Rationalisten

• Efter vårens snack om hur hemskt mycket värre pressen är mot såssarna och deras lakejpartier än mot de borgerliga gjorde mig lite nyfiken på hur de här “spionskandalerna” som uppdagats idag skulle mottas. Så jag kollade in skandalkalendern men där har de inte kommit in, kanske har de inte hunnit uppdatera ännu. Eller så förlorar kalendern sitt syfte om alltför många skandaler som berör allianspartierna kommer med. (Göteborgsmoderaten som skulle ha kampanjstarten på ett ställe där det senare skulle vara baddräktsuppvisning har inte heller kommit med, fast han rimligen borde platsa.)
• Eric Erfors plockar lite, på ledarplats i Expressen, i den infantila debattartikel Bo Malmberg hade inne i AB häromdagen. Malmbergs tes var att sänkt fastighetsskatt skulle leda till lägre nativitet och vad det resonemanget säger om Malmbergs inställning till människor och deras val får väl tala för sig självt. Det värsta stycket i Malmbergs text, och som Erfors också tar upp, är
  

  För det är ju så att ingen tvingas från sitt hus av fastighetsskatten. Det som händer är istället att fastighetsskatten får vissa att inse att man kan få en bättre ekonomi och kanske ett mer passande boende genom att sälja villan.

  Visst vore det fint om folk blev mer ansvarstagande och insåg att när man inte har råd med allt måste man prioritera och inte ropa efter bidrag. Men vad menar karln med att “fastighetsskatten får vissa att inse att man kan få en bättre ekonomi…”? Det här handlar ju om att fastighetsskatten i sig gör så att folks ekonomi inte går ihop om de bor kvar. Och det kan väl ändå inte vara rimligt?

• Kollade in Aftonbladets ledarsida idag. Dagens citat var
  

  Moderaterna kan man ju samarbeta med och diskutera saker och ting med. Det går även att samarbeta med folkpartiet, för de är precis inne på samma linje som vi.

  Poängen är att ovannämnda sagts i Helsingborgs Dagblad av sverigedemokraten Thord Lindblom. Vad är det? Guilt by reverse association?

Edit:Nu har spionerihistorien dykt upp i skandalkalendern.

Att extrema vänsterkrafter har kommit att bli en starkt hotfull kraft i 2006 års valrörelse är i själva verket inte ett dugg förvånande. Att våldsrörelsen skulle ta den riktningen blev närmast oundvikligt i det ögonblick då man fattade beslutet att bekämpa nazister och fascister med våld. Resultatet är det för tillfället är i stort sett omöjligt att se skillnad på de vänsterextrema och de s.k. högerextrema. Visst skiljer sig retoriken och förmodligen också bevekelsegrunderna men uttrycket blir ändå detsamma.

Alltsedan den dagen då AFA och andra vänsterextrema grupper bestämde sig för att använda våld för att bekämpa nazister och facister har det varit en förutsägelse med lågt odds att de förr eller senare, beroende på hur framgångsrik deras kamp visade sig vara, skulle komma att vända sig mot andra meningsmotståndare i sin våldsamma kamp. Man kan förstås ironisera över att det är vänsterrörelser, som ju under 1900-talets senare hälft var långt mer präglade av pacifism än av våldsam revolutionär anda, som så fullständigt misstar sig på konsekvenserna av att använda våld.

Det har framförts att den våldsamma kampen mot nazister, fascister och rasister av alla sorter varit framgångsrik och det kan säkert stämma. Jämfört med i början på 90-talet ser man inte mycket av öppna manifestationer från nazister och rasister. Visst kan det finnas många skäl till det men den våldsamma vänsterns aktioner ska säkerligen ha sin beskärda del av äran av den nergången. Å andra sidan är nog den framgången ett av de viktigaste skälen till att den våldsamma vänstern nu har börjat vända sig mot icke-totalitära, etablerade politiska aktörer.

Framgång föder, som bekant, mersmak och framgångar i våldsamt politiskt arbete lär inte avvika från den regeln, snarare väcks väl en känsla av att (för att parafrasera Fredrik Virtanen Joakim Pirinen) med ett sjysst järnrör kan man slå ner motståndarens argument i vilken debatt som helst. Dessutom kan det utläsas ur uttalanden från aktörerna själva (parallellt med uttalanden från s.k. fotbollshulliganer) att våldet och spänningen i sig ger mersmak. Det är inte bara aktionernas målsättningar och effekter, känslan av att slåss för en god sak, som ger mersmak utan även våldshandlingarna i sig.

När det som blivit våldsvänstern valde att definiera om reglerna till sin egen fördel och välja våld istället för dikussion och argumentation tog man samtidigt det första steget ut i totalitarismen. Den som har tagit sig rätten att använda våld som politiskt verktyg är inte begränsad av någonting utom sin egen vilja. Skulle behovet av att rättfärdiga någon våldshandling ändå uppstå är det lätt att koka ihop någon fantasifull definition av demokrati eller våld för det syftet. På så sätt har man förvandlats till en fullständigt totalitär rörelse där den egna saken rättfärdigar vilka handlingar som helst och där våldet i sig driver fram mer våld.