Underligt
Jag försöker förstå vad det egentligen är som pågår här. Såvitt jag begriper menar Esbati och Brink alltså att det är negativt att det finns lågavlönade arbeten med flexibla arbetstider, anställningsförhållanden som passar bra för unga utan kvalifikationer och för dem som inte är intresserade av att jobba 8 timmar om dagen. Gäller den inställningen i allmänhet eller är det bara inom den privata sektorn, eller är det kanske bara just McDonald’s som är fel?
Mitt intryck är att när Esbati och Brink, och alla andra medlemmar av tvångsvänstern, fantiserar om den perfekta arbetsmarknaden ser de en fullkomligt likriktad arbetsmarknad där alla som arbetar i yrken där det överhuvudtaget är en fysisk möjlighet jobbar mellan åtta och fem, veckodagar. Det är lustigt att tänka på hur mycket det skulle kosta att äta på McDonald’s om deras vision bleve verklighet och vad det skulle ha för effekt på antalet anställda.
Sen måste man ju fråga sig om Josefin Brink verkligen drar en rimlig slutsats när hon påstår att regeringens ambition att få ut fler människor i arbete tidigare i själva verket är en ambition att sänka utbildningsnivån. En annan tolkning är att en större tillgång till arbeten som passar unga människor som inte har betstämt sig ännu i själva verket skulle lägga utbildningsnivån på en mer “naturlig” nivå. Som det är nu pressar arbetslösheten in tusentals unga på mediokra utbildningar på obskyra högskolor, utbildningar som i många fall kommer visa sig ha varit ett slöseri med tid eftersom meriten från den obskyra högskolan inte kommer att värderas på arbetsmarknaden.
Högskoleutbildningen har förvandlats till en specialdesignad arbetsmarknadsåtgärd för unga. Det kanske Brink tycker är en god idé men för alla som accepterar att människor är olika står det rätt klart att högskoleutbildning inte är något som passar alla människor och att de som pressats in i en utbildning därför att de inte kunde se någon annan väg att skaffa sig en försörjning kommer att få ut minst av sina högskoleår. På så sätt drabbas de värst, i stället för att skaffa sig arbetslivserfarenhet och starta en karriär får de studiemedelsskulder på hundratusentals kronor för att plåga sig igenom en utbildning som med största sannolikhet inte kommer att hjälpa dem i deras karriärer.
En sista punkt av svårbegriplighet: i den andra länken till Brink, där hon skjuter in sig på finansplanen, beskriver hon situationen som att fler unga studerar längre och därför kommer ut på arbetsmarknaden senare “men i gengäld med mer kvalificerade och högre avlönade jobb”. Detta från en företrädare för ett parti som varit med och format en politik och skapat en arbetsmarknad där de lönemässiga vinsterna med utbildning är extremt små, utom för vissa specifika utbildningar.
