Om liberaltalibaner
Det hände sig för någon vecka sedan att professor emeritus och tidigare rektor Stig Strömholm satte morgonkaffet i vrångstrupen när han läste sin morgontidning. Anledningen var att någon återigen vågade påstå att kårobligatoriet utgör en särdeles ful blemma på den svenska föreningsfriheten och tiden nu är kommen att ge studenterna makt över sina egna intressen. Han bestämde sig därför för att skriva en debattartikel.
Strömholm framhåller i sin artikel några olika skäl till varför ett avskaffande av kårobligatoriet vore fel. Han nämner att vissa instanser efter utredningar dragit slutsatsen att kårobligatoriet inte utgör någon inskränkning av den negativa föreningsfriheten, ett argument ad verecundiam som inte förvånar. Strömholm framför också åsikten att kårerna i sig gör mycket nyttigt och är till stor fördel för studenterna.
Men Strömholms stora farhåga med ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet är att avskaffandet kan komma att undergräva Uppsalas studentnationers ekonomier i så stor utsträckning att nationerna riskerar att gå under. Detta är faktiskt en reell möjlighet, tack vare kårobligatoriet får nationerna en speciell status och mycket förmånlig behandling av skatteverket. Utan denna skattemässigt fördelaktiga ställning skulle de flesta nationer inte ha en chans att överleva. Strömholm uppmärksammar visserligen detta förhållande i förbifarten men lämnar det snart i bakvattnet i sin jakt på det som han anser vara nationernas verkliga levebröd:
De mer försiktiga bland kår- och nationsobligatoriets motståndare brukar hävda att nationerna skall räddas genom att den förmånliga skattemässiga behandling som de i dag åtnjuter i sin egenskap av offentliga inrättningar skall fortsätta att gälla. Det är osäkra och lätt återkallade favörer, och framför allt: de räcker inte på långt när. Det är de mycket måttliga men talrika obligatoriska avgifterna som utgör den säkra stommen i nationernas ekonomi.
Nu har visserligen Strömholm rätt i att, åtminstone de små, nationerna först och främst lever på inkomsterna från nationsavgiften men han lyckas ändå missa en synnerligen viktig detalj: kårobligatoriet innebär inte ett nationsobligatorium. Sedan många år finns det i Uppsala möjlighet att vara medlem i Skånelandens nation, vilket i praktiken innebär att man inte är medlem i någon nation alls. Den som är medlem i Skånelandens nation betalar ingen nationsavgift men har heller inte tillträde till de andra nationernas verksamhet. Trots denna möjlighet att i praktiken vara medlem i kåren men inte i en nation, har nationerna överlevt i bortåt 50 år.
Det framgÃ¥r alltsÃ¥ tydligt att det enda verkliga argument som Strömholm framför, i själva verket saknar relevans. Av debattartikeln kvarstÃ¥r en vackert formulerad text med ett besynnerligt innehÃ¥ll. Den som stÃ¥r upp för principer kallas för frihetsfundamentalist och liberaltaliban och Strömholm avvisar till och med tanken att vissa principer är sÃ¥ viktiga att de mÃ¥ste upprätthÃ¥llas i alla lägen. Det vore intressant att veta om Stig Strömholm verkligen anser att “[e]tt av de säkraste tecknen pÃ¥ att en princip är stark, välgrundad och allmänt accepterad är att den tÃ¥l undantag” gäller samtliga de principer som generellt anses grundläggande i ett civiliserat samhälle.
Till slut står det ändå klart att Stig Strömholm bara har lyckats ramla i en traditionell konservativ fälla. Det är hans egen vurm för nationerna och de värden han anser att de skapar som utgör grunden för hans önskan att bevara dem. En grund som i hans egna ögon är så stark att studenternas rätt att själva välja vilka föreningar de ska vara med i är ett billigt pris att betala.
