Rationalisten

Återigen: inte dagsfärskt men ändå.

Wild’n Fresh: desinformation. Att påstå att fackets utredning på något sätt är oberoende men att CFRs utredning är vinklad. Vilken intressant världsbild det ger uttryck för. Vänsterns fullkomliga oförmåga till självkritik. Och passar inte resultaten får man hitta en annan vinkel som kanske funkar bättre. Det gäller bara att hitta den väg som leder fram till den på förhand bestämda destinationen. Svaret är givet från början.

Facket rör sig på annat håll också. De producerar, lämpligt nog precis i början avtalsrörelsen, en liten utredning där de påstår att den som startar i ett låglöneyrke också stannar där. Jag har ingen länk på det men jag har för mig att jag har läst att svenskar överhuvudtaget är rätt dåliga på att byta jobb och att det i stor utsträckning kan kopplas till att LAS gör gamla anställda trygga på nyanställdas bekostnad. Kanske är det, om nu fackets utredning skulle innehålla ett korn av sanning, så att det bästa sättet att möjliggöra en migration från mer lågbetalda till mer högbetalda yrken vore att öppna möjligheten att byta jobb öht, snarare än att låsa in folk på en arbetsplats och kräva att de ska få högre lön utan att vara mer produktiva. Det är värt att påpeka att det är svenska regeringars ständiga eftergifter till fackets oupphörliga gnällande och ropande efter mer makt över arbetsmarknadens villkor som skapar de stora problemen.

Och så kommer facket med ett utgångsbud som inte så mycket är ett utgångsbud som ett politiskt redskap. Ett ettårigt avtal (så att man inte ska vara bundna av fredsplikten om den nya regeringen ställer till problem efter att avtalen är underskrivna) med höga krav och framförallt: extrema krav till de med lägst lön. Får man igenom det har man slagit mot den nya regeringen på två fronter. Dels håller man regeringen med konflikthoten som rävsax (höga lönekrav också, som kan leda till sämre ekonomi och större problem för regeringen) och dels förhindrar man regeringens ambition att skapa nya jobb, ffa för dem som hamnat i svårartat utanförskap. För dem, t.ex. unga som aldrig kommit ut på marknaden, kan det vara nödvändigt att ta ett lågavlönat jobb för att åtminstone få en start. Såna jobb lobbar nu facket för att avskaffa, vilket gör regeringens ambitioner ouppnåeliga. Alltså: facket framstår som jättemysigt och “på de svagas sida” och lyckas samtidigt dels upprätthålla hotet om konflikter riktade mot regeringens politik, dels slå sönder möjligheterna att skapa nya jobb som, även om de är lågavlönade, möjliggör för långtidsarbetslösa att komma ut på marknaden och dels hålla skyddet och lönerna uppe för sina redan-medlemmar.

Aftonbladet rapporterar att LO överväger extra inkomstförsäkringar för sina medlemar eftersom den borgerliga regeringen har sänkt tillbaka taket i a-kassan. Här finns det utrymme för en “rättvise”-diskussion, sammanfattad i Aftonbladets rubrik “Dyrare för alla ““ bättre för några”. Problemet är, tydligen, att även om en relativt stor andel av LO:s medlemmar skulle ha nytta av lösningen, finns det fortfarande rätt många lågavlönade som bara skulle få vara med och betala. Märkligt bara att inte den rättvisediskussionen uppstod i samband med den förra regeringens höjning av inkomsttaket i a-kassan.

Det kan tänkas att den här förvirringen har att göra med att många tycks tro att avgiften till a-kassan betalar hela kostnaden för försäkringen, ett påstående som varit hett under hösten och framförts även av människor som definitivt vet att själva ersättningen kommer direkt från skatteintäkterna.

Det var visserligen några dagar sedan men… nåja.

Varken polisens eller åklagarens agerande i tillslaget mot The Pirate Bay och personerna som driver den verksamheten, var fel. Anders Gardebring drar delvis samma slutsatser av detta som jag gjorde tidigare, att syftet med tillslagets stora omfattning var att skicka en tydlig signal till hostingoperatörer i allmänhet att hålla sig borta från verksamheter i gråzoner, särskilt på upphovsrättsområdet, eller riskera att straffas (utan någon som helst rättslig process). Signalen till hostingoperatörerna är dubbel eftersom den också går ut till deras kunder: kolla så att den du anlitar är helt ren, annars kan konsekvenserna bli förödande. På så sätt kan statens funktionärer åstadkomma den önskade effekten utan att behöva konstruera hållbara regler och slänga ut pengar på rättsliga processer.

Allvarligast är de enorma brister i det svenska systemets konstruktion som åskådliggörs av överåklagarens slutsatser, det enorma underläge som den enskilde befinner sig i gentemot rättsväsendet. Det ena är att det inte är något fel att åklagare och polis agerar fysiskt mot en verksamhet som kan vara olaglig men vars olaglighet definitivt inte är kartlagd. Det andra är att tredje part kan drabbas av ett tillslag utan att ha någon rätt till ersättning, trots att de bara var tangentiellt förknippade med den misstänkte och trots att polisens tillslag var mycket oprecist och avsevärt mer omfattande än nödvändigt.

Den viktiga poängen, kruxets kärna, är att det måste kosta staten något att göra fel i alla sådana här fall, annars kommer det inte finnas något incitament att vara verkligt noggrann för att minimera misstagen. När Anders Erikssons utredning om buggning kom i höstas hittade jag ett citat som jag tycker passar väldigt bra här också, hämtat ur Rothbards The Ethics of Liberty (kapitel 12):

Take, for example, the police practice of beating and torturing suspects’or, at least, of tapping their wires. [...] the whole point is that we don’t know if these are criminals or not, and until convicted, they must be presumed not to be criminals and to enjoy all the rights of the innocent: in the words of the famous phrase, “they are innocent until proven guilty.” [...] “Coddling criminals” then becomes, in actuality, making sure that police do not criminally invade the rights of self-ownership of presumptive innocents whom they suspect of crime. In that case, the “coddler,” and the restrainer of the police, proves to be far more of a genuine defender of property rights than is the conservative.

We may qualify this discussion in one important sense: police may use such coercive methods provided that the suspect turns out to be guilty, and provided that the police are treated as themselves criminal if the suspect is not proven guilty. For, in that case, the rule of no force against non-criminals would still apply.