Folkpartiets politik
Ali Esbati har ju sedan länge haft idén att folkpartiet bör överge “batongliberalismen” och Ã¥tergÃ¥ till socialliberalismen, som kärna i sitt förhÃ¥llande till folkpartiet. I svallet efter spionskandalen har nu ocksÃ¥ Aftonbladet passat pÃ¥ att börja ha Ã¥sikter om hur folkpartiet bäst bör utforma sin politik. Ã…sa Petersen har i tvÃ¥ ledare de senaste tre dagarna utvecklat sina tankar om vad folkpartiet bör göra och kommit fram till att (fp) nu mÃ¥ste genomgÃ¥ en rening. De “batongliberala” mÃ¥ste rensas ut sÃ¥ att de socialliberala kan ta makten och Ã¥terföra partiet till den rätta vägen.
Varken Esbati eller Petersen är förstås intresserade av att främja folkpartiets sak, de håller ju på det andra laget. Varför är de då så ivriga att ge folkpartiet råd, och varför överensstämmer deras råd så tydligt? Den uppenbara målsättningen är förstås att avgränsa det politiskt accetabla området i högerriktning. Sedda ur ett liberalt perspektiv är de svenska partierna till förväxling lika, ihopklumpade en bit till vänster om mittlinjen. Under upptakten till den här valrörelsen har det dock börjat röra på sig en liten, liten aning. Samtidigt som moderaterna har slipat av sina kanter och rört sig in mot mitten för att bli det stora, allmänborgerliga, partiet har andra allianspartier istället börjat profilera sig tydligare. Folkpartiet har inte direkt blivit mer liberala, men de har, åtminstone i ett litet antal frågor, börjat utvidga den möjliga politiken en aning åt höger, närmast åt ett konservativt håll. Centern, å andra sidan, har ju rört sig i en klart liberal riktning (och reaktionen på den utvecklingen är ju välkänd, somliga blir så upprörda att de tar till våld).
Självfallet är den utvecklingen, särskilt inför ett val som fortfarande har en god chans att leda till ett systemskifte, irriterande för vänstern. Så länge alla partier är vänster-mittenpartier är vänsterpartierna bäst i klassen. Det är ju ingen som egentligen ifrågasätter deras idéer och dessutom talar alla deras språk. När det politiska utrymmet utvidgas åt höger och framförallt i höger-liberal riktning, förlorar de tolkningsföreträdet och måste istället argumentera mot motståndare som står för en annan politik, och tror på den. Hegemonin riskerar att brytas. För vänstern är det förmodligen ett större problem än att under en mandatperiod förlora makten till den gamla vanliga borgerligeheten.
