Inte förvånande
Det var visserligen nÃ¥gra dagar sedan men… nÃ¥ja.
Varken polisens eller åklagarens agerande i tillslaget mot The Pirate Bay och personerna som driver den verksamheten, var fel. Anders Gardebring drar delvis samma slutsatser av detta som jag gjorde tidigare, att syftet med tillslagets stora omfattning var att skicka en tydlig signal till hostingoperatörer i allmänhet att hålla sig borta från verksamheter i gråzoner, särskilt på upphovsrättsområdet, eller riskera att straffas (utan någon som helst rättslig process). Signalen till hostingoperatörerna är dubbel eftersom den också går ut till deras kunder: kolla så att den du anlitar är helt ren, annars kan konsekvenserna bli förödande. På så sätt kan statens funktionärer åstadkomma den önskade effekten utan att behöva konstruera hållbara regler och slänga ut pengar på rättsliga processer.
Allvarligast är de enorma brister i det svenska systemets konstruktion som åskådliggörs av överåklagarens slutsatser, det enorma underläge som den enskilde befinner sig i gentemot rättsväsendet. Det ena är att det inte är något fel att åklagare och polis agerar fysiskt mot en verksamhet som kan vara olaglig men vars olaglighet definitivt inte är kartlagd. Det andra är att tredje part kan drabbas av ett tillslag utan att ha någon rätt till ersättning, trots att de bara var tangentiellt förknippade med den misstänkte och trots att polisens tillslag var mycket oprecist och avsevärt mer omfattande än nödvändigt.
Den viktiga poängen, kruxets kärna, är att det måste kosta staten något att göra fel i alla sådana här fall, annars kommer det inte finnas något incitament att vara verkligt noggrann för att minimera misstagen. När Anders Erikssons utredning om buggning kom i höstas hittade jag ett citat som jag tycker passar väldigt bra här också, hämtat ur Rothbards The Ethics of Liberty (kapitel 12):
Take, for example, the police practice of beating and torturing suspects—or, at least, of tapping their wires. [...] the whole point is that we don’t know if these are criminals or not, and until convicted, they must be presumed not to be criminals and to enjoy all the rights of the innocent: in the words of the famous phrase, “they are innocent until proven guilty.†[...] “Coddling criminals†then becomes, in actuality, making sure that police do not criminally invade the rights of self-ownership of presumptive innocents whom they suspect of crime. In that case, the “coddler,†and the restrainer of the police, proves to be far more of a genuine defender of property rights than is the conservative.
We may qualify this discussion in one important sense: police may use such coercive methods provided that the suspect turns out to be guilty, and provided that the police are treated as themselves criminal if the suspect is not proven guilty. For, in that case, the rule of no force against non-criminals would still apply.
