Rationalisten

Jag vet att det ser konstigt ut. Ska försöka fixa till det. Tips mottages.

Samtyckeskravet i vÃ¥ldtäktsmÃ¥l är uppe till diskussion igen efter de uppmärksammade rättegÃ¥ngarna mot “stureplansprofilerna”. Vissa, som Blogge, tror att ett införande av en samtyckesformulering kommer att urholka rättssäkerheten för vÃ¥ldtäktsanklagade, andra, som Madeleine Leijonhufvud, ser fördelar och är inte oroade. Min uppfattning är att man kan tänka sig tvÃ¥ olika attityder till och därav följande utformningar av ett samtyckeskrav i vÃ¥ldtäktslagstiftningen, en som förmodligen inte skulle pÃ¥verka antalet fällande domar i särskilt stor utsträckning och en som i stort sett skulle lämna den anklagade utan rättssäkerhet i vÃ¥ldtäktsmÃ¥l. Man kan alltsÃ¥ tycka att det vore meningslöst eller principiellt fel att införa samtyckeskravet men det finns en ytterligare effekt av en sÃ¥dan ändring som definitivt skulle vara positiv.

Å ena sidan kan samtyckeskravet utformas så att lagen och förarbetena tydligt instruerar domstolarna att visserligen utfråga den anklagade samtycke verkligen förelåg till de aktuella handlingarna men att å andra sidan upprätthålla den anklagades rättssäkerhet. Detta innebär att domstolen inte kommer att kunna döma en anklagad som hävdar att samtycke fanns om det inte finns stödjande bevisning eller synnerliga skäl att ifrågasätta den anklagades trovärdighet. En sån utformning skulle förmodligen inte leda till en särskilt stor ökning av antalet fällande domar. Å andra sidan skulle ett införande samtyckeskravet i lagstiftningen förhoppningsvis leda till att fokus i någon mån skulle förflyttas från offrets sexuella vanor och inställningar till den anklagades. Den anklagade skulle också på ett annat sätt än idag tvingas analysera och ge uttryck för sin egen roll i och inställning till det som hänt.

Å andra sidan kan samtyckeskravet utformas så att domstolens krav på att den anklagade ska bevisa sin oskuld ökar. Att den anklagade anser att samtycke fanns är ju knappast bevisning för att så var fallet. Domstolarna kan alltså instrueras att tillmäta de anklagades utsagor om samtycket låg trovärdighetDet finns också skäl att anta att domstolarna, även om de inte explicit instruerats att tillmäta den anklagades utsagor låg trovärdighet, kommer att glida mot en sådan tillämpning under kraven från kvällspressen och debattörer som Leijonhufvud och Kielos., vilket i praktiken kommer att innebära att den anklagade förväntas bevisa sin oskuld. Förmodligen skulle kraven på stödjande bevisning till den anklagades fördel vara olika beroende på vilka specifika handlingar som ingår i händelsen, mer ovanliga eller grövre handlingar kräver starkare bevisning. En sådan utformning skulle naturligtvis leda till fler fällande domar men skulle också införa omvänd bevisbörda i brottsmål, ett allvarligt brott mot grundläggande rättsprinciper.

Som en ytterligare variant av den andra utformningen kan man också ta det som Katrine Kielos implicit argumenterar för här eller som den här bloggaren uttryckligen efterfrågaroch som Leijonhufvud tycks snudda vid i det här stycket:

Många våldtäktsanmälningar leder inte till åtal. Åklagaren bedömer att han inte kan uppfylla beviskraven. Mannens spermier i eller på kvinnan räcker inte; man måste kunna bevisa våld, hot eller total utslagenhet.

: att själva uppsåtskriteriet avförs ur våldtäktslagstiftningen, enligt Kielos eventuellt bara när den anklagade är en man och offret en kvinna. I praktiken måste rättegången då endast söka utröna om det försigkommit sexuella handlingar mellan de två inblandade. Om så har skett är själva anmälan nog bevisning för att handlingarna utgjorde våldtäkt eftersom offrets tolkning av händelserna måste vara avgörande.

Man behöver inte förutsätta att alla människor är benägna att ljuga och falskeligen anklaga andra för våldtäkt för att inse att en sådan utformning skulle sätta ett fruktansvärt vapen i händerna på människor med helt olika kapacitet att hantera det och att resultatet skulle bli en kraftig ökning av antalet de factoi meningen att den anklagande faktiskt inte ansåg handlingarna vara våldtäkt när de hände oskyldiga. Enligt Kielos förslag skulle dessa enbart vara män men om vi utgår från att män kan våldtas av kvinnor kan vi förutsätta att även ett antal oskyldiga kvinnor skulle dömas.

Jag tittar på det här och undrar lite över resonemanget och den typ av attityd som fallet symboliserar.

Jag själv har flera gånger åkt med katterna på Swebus (även om det mest har känts som en bizarr form av självpåtagen tortyr) och tycker att det är synd att de har fattat det här beslutet. Kanske skulle jag skriva ett mail till dem och beklaga att deras policybeslut kommer att vara det som avgör frågan om vi ska köpa den där bilen och att de alltså kommer att förlora åtminstone mina pengar på det.

Anmälarens reaktion är istället att konstruera ett underligt resonemang vars slutsats är dels att beslutet utgör diskriminering, något som hon inte alls kommer i närheten av att kunna visa och dels att det privata företaget Swebus därför borde tvingas acceptera inskränkningar i sin rätt att själva besluta vad som är eller inte är tillåtet på deras bussar. Det är ett dubbelfel.

Förresten, om någon blir diskriminerad i detta fallet borde det väl egentligen vara djuren, det är ju de som inte får åka med på bussen.

Esbati -> Josefin Brink x2

Jag försöker förstÃ¥ vad det egentligen är som pÃ¥gÃ¥r här. SÃ¥vitt jag begriper menar Esbati och Brink alltsÃ¥ att det är negativt att det finns lÃ¥gavlönade arbeten med flexibla arbetstider, anställningsförhÃ¥llanden som passar bra för unga utan kvalifikationer och för dem som inte är intresserade av att jobba 8 timmar om dagen. Gäller den inställningen i allmänhet eller är det bara inom den privata sektorn, eller är det kanske bara just McDonald’s som är fel?

Mitt intryck är att när Esbati och Brink, och alla andra medlemmar av tvÃ¥ngsvänstern, fantiserar om den perfekta arbetsmarknaden ser de en fullkomligt likriktad arbetsmarknad där alla som arbetar i yrken där det överhuvudtaget är en fysisk möjlighet jobbar mellan Ã¥tta och fem, veckodagar. Det är lustigt att tänka pÃ¥ hur mycket det skulle kosta att äta pÃ¥ McDonald’s om deras vision bleve verklighet och vad det skulle ha för effekt pÃ¥ antalet anställda.

Sen mÃ¥ste man ju frÃ¥ga sig om Josefin Brink verkligen drar en rimlig slutsats när hon pÃ¥stÃ¥r att regeringens ambition att fÃ¥ ut fler människor i arbete tidigare i själva verket är en ambition att sänka utbildningsnivÃ¥n. En annan tolkning är att en större tillgÃ¥ng till arbeten som passar unga människor som inte har betstämt sig ännu i själva verket skulle lägga utbildningsnivÃ¥n pÃ¥ en mer “naturlig” nivÃ¥. Som det är nu pressar arbetslösheten in tusentals unga pÃ¥ mediokra utbildningar pÃ¥ obskyra högskolor, utbildningar som i mÃ¥nga fall kommer visa sig ha varit ett slöseri med tid eftersom meriten frÃ¥n den obskyra högskolan inte kommer att värderas pÃ¥ arbetsmarknaden.

Högskoleutbildningen har förvandlats till en specialdesignad arbetsmarknadsåtgärd för unga. Det kanske Brink tycker är en god idé men för alla som accepterar att människor är olika står det rätt klart att högskoleutbildning inte är något som passar alla människor och att de som pressats in i en utbildning därför att de inte kunde se någon annan väg att skaffa sig en försörjning kommer att få ut minst av sina högskoleår. På så sätt drabbas de värst, i stället för att skaffa sig arbetslivserfarenhet och starta en karriär får de studiemedelsskulder på hundratusentals kronor för att plåga sig igenom en utbildning som med största sannolikhet inte kommer att hjälpa dem i deras karriärer.

En sista punkt av svÃ¥rbegriplighet: i den andra länken till Brink, där hon skjuter in sig pÃ¥ finansplanen, beskriver hon situationen som att fler unga studerar längre och därför kommer ut pÃ¥ arbetsmarknaden senare “men i gengäld med mer kvalificerade och högre avlönade jobb”. Detta frÃ¥n en företrädare för ett parti som varit med och format en politik och skapat en arbetsmarknad där de lönemässiga vinsterna med utbildning är extremt smÃ¥, utom för vissa specifika utbildningar.

Nu är det bara 21,5 timmar kvar tills planet till Bangkok går. Jag lär knappast vara inne här så mycket under de kommande fyra veckorna så jag kommer att stänga av kommentarerna så länge.

Foton från resan kommer förhoppningsvis på min Flickr-sida.

Au revoir

Det är med uppenbar stolthet som SvD idag basunerar ut att man som enda nordiska tidning pÃ¥ förhand fÃ¥tt ta del av en “oberoende” forskningsrapport om genmodifierad majs. Själva rapporten är beställd av Greenpeace och utförd av det franska institutet CRIIGEN.

Bakgrunden till det hela är att EFSA godkände Monsantos majs MON 863 helt på basis av företagets egna utsagor om riskerna med produkten, eftersom en noggrannare studie skulle ha inneburit att uppgifter som bedömdes som känsliga för Monsanto skulle ha offentliggjorts. Absurditeten i den proceduren är så uppenbar att den knappast behöver påpekas - om inte EU:s institution för livsmedelssäkerhet ägnar sig åt att testa livsmedels säkerhet är det svårt att föreställa sig vad de gör för nytta.

Det är alltså tydligt att det behövs en bättre utvärdering av eventuella risker med MON 863. Majsen producerar ett gift och är därför resistent mot majsrotbaggen Diabrotica Virgifera. Organismer som är avsedda som livsmedel och modifierade så att de blir resistenta genom att producera gift är den typ av GMO som faktiskt kan väcka vissa farhågor om risker och som verkligen borde underkastas studier för att säkerställa deras ofarlighet.

Å andra sidan är det också ett uttryck för en chockerande absurditet när en studie beställd av Greenpeace betecknas som oberoende. Greenpeace har sin ståndpunkt klar när det gäller GMO och skulle knappast välja ett institut vars resultat skulle kunna motsäga den ståndpunkten. Eftersom min franska är så skraltig har jag inte ork att läsa allt på CRIIGEN:s hemsida men intrycket är att det är ett institut som är noga med att framhålla sitt oberoende - från GMO-producenter. Bra på sitt sätt men naturligtvis måste ett oberoende institut också vara oberoende från sådana aktörer som motsätter sig GMO överhuvudtaget. För en än rikare bild av institutets oberoende kan det vara intressant att läsa den här intervjun (som visserligen verkar ha några år på nacken) med Gilles-Eric Séralini, som enligt SvD är ordförande i CRIIGEN:s vetenskapliga råd. Personligen gillar jag biten där han insinuerar att USA medvetet spred Diabrotica Virgifera till Europa genom sin insats i Jugoslavien.

Det är alltså inte så förvånande att rapportens slutsats är att MON 863 har kraftiga biverkningar och att CRIIGEN anser sig ha befogenhet att kräva ett förbud mot grödan. Det är tyvärr heller inte förvånande att svenska journalister reagerar med att okritiskt acceptera slutsaterna utan att vänta på reaktionerna från andra forskare som har kapacitet att kritiskt granska rapporten. Å andra sidan kommer rapporten att vara väldigt intressant att läsa.

Först hade jag ingen inspiration och sen började jag bli inspirerad men då fick jag en ny lägenhet och flyttade. Nu börjar inspirationen komma tillbaka igen så på söndag sticker jag till Thailand i fyra veckor.

Erik Ullenhag, som nog fortfarande är bitter över att han inte fick tillräckligt mÃ¥nga personvalskryss för att fÃ¥ sitta kvar i riksdagen, har fÃ¥tt in en artikel pÃ¥ DN Debatt, en artikel som fÃ¥tt rubriken “Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”. I artikeln ger Ullenhag oppositionen sÃ¥ mÃ¥nga billiga poänger att det är nästan omöjligt att begripa att det är en representant för ett av partierna i “höger”-regeringen som är avsändare.

Ullenhag argumenterar som vänstern och tycker att varje liberalisering är nyliberal. I Sverige är nyliberal det näst värsta politiska skällsordet och det räcker att tycka att skatterna är lite väl höga eller att staten inte borde lägga sig i kulturen fullt så mycket för att vara en nyliberal enligt gängse svensk definition, skapad av svenska vänsterpolitiker och -debattörer och återupprepad till sanning av svenska journalister.

Ullenhag gÃ¥r pÃ¥ vänsterns bästa knep och hänfaller Ã¥t emotionell värsta-falls-argumentation. Till exempel “om hyresregleringen avskaffas finns det en del som inte kommer att ha rÃ¥d att bo kvar” blir ett argument för att inte avskaffa ett system som tvingar ytterförortsbor att betala lika höga hyror som innerstadsbor, som skapar en svart marknad för hyreskontrakt och som tar bort varje incitament till nybyggnation av hyresrätter i privat regi eftersom det inte gÃ¥r att tjäna nÃ¥gra pengar. Samma typ av argumentation gÃ¥r igen i Ullenhags hyllande av det nuvarande socialförsäkringssystemet. Att släppa in den här typen av argumentation är att per automatik ge segern till vänsterpartiet i varje debatt. Om det nu är sÃ¥ bra med en reglerad hyresmarknad, varför vore det inte bäst om alla lägenheter var strikt reglerade till bruksvärdeshyror, och “gemensamt ägda” av allmännyttan? Stoppa utförsäljningarna!

I en stycke godtar Ullenhag centerns position att arbetsrätten behöver moderniseras samtidigt som han i nästa bisats avfärdar positionen genom att hänvisa till liberalernas historiska insats i fackföreingarna. Uppenbarligen tycker Ullenhag att det fortfarande är ett relevant argument 150 år senare, när fackföreningarna sponsrar socialdemokraternas valkassa med ofantliga summor (trots protester från delar av medlemsmassorna).

I artikelns sista stycke visar Ullenhag till slut att han okritiskt accepterar lärdomarna av det nederlag som var förra årets valseger för den svenska vänster-center-liberal-konservativa politiska konstellation som gått under namnet Allians för Sverige: det är makten som är det viktiga, inte politiken. Bästa chansen att bli vald i detta hjärntvättade land är kasta all sin egen politik överbord och istället bara tweaka såssarnas paket en aning och alltså är det vad man borde ägna sig åt. Inte principfasta men kontroversiella ställningstaganden.

Vad anser egentligen Erik Ullenhag är skillnaden mellan socialliberalism enligt hans variant och socialdemokrati enligt svensk modell? Det kan inte vara ekonomisk liberalism, i debattartikeln avfärdar ju Ullenhag både den ekonomiska liberalismens betydelse och tanken på större frihet på det ekonomiska området, och det kan inte heller vara livsstilsliberalism, för där är fortfarande såssarna rätt duktiga. Kanske borde Ullenhag överväga att byta parti.

Politiskt oerfaren som jag är står jag till slut förbluffad inför att en framträdande representant för alliansen inte bara ger vänstern en mängd billiga poänger och en rejäl förstärkning av den socialdemokratiska världsbilden utan också själv ser till att riva ett rejält hål i alliansens trovärdighet genom att ställa partierna mot varandra (så där som alliansen själv gjorde så framgångsrikt med s-v-mp-samarbetet). Varför skrev Erik Ullenhag detta fiskrens till artikel?

Det hände sig för någon vecka sedan att professor emeritus och tidigare rektor Stig Strömholm satte morgonkaffet i vrångstrupen när han läste sin morgontidning. Anledningen var att någon återigen vågade påstå att kårobligatoriet utgör en särdeles ful blemma på den svenska föreningsfriheten och tiden nu är kommen att ge studenterna makt över sina egna intressen. Han bestämde sig därför för att skriva en debattartikel.

Strömholm framhåller i sin artikel några olika skäl till varför ett avskaffande av kårobligatoriet vore fel. Han nämner att vissa instanser efter utredningar dragit slutsatsen att kårobligatoriet inte utgör någon inskränkning av den negativa föreningsfriheten, ett argument ad verecundiam som inte förvånar. Strömholm framför också åsikten att kårerna i sig gör mycket nyttigt och är till stor fördel för studenterna.

Men Strömholms stora farhåga med ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet är att avskaffandet kan komma att undergräva Uppsalas studentnationers ekonomier i så stor utsträckning att nationerna riskerar att gå under. Detta är faktiskt en reell möjlighet, tack vare kårobligatoriet får nationerna en speciell status och mycket förmånlig behandling av skatteverket. Utan denna skattemässigt fördelaktiga ställning skulle de flesta nationer inte ha en chans att överleva. Strömholm uppmärksammar visserligen detta förhållande i förbifarten men lämnar det snart i bakvattnet i sin jakt på det som han anser vara nationernas verkliga levebröd:

De mer försiktiga bland kår- och nationsobligatoriets motståndare brukar hävda att nationerna skall räddas genom att den förmånliga skattemässiga behandling som de i dag åtnjuter i sin egenskap av offentliga inrättningar skall fortsätta att gälla. Det är osäkra och lätt återkallade favörer, och framför allt: de räcker inte på långt när. Det är de mycket måttliga men talrika obligatoriska avgifterna som utgör den säkra stommen i nationernas ekonomi.

Nu har visserligen Strömholm rätt i att, åtminstone de små, nationerna först och främst lever på inkomsterna från nationsavgiften men han lyckas ändå missa en synnerligen viktig detalj: kårobligatoriet innebär inte ett nationsobligatorium. Sedan många år finns det i Uppsala möjlighet att vara medlem i Skånelandens nation, vilket i praktiken innebär att man inte är medlem i någon nation alls. Den som är medlem i Skånelandens nation betalar ingen nationsavgift men har heller inte tillträde till de andra nationernas verksamhet. Trots denna möjlighet att i praktiken vara medlem i kåren men inte i en nation, har nationerna överlevt i bortåt 50 år.

Det framgÃ¥r alltsÃ¥ tydligt att det enda verkliga argument som Strömholm framför, i själva verket saknar relevans. Av debattartikeln kvarstÃ¥r en vackert formulerad text med ett besynnerligt innehÃ¥ll. Den som stÃ¥r upp för principer kallas för frihetsfundamentalist och liberaltaliban och Strömholm avvisar till och med tanken att vissa principer är sÃ¥ viktiga att de mÃ¥ste upprätthÃ¥llas i alla lägen. Det vore intressant att veta om Stig Strömholm verkligen anser att “[e]tt av de säkraste tecknen pÃ¥ att en princip är stark, välgrundad och allmänt accepterad är att den tÃ¥l undantag” gäller samtliga de principer som generellt anses grundläggande i ett civiliserat samhälle.

Till slut står det ändå klart att Stig Strömholm bara har lyckats ramla i en traditionell konservativ fälla. Det är hans egen vurm för nationerna och de värden han anser att de skapar som utgör grunden för hans önskan att bevara dem. En grund som i hans egna ögon är så stark att studenternas rätt att själva välja vilka föreningar de ska vara med i är ett billigt pris att betala.

Återigen: inte dagsfärskt men ändå.

Wild’n Fresh: desinformation. Att pÃ¥stÃ¥ att fackets utredning pÃ¥ nÃ¥got sätt är oberoende men att CFRs utredning är vinklad. Vilken intressant världsbild det ger uttryck för. Vänsterns fullkomliga oförmÃ¥ga till självkritik. Och passar inte resultaten fÃ¥r man hitta en annan vinkel som kanske funkar bättre. Det gäller bara att hitta den väg som leder fram till den pÃ¥ förhand bestämda destinationen. Svaret är givet frÃ¥n början.

Facket rör sig på annat håll också. De producerar, lämpligt nog precis i början avtalsrörelsen, en liten utredning där de påstår att den som startar i ett låglöneyrke också stannar där. Jag har ingen länk på det men jag har för mig att jag har läst att svenskar överhuvudtaget är rätt dåliga på att byta jobb och att det i stor utsträckning kan kopplas till att LAS gör gamla anställda trygga på nyanställdas bekostnad. Kanske är det, om nu fackets utredning skulle innehålla ett korn av sanning, så att det bästa sättet att möjliggöra en migration från mer lågbetalda till mer högbetalda yrken vore att öppna möjligheten att byta jobb öht, snarare än att låsa in folk på en arbetsplats och kräva att de ska få högre lön utan att vara mer produktiva. Det är värt att påpeka att det är svenska regeringars ständiga eftergifter till fackets oupphörliga gnällande och ropande efter mer makt över arbetsmarknadens villkor som skapar de stora problemen.

Och sÃ¥ kommer facket med ett utgÃ¥ngsbud som inte sÃ¥ mycket är ett utgÃ¥ngsbud som ett politiskt redskap. Ett ettÃ¥rigt avtal (sÃ¥ att man inte ska vara bundna av fredsplikten om den nya regeringen ställer till problem efter att avtalen är underskrivna) med höga krav och framförallt: extrema krav till de med lägst lön. FÃ¥r man igenom det har man slagit mot den nya regeringen pÃ¥ tvÃ¥ fronter. Dels hÃ¥ller man regeringen med konflikthoten som rävsax (höga lönekrav ocksÃ¥, som kan leda till sämre ekonomi och större problem för regeringen) och dels förhindrar man regeringens ambition att skapa nya jobb, ffa för dem som hamnat i svÃ¥rartat utanförskap. För dem, t.ex. unga som aldrig kommit ut pÃ¥ marknaden, kan det vara nödvändigt att ta ett lÃ¥gavlönat jobb för att Ã¥tminstone fÃ¥ en start. SÃ¥na jobb lobbar nu facket för att avskaffa, vilket gör regeringens ambitioner ouppnÃ¥eliga. AlltsÃ¥: facket framstÃ¥r som jättemysigt och “pÃ¥ de svagas sida” och lyckas samtidigt dels upprätthÃ¥lla hotet om konflikter riktade mot regeringens politik, dels slÃ¥ sönder möjligheterna att skapa nya jobb som, även om de är lÃ¥gavlönade, möjliggör för lÃ¥ngtidsarbetslösa att komma ut pÃ¥ marknaden och dels hÃ¥lla skyddet och lönerna uppe för sina redan-medlemmar.

Aftonbladet rapporterar att LO överväger extra inkomstförsäkringar för sina medlemar eftersom den borgerliga regeringen har sänkt tillbaka taket i a-kassan. Här finns det utrymme för en “rättvise”-diskussion, sammanfattad i Aftonbladets rubrik “Dyrare för alla – bättre för nÃ¥gra”. Problemet är, tydligen, att även om en relativt stor andel av LO:s medlemmar skulle ha nytta av lösningen, finns det fortfarande rätt mÃ¥nga lÃ¥gavlönade som bara skulle fÃ¥ vara med och betala. Märkligt bara att inte den rättvisediskussionen uppstod i samband med den förra regeringens höjning av inkomsttaket i a-kassan.

Det kan tänkas att den här förvirringen har att göra med att många tycks tro att avgiften till a-kassan betalar hela kostnaden för försäkringen, ett påstående som varit hett under hösten och framförts även av människor som definitivt vet att själva ersättningen kommer direkt från skatteintäkterna.

Det var visserligen nÃ¥gra dagar sedan men… nÃ¥ja.

Varken polisens eller åklagarens agerande i tillslaget mot The Pirate Bay och personerna som driver den verksamheten, var fel. Anders Gardebring drar delvis samma slutsatser av detta som jag gjorde tidigare, att syftet med tillslagets stora omfattning var att skicka en tydlig signal till hostingoperatörer i allmänhet att hålla sig borta från verksamheter i gråzoner, särskilt på upphovsrättsområdet, eller riskera att straffas (utan någon som helst rättslig process). Signalen till hostingoperatörerna är dubbel eftersom den också går ut till deras kunder: kolla så att den du anlitar är helt ren, annars kan konsekvenserna bli förödande. På så sätt kan statens funktionärer åstadkomma den önskade effekten utan att behöva konstruera hållbara regler och slänga ut pengar på rättsliga processer.

Allvarligast är de enorma brister i det svenska systemets konstruktion som åskådliggörs av överåklagarens slutsatser, det enorma underläge som den enskilde befinner sig i gentemot rättsväsendet. Det ena är att det inte är något fel att åklagare och polis agerar fysiskt mot en verksamhet som kan vara olaglig men vars olaglighet definitivt inte är kartlagd. Det andra är att tredje part kan drabbas av ett tillslag utan att ha någon rätt till ersättning, trots att de bara var tangentiellt förknippade med den misstänkte och trots att polisens tillslag var mycket oprecist och avsevärt mer omfattande än nödvändigt.

Den viktiga poängen, kruxets kärna, är att det måste kosta staten något att göra fel i alla sådana här fall, annars kommer det inte finnas något incitament att vara verkligt noggrann för att minimera misstagen. När Anders Erikssons utredning om buggning kom i höstas hittade jag ett citat som jag tycker passar väldigt bra här också, hämtat ur Rothbards The Ethics of Liberty (kapitel 12):

Take, for example, the police practice of beating and torturing suspects—or, at least, of tapping their wires. [...] the whole point is that we don’t know if these are criminals or not, and until convicted, they must be presumed not to be criminals and to enjoy all the rights of the innocent: in the words of the famous phrase, “they are innocent until proven guilty.” [...] “Coddling criminals” then becomes, in actuality, making sure that police do not criminally invade the rights of self-ownership of presumptive innocents whom they suspect of crime. In that case, the “coddler,” and the restrainer of the police, proves to be far more of a genuine defender of property rights than is the conservative.

We may qualify this discussion in one important sense: police may use such coercive methods provided that the suspect turns out to be guilty, and provided that the police are treated as themselves criminal if the suspect is not proven guilty. For, in that case, the rule of no force against non-criminals would still apply.

En opinionsundersökning frÃ¥n Sifo presenterades igÃ¥r (här i SvD) och den var inte rolig för alliansen, som tappade hela sitt försprÃ¥ng och mer därtill. Uppenbarligen är det dessutom ovanligt med sÃ¥ stora tapp sÃ¥ snart efter ett val, eller som docent Henrik Oscarsson, valforskare vid Göteborgs universitet sade i SvDs artikel: “Väljarna brukar ju ge regeringen en chans att se vad den gÃ¥r för” (jag antar att han menar “visa vad den gÃ¥r för”). Ã… andra sidan lämnar inte uppgiften att hitta en förklaring till raset nÃ¥gon sömnlös, Toivo Sjörén, Sifos undersökningsledare, säger:

Jag tror inte att man kan förklara det med annat än diskussionen om arbetslöshetsförsäkringen, eller avgifterna snarare

och när AB ska kommentera det hela menar artikelförfattaren Daniel Wiklander att “Det kommer knappast oväntat” och han vet att berätta att orsaken är “de senaste veckornas debatt om försämringarna av a-kassan”. Det rör sig alltsÃ¥ om en debatt om försämringar av a-kassan och det förstÃ¥r ju vem som helst att folk blir besvikna när alliansen vill göra försämringar. DÃ¥ behöver man knappast undersöka om resultatet av förändringarna skulle kunna vara en förbättring för samhället i stort.

Själv är jag benägen att hålla med om deras slutsatser angående orsakerna till opinionsförändringen, men jag är övertygad om att fackets insatser är marginella i jämförelse med den veritabla spärreld av skamlös agitation som media utsatt förändringarna för. Av någon anledning har journalisterna själva svårt att acceptera att de är drivande i opinionen, jag antar att de har någon sorts renhetsideal för sitt yrkesutövande. I rapporteringen sedan valet i september har det ändå varit ganska tydligt att de krav journalisterna ställer på policyändringar antingen har ändrats eller gäller olika beroende på vem som har makten.

Socialdemokratiska idéer med mÃ¥nga men inte direkt synliga offer, som t.ex. den ytterligare förstelning av arbetsmarknaden som man sökte genom skärpningar av LAS i form av regler för säsongsarbete eller “rätt till heltid”, utsattes inte för svÃ¥rare granskning. Alliansförslagen, Ã¥ andra sidan, sÃ¥gas konstant, allra helst genom att nÃ¥gon stackare som drabbas dras fram i ljuset. Kanske är det sÃ¥ att journalisterna bara har kapacitet att se vem som förlorar när nÃ¥got blir dyrare eller när staten ska betala ut mindre pengar men att de inte riktigt grejar det när man mÃ¥ste tänka i flera led. Kanske har journalisterna just upptäckt paretooptimalitet och tagit idén till sina hjärtan fullständigt.

Vad är det som väcker ett sådant ramaskri i den svenska pressen efter maktskiftet i riksdagen och det därpå följande bytet av regering? Att de politiska partier som tog över makten faktiskt hade för avsikt att genomföra de förändringar som man gick till val på att genomföra. Förvåningen och förbittringen känner inga gränser.

Aftonbladets reaktion blir närmast komiskt. Här är det proteststormar av Katrina-format som gäller. Premissen är såklart att även om det framgick klart vilka förslag som Alliansen gick till val på, så att ingen kan påstå att han blev lurad, är det fortfarande fel att genomföra en politik som inte är socialdemokratisk. Många insamlade namn i protest mot förändringarna i a-kassan blir på så sätt i dramaturgin viktigare än det faktiska utfallet i det allmäna valet för drygt två månader sedan. Men det gäller att komma ihåg att de som röstade på Alliansen faktiskt var många fler än de som skriver på dessa protestlistor.

Och hur fungerar det om man som fackmedlem blir uttagen i en politisk strejk mot en politisk majoritets förslag, trots att man röstade för den majoriteten i full visshet om att den skulle komma att lägga just det förslaget?

I vidare bemärkelse innebär Alliansens förslag att staten i myrstegsstora steg minskar sin omnipresens i samhället. Det som kommer efter är inte, som tycks vara den dominerande hypotesen, vakuum, utan möjligheter för ett civilt samhälle och frivilliga och/eller komersiella insatser.

Samtidigt framträder det verkligt bakvända här. Alliansens smÃ¥skaliga minskning av statens inblandning transformeras till en frÃ¥ga om demokratins gränser; har verkligen riksdagsmajoriteten rätt att göra vadsomhelst? Denna frÃ¥ga som sÃ¥ ofta avfärdas med en fnysning när den ställs ur det liberala perspektivet - där statens “rättigheter” ställs mot individens och varningen gäller att staten sväller till en alltför oformlig storlek, pÃ¥ det individuellas bekostnad - blir nu plötsligt aktuell när statens intrÃ¥ng eventuellt ska minskas en liten aning. Bakvänt.

Fullkomligt förvirrad. På alla sätt.

Vad föranleder dessa extremt moralistiska utbrott från journalister i förhållande till ministrarnas snedsteg och klavertramp? En ministers huvud på ett fat, såklart.

Därför blir de svarta lönerna till barnflickor (och vem är det egentligen som förutsätts ha förlorat i den transaktionen?) och vägran att betala tv-licens (en ideologiskt fullkomligt rimlig inställning till en orättfärdig skatt) något att utnyttja till fullo. Men ska vi verkligen acceptera förnekelserna av journalistkårens vänsterinriktning när två företeelser som har så uppenbar ideologisk grund väcker jägarinstinkterna så fullständigt?

Någon kanske vill invända att drevet gått mot socialdemokratiska ministrar och Gudrun Schyman också. Naturligtvis, men det är förstås en annan och mycket värre femma när en politiker bryter mot lagar man själv har instiftat under mycken moralisk utgjutelse. Stegö-Chiló borde stå fast och säga att TV-licensen är en orättfärdig avgift som tas ut på ett orättfärdigt sätt. Gudmundson skriver bra om den aspekten.

Och om hon nu betalar i efterhand, hur är hon då en snyltare?

Förresten, Radiotjänst har enligt egen utsago 3,4 miljoner kunder och enligt SCB finns det 4,4 miljoner hushåll totalt (Ingen kommer undan politiken får tipstack). Hur går det ihop med frustande uttalanden om att 90 procent av befolkningen tycker licensen är bra?