Opinionsras
En opinionsundersökning från Sifo presenterades igår (här i SvD) och den var inte rolig för alliansen, som tappade hela sitt försprång och mer därtill. Uppenbarligen är det dessutom ovanligt med så stora tapp så snart efter ett val, eller som docent Henrik Oscarsson, valforskare vid Göteborgs universitet sade i SvDs artikel: “Väljarna brukar ju ge regeringen en chans att se vad den går för” (jag antar att han menar “visa vad den går för”). Å andra sidan lämnar inte uppgiften att hitta en förklaring till raset någon sömnlös, Toivo Sjörén, Sifos undersökningsledare, säger:
Jag tror inte att man kan förklara det med annat än diskussionen om arbetslöshetsförsäkringen, eller avgifterna snarare
och när AB ska kommentera det hela menar artikelförfattaren Daniel Wiklander att “Det kommer knappast oväntat” och han vet att berätta att orsaken är “de senaste veckornas debatt om försämringarna av a-kassan”. Det rör sig alltså om en debatt om försämringar av a-kassan och det förstår ju vem som helst att folk blir besvikna när alliansen vill göra försämringar. Då behöver man knappast undersöka om resultatet av förändringarna skulle kunna vara en förbättring för samhället i stort.
Själv är jag benägen att hålla med om deras slutsatser angående orsakerna till opinionsförändringen, men jag är övertygad om att fackets insatser är marginella i jämförelse med den veritabla spärreld av skamlös agitation som media utsatt förändringarna för. Av någon anledning har journalisterna själva svårt att acceptera att de är drivande i opinionen, jag antar att de har någon sorts renhetsideal för sitt yrkesutövande. I rapporteringen sedan valet i september har det ändå varit ganska tydligt att de krav journalisterna ställer på policyändringar antingen har ändrats eller gäller olika beroende på vem som har makten.
Socialdemokratiska idéer med många men inte direkt synliga offer, som t.ex. den ytterligare förstelning av arbetsmarknaden som man sökte genom skärpningar av LAS i form av regler för säsongsarbete eller “rätt till heltid”, utsattes inte för svårare granskning. Alliansförslagen, å andra sidan, sågas konstant, allra helst genom att någon stackare som drabbas dras fram i ljuset. Kanske är det så att journalisterna bara har kapacitet att se vem som förlorar när något blir dyrare eller när staten ska betala ut mindre pengar men att de inte riktigt grejar det när man måste tänka i flera led. Kanske har journalisterna just upptäckt paretooptimalitet och tagit idén till sina hjärtan fullständigt.
