Rationalisten

Att extrema vänsterkrafter har kommit att bli en starkt hotfull kraft i 2006 års valrörelse är i själva verket inte ett dugg förvånande. Att våldsrörelsen skulle ta den riktningen blev närmast oundvikligt i det ögonblick då man fattade beslutet att bekämpa nazister och fascister med våld. Resultatet är det för tillfället är i stort sett omöjligt att se skillnad på de vänsterextrema och de s.k. högerextrema. Visst skiljer sig retoriken och förmodligen också bevekelsegrunderna men uttrycket blir ändå detsamma.

Alltsedan den dagen då AFA och andra vänsterextrema grupper bestämde sig för att använda våld för att bekämpa nazister och facister har det varit en förutsägelse med lågt odds att de förr eller senare, beroende på hur framgångsrik deras kamp visade sig vara, skulle komma att vända sig mot andra meningsmotståndare i sin våldsamma kamp. Man kan förstås ironisera över att det är vänsterrörelser, som ju under 1900-talets senare hälft var långt mer präglade av pacifism än av våldsam revolutionär anda, som så fullständigt misstar sig på konsekvenserna av att använda våld.

Det har framförts att den våldsamma kampen mot nazister, fascister och rasister av alla sorter varit framgångsrik och det kan säkert stämma. Jämfört med i början på 90-talet ser man inte mycket av öppna manifestationer från nazister och rasister. Visst kan det finnas många skäl till det men den våldsamma vänsterns aktioner ska säkerligen ha sin beskärda del av äran av den nergången. Å andra sidan är nog den framgången ett av de viktigaste skälen till att den våldsamma vänstern nu har börjat vända sig mot icke-totalitära, etablerade politiska aktörer.

Framgång föder, som bekant, mersmak och framgångar i våldsamt politiskt arbete lär inte avvika från den regeln, snarare väcks väl en känsla av att (för att parafrasera Fredrik Virtanen Joakim Pirinen) med ett sjysst järnrör kan man slå ner motståndarens argument i vilken debatt som helst. Dessutom kan det utläsas ur uttalanden från aktörerna själva (parallellt med uttalanden från s.k. fotbollshulliganer) att våldet och spänningen i sig ger mersmak. Det är inte bara aktionernas målsättningar och effekter, känslan av att slåss för en god sak, som ger mersmak utan även våldshandlingarna i sig.

När det som blivit våldsvänstern valde att definiera om reglerna till sin egen fördel och välja våld istället för dikussion och argumentation tog man samtidigt det första steget ut i totalitarismen. Den som har tagit sig rätten att använda våld som politiskt verktyg är inte begränsad av någonting utom sin egen vilja. Skulle behovet av att rättfärdiga någon våldshandling ändå uppstå är det lätt att koka ihop någon fantasifull definition av demokrati eller våld för det syftet. På så sätt har man förvandlats till en fullständigt totalitär rörelse där den egna saken rättfärdigar vilka handlingar som helst och där våldet i sig driver fram mer våld.

This entry was posted on Friday, August 25th, 2006 at 17:00 and is filled under Politik, Svenska. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.