Bakvänt
Vad är det som väcker ett sådant ramaskri i den svenska pressen efter maktskiftet i riksdagen och det därpå följande bytet av regering? Att de politiska partier som tog över makten faktiskt hade för avsikt att genomföra de förändringar som man gick till val på att genomföra. Förvåningen och förbittringen känner inga gränser.
Aftonbladets reaktion blir närmast komiskt. Här är det proteststormar av Katrina-format som gäller. Premissen är såklart att även om det framgick klart vilka förslag som Alliansen gick till val på, så att ingen kan påstå att han blev lurad, är det fortfarande fel att genomföra en politik som inte är socialdemokratisk. Många insamlade namn i protest mot förändringarna i a-kassan blir på så sätt i dramaturgin viktigare än det faktiska utfallet i det allmäna valet för drygt två månader sedan. Men det gäller att komma ihåg att de som röstade på Alliansen faktiskt var många fler än de som skriver på dessa protestlistor.
Och hur fungerar det om man som fackmedlem blir uttagen i en politisk strejk mot en politisk majoritets förslag, trots att man röstade för den majoriteten i full visshet om att den skulle komma att lägga just det förslaget?
I vidare bemärkelse innebär Alliansens förslag att staten i myrstegsstora steg minskar sin omnipresens i samhället. Det som kommer efter är inte, som tycks vara den dominerande hypotesen, vakuum, utan möjligheter för ett civilt samhälle och frivilliga och/eller komersiella insatser.
Samtidigt framträder det verkligt bakvända här. Alliansens smÃ¥skaliga minskning av statens inblandning transformeras till en frÃ¥ga om demokratins gränser; har verkligen riksdagsmajoriteten rätt att göra vadsomhelst? Denna frÃ¥ga som sÃ¥ ofta avfärdas med en fnysning när den ställs ur det liberala perspektivet - där statens “rättigheter” ställs mot individens och varningen gäller att staten sväller till en alltför oformlig storlek, pÃ¥ det individuellas bekostnad - blir nu plötsligt aktuell när statens intrÃ¥ng eventuellt ska minskas en liten aning. Bakvänt.
