Rationalisten

Nu är det bara 21,5 timmar kvar tills planet till Bangkok går. Jag lär knappast vara inne här så mycket under de kommande fyra veckorna så jag kommer att stänga av kommentarerna så länge.

Foton från resan kommer förhoppningsvis på min Flickr-sida.

Au revoir

Det är med uppenbar stolthet som SvD idag basunerar ut att man som enda nordiska tidning på förhand fått ta del av en “oberoende” forskningsrapport om genmodifierad majs. Själva rapporten är beställd av Greenpeace och utförd av det franska institutet CRIIGEN.

Bakgrunden till det hela är att EFSA godkände Monsantos majs MON 863 helt på basis av företagets egna utsagor om riskerna med produkten, eftersom en noggrannare studie skulle ha inneburit att uppgifter som bedömdes som känsliga för Monsanto skulle ha offentliggjorts. Absurditeten i den proceduren är så uppenbar att den knappast behöver påpekas – om inte EU:s institution för livsmedelssäkerhet ägnar sig åt att testa livsmedels säkerhet är det svårt att föreställa sig vad de gör för nytta.

Det är alltså tydligt att det behövs en bättre utvärdering av eventuella risker med MON 863. Majsen producerar ett gift och är därför resistent mot majsrotbaggen Diabrotica Virgifera. Organismer som är avsedda som livsmedel och modifierade så att de blir resistenta genom att producera gift är den typ av GMO som faktiskt kan väcka vissa farhågor om risker och som verkligen borde underkastas studier för att säkerställa deras ofarlighet.

Å andra sidan är det också ett uttryck för en chockerande absurditet när en studie beställd av Greenpeace betecknas som oberoende. Greenpeace har sin ståndpunkt klar när det gäller GMO och skulle knappast välja ett institut vars resultat skulle kunna motsäga den ståndpunkten. Eftersom min franska är så skraltig har jag inte ork att läsa allt på CRIIGEN:s hemsida men intrycket är att det är ett institut som är noga med att framhålla sitt oberoende – från GMO-producenter. Bra på sitt sätt men naturligtvis måste ett oberoende institut också vara oberoende från sådana aktörer som motsätter sig GMO överhuvudtaget. För en än rikare bild av institutets oberoende kan det vara intressant att läsa den här intervjun (som visserligen verkar ha några år på nacken) med Gilles-Eric Séralini, som enligt SvD är ordförande i CRIIGEN:s vetenskapliga råd. Personligen gillar jag biten där han insinuerar att USA medvetet spred Diabrotica Virgifera till Europa genom sin insats i Jugoslavien.

Det är alltså inte så förvånande att rapportens slutsats är att MON 863 har kraftiga biverkningar och att CRIIGEN anser sig ha befogenhet att kräva ett förbud mot grödan. Det är tyvärr heller inte förvånande att svenska journalister reagerar med att okritiskt acceptera slutsaterna utan att vänta på reaktionerna från andra forskare som har kapacitet att kritiskt granska rapporten. Å andra sidan kommer rapporten att vara väldigt intressant att läsa.

Först hade jag ingen inspiration och sen började jag bli inspirerad men då fick jag en ny lägenhet och flyttade. Nu börjar inspirationen komma tillbaka igen så på söndag sticker jag till Thailand i fyra veckor.

Erik Ullenhag, som nog fortfarande är bitter över att han inte fick tillräckligt många personvalskryss för att få sitta kvar i riksdagen, har fått in en artikel på DN Debatt, en artikel som fått rubriken “Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”. I artikeln ger Ullenhag oppositionen så många billiga poänger att det är nästan omöjligt att begripa att det är en representant för ett av partierna i “höger”-regeringen som är avsändare.

Ullenhag argumenterar som vänstern och tycker att varje liberalisering är nyliberal. I Sverige är nyliberal det näst värsta politiska skällsordet och det räcker att tycka att skatterna är lite väl höga eller att staten inte borde lägga sig i kulturen fullt så mycket för att vara en nyliberal enligt gängse svensk definition, skapad av svenska vänsterpolitiker och -debattörer och återupprepad till sanning av svenska journalister.

Ullenhag går på vänsterns bästa knep och hänfaller åt emotionell värsta-falls-argumentation. Till exempel “om hyresregleringen avskaffas finns det en del som inte kommer att ha råd att bo kvar” blir ett argument för att inte avskaffa ett system som tvingar ytterförortsbor att betala lika höga hyror som innerstadsbor, som skapar en svart marknad för hyreskontrakt och som tar bort varje incitament till nybyggnation av hyresrätter i privat regi eftersom det inte går att tjäna några pengar. Samma typ av argumentation går igen i Ullenhags hyllande av det nuvarande socialförsäkringssystemet. Att släppa in den här typen av argumentation är att per automatik ge segern till vänsterpartiet i varje debatt. Om det nu är så bra med en reglerad hyresmarknad, varför vore det inte bäst om alla lägenheter var strikt reglerade till bruksvärdeshyror, och “gemensamt ägda” av allmännyttan? Stoppa utförsäljningarna!

I en stycke godtar Ullenhag centerns position att arbetsrätten behöver moderniseras samtidigt som han i nästa bisats avfärdar positionen genom att hänvisa till liberalernas historiska insats i fackföreingarna. Uppenbarligen tycker Ullenhag att det fortfarande är ett relevant argument 150 år senare, när fackföreningarna sponsrar socialdemokraternas valkassa med ofantliga summor (trots protester från delar av medlemsmassorna).

I artikelns sista stycke visar Ullenhag till slut att han okritiskt accepterar lärdomarna av det nederlag som var förra årets valseger för den svenska vänster-center-liberal-konservativa politiska konstellation som gått under namnet Allians för Sverige: det är makten som är det viktiga, inte politiken. Bästa chansen att bli vald i detta hjärntvättade land är kasta all sin egen politik överbord och istället bara tweaka såssarnas paket en aning och alltså är det vad man borde ägna sig åt. Inte principfasta men kontroversiella ställningstaganden.

Vad anser egentligen Erik Ullenhag är skillnaden mellan socialliberalism enligt hans variant och socialdemokrati enligt svensk modell? Det kan inte vara ekonomisk liberalism, i debattartikeln avfärdar ju Ullenhag både den ekonomiska liberalismens betydelse och tanken på större frihet på det ekonomiska området, och det kan inte heller vara livsstilsliberalism, för där är fortfarande såssarna rätt duktiga. Kanske borde Ullenhag överväga att byta parti.

Politiskt oerfaren som jag är står jag till slut förbluffad inför att en framträdande representant för alliansen inte bara ger vänstern en mängd billiga poänger och en rejäl förstärkning av den socialdemokratiska världsbilden utan också själv ser till att riva ett rejält hål i alliansens trovärdighet genom att ställa partierna mot varandra (så där som alliansen själv gjorde så framgångsrikt med s-v-mp-samarbetet). Varför skrev Erik Ullenhag detta fiskrens till artikel?