstningar som ska hållas i kranskommunerna. Författarna säger:

Tyvärr verkar den borgerliga alliansen vara mest intresserad av att förstöra folkomröstningen.

och går vidare med att hävda att de borgerliga undergräver folkomröstningens trovärdighet.

Kanske är det ointressant, men enligt den reklamkampanj (PDF) som Stockholmsförsöket genomförde i maj i år gjordes 42,3 procent av privatbilisters beskattade passager av bilar från Stockholms stad och 49,3 procent av bilar från de andra kommunerna i Stockhoms län. Enligt SCB utgör stadens invånare 40,8 procent av den totala folkmängden i länet. Stockholmsbilarnas överrepresentation är alltså minimal. Man skulle kunna tycka att det gör det rimligt att kranskommunernas invånare får vara med och bestämma.

Men det tycker inte miljöpartisterna. Istället väljer två av partiets representanter att kritisera de borgerliga för att rasera de demokratiska institutionernas trovärdighet. Dessa två är alltså representanter för det parti som genom förhandlingar tvingade såssarna i Stockholm att överge ett tydligt vallöfte om att inga biltullar skulle införas. Samma parti som tillsammans med sina polare har bestämt att ja-sidan – men inte nej-sidan - i folkomröstningen ska få presentera argument på valsedlarna.

Det är så fint.