Det kan tänkas att den här förvirringen har att göra med att många tycks tro att avgiften till a-kassan betalar hela kostnaden för försäkringen, ett påstående som varit hett under hösten och framförts även av människor som definitivt vet att själva ersättningen kommer direkt från skatteintäkterna.

I början av förra veckan bjöd Svenskt Näringsliv in Alejandro Micco för att presentera en studie om arbetsrätt som utförts av ett gäng forskare vid renommerade institutioner. Slutsatsen som drogs i studien var att en rigid arbetsrätt, som i Sverige, försämrar ekonomins återhämtning efter ekonomiska chocker och dessutom försämrar tillväxten. Detta alltså som ett tillägg till de andra uppenbara nackdelarna.

Men inget parti driver frågan om den stela svenska arbetsmarknaden och den regnskogsinspirerade artrikedom av nackdelar som den för med sig. När moderaternas arbetsmarknadsexpert Eva Uddén Sonnegård, intervjuades om studien i Ekot var hennes reaktion att ifrågasätta studiens resultat. Som “det nya arbetarpartiet” kan naturligtvis inte moddarna börja acceptera studier som drar negativa slutsatser om den svenska arbetsmarknaden. För det gör inte arbetarpartier.

Vad har egentligen hänt? Moddarna och alliansen har resignerat inför och anpassat sig till vänsterns beskrivningar av dem. Det är som när Sverige mötte Trindiad and Tobago och föll i det sämre lagets fälla, anpassade sig till deras tempo och inte lyckades spela sitt eget spel. Problemet är att det inte går att vinna matchen på det sättet. Istället för att propagera för en högerpolitik och argumentera för varför den skulle fungera bättre än vänsterns världsfrånvända fantasier, ryggar man tillbaka när vänstern drar igång det emotionellla artilleriet. Man accepterar beskrivningarna som utmålar dem som yppar avvikande idéer om t.ex. arbetsrätt som hänsynslösa och omänskliga och man tar konsekvenserna av det och utrangerar de ståndpunkterna ur sina program.

Om taktiken fungerar kan resultatet bli en valvinst där man inte har mandat att föra den politik man borde och kommer att vilja föra. Om taktiken inte fungerar har man hjälpt vänstern att gräva gropen djupare, i värsta fall så djup att den inte går att komma ur. Någon måste säga att viljan att luckra upp arbetsrätten inte handlar om att föra krig mot eller ens försämra för arbetarna utan om att inse att reglerna leder till enorma problem – framförallt för dem som inte har arbete men även för dem som är så lyckligt lottade – och att det är dags att pröva nya vägar för att lösa de problemen. Men vem ska säga det när inte ens Sveriges högerpolitiker vågar stå emot?