Bakvänt
Vad Àr det som vÀcker ett sÄdant ramaskri i den svenska pressen efter maktskiftet i riksdagen och det dÀrpÄ följande bytet av regering? Att de politiska partier som tog över makten faktiskt hade för avsikt att genomföra de förÀndringar som man gick till val pÄ att genomföra. FörvÄningen och förbittringen kÀnner inga grÀnser.
Aftonbladets reaktion blir nÀrmast komiskt. HÀr Àr det proteststormar av Katrina-format som gÀller. Premissen Àr sÄklart att Àven om det framgick klart vilka förslag som Alliansen gick till val pÄ, sÄ att ingen kan pÄstÄ att han blev lurad, Àr det fortfarande fel att genomföra en politik som inte Àr socialdemokratisk. MÄnga insamlade namn i protest mot förÀndringarna i a-kassan blir pÄ sÄ sÀtt i dramaturgin viktigare Àn det faktiska utfallet i det allmÀna valet för drygt tvÄ mÄnader sedan. Men det gÀller att komma ihÄg att de som röstade pÄ Alliansen faktiskt var mÄnga fler Àn de som skriver pÄ dessa protestlistor.
Och hur fungerar det om man som fackmedlem blir uttagen i en politisk strejk mot en politisk majoritets förslag, trots att man röstade för den majoriteten i full visshet om att den skulle komma att lÀgga just det förslaget?
I vidare bemÀrkelse innebÀr Alliansens förslag att staten i myrstegsstora steg minskar sin omnipresens i samhÀllet. Det som kommer efter Àr inte, som tycks vara den dominerande hypotesen, vakuum, utan möjligheter för ett civilt samhÀlle och frivilliga och/eller komersiella insatser.
Samtidigt framtrĂ€der det verkligt bakvĂ€nda hĂ€r. Alliansens smĂ„skaliga minskning av statens inblandning transformeras till en frĂ„ga om demokratins grĂ€nser; har verkligen riksdagsmajoriteten rĂ€tt att göra vadsomhelst? Denna frĂ„ga som sĂ„ ofta avfĂ€rdas med en fnysning nĂ€r den stĂ€lls ur det liberala perspektivet – dĂ€r statens “rĂ€ttigheter” stĂ€lls mot individens och varningen gĂ€ller att staten svĂ€ller till en alltför oformlig storlek, pĂ„ det individuellas bekostnad – blir nu plötsligt aktuell nĂ€r statens intrĂ„ng eventuellt ska minskas en liten aning. BakvĂ€nt.
